28 dec 2013 06:00

23 jan 2015 14:29

Bredbandsmålet kräver samarbete över kommungränserna

:

It-infrastrukturen i våra samhällen spelar en allt mer avgörande roll. Ändå tar debatten om denna, om man jämför med den ”vanliga”infrastrukturen, en rätt begränsad plats. Lagstiftningen och den förda politiken på området behöver ses över på en rad punkter för att nå det ambitiösa bredbandsmålet om att 90 procent av hushåll och företag ska ha en uppkoppling om 100 Mbit/s år 2020.

För oss riksdagsledamöter, som spenderar större delen av veckorna i Stockholms innerstad, känns kanske inte alltid frågan så närvarande. Men Sverige är som bekant större Stockholm.

Hur man organiserar bredbandsnätet är ett exempel på en viktig fråga som förtjänar att uppmärksammas i högre utsträckning. Internationellt sett förekommer de så kallade stadsnäten i huvudsak i större städer, men i Sverige har vi valt en annan ordning. Så många som 200 av Sveriges 290 kommuner har i dag ett stadsnät med huvudsaklig uppgift att förse kommunens invånare med fiber som möjliggör snabb bredbandsuppkoppling.

En luddig lagstiftning om vad en kommun förväntas, och får, göra på bredbandsområdet har skapat ett svåröversiktligt lapptäcke av bredbandslösningar runt om i landet. Hur kommuner organiserar sin bredbandsverksamhet är så pass varierande att det i stort sett finns lika många varianter av stadsnätsverksamhet som det finns kommuner. Visst arbetas det med att ge centrala rekommendationer, exempelvis från Svenska Stadsnätsföreningen (SSNF), för att underlätta för operatörerna som har att hantera näten. Men situationen är långt ifrån optimal.

En god it-infrastruktur är inte bara ett nationellt intresse, det måste även ur ett kommunalt perspektiv ses som helt avgörande. Det krävs därför också ett ökat kommunalt engagemang för att se till att stadsnätsfrågan får en lösning. Bredbandsmålet går att nå, men då krävs att flera aktörer drar sitt strå till stacken.

Det här är i allra högsta grad också en glesbygdsfråga. I småkommunerna är det svårare att hantera ett stadsnät eftersom det krävs ganska omfattande investeringar från kommunalt håll, då marknadsaktörerna sällan ser det som ekonomiskt lönsamt att investera i glesbebyggda områden.

Det som saknas är en möjlighet för kommunerna att verka över kommungränserna. Stadsnäten är i dag för småskaliga för att klara av framtidens utmaningar. Det är också en fråga om att det rent kostnadsmässigt känns svårmotiverat för varje kommun att skapa, och underhålla, ett eget stadsnät. Gränsöverskridande samarbete är betydligt mer kostnadseffektivt, utöver att det underlättar för operatörerna och därmed konsumenterna.

För att det ska bli verklighet krävs lagändringar. Man kan jämföra med de kommunala elföretagen, där man reviderat regelverket för att möjliggöra för mindre kommuner att göra avsteg från lokaliseringsprincipen. Sverige är ett stort land geografiskt, men ett litet land befolkningsmässigt. På allt för många områden agerar vi som det vore tvärtom.

Lars-Axel Nordell (kd)

IT-politisk talesperson

För oss riksdagsledamöter, som spenderar större delen av veckorna i Stockholms innerstad, känns kanske inte alltid frågan så närvarande. Men Sverige är som bekant större Stockholm.

Hur man organiserar bredbandsnätet är ett exempel på en viktig fråga som förtjänar att uppmärksammas i högre utsträckning. Internationellt sett förekommer de så kallade stadsnäten i huvudsak i större städer, men i Sverige har vi valt en annan ordning. Så många som 200 av Sveriges 290 kommuner har i dag ett stadsnät med huvudsaklig uppgift att förse kommunens invånare med fiber som möjliggör snabb bredbandsuppkoppling.

En luddig lagstiftning om vad en kommun förväntas, och får, göra på bredbandsområdet har skapat ett svåröversiktligt lapptäcke av bredbandslösningar runt om i landet. Hur kommuner organiserar sin bredbandsverksamhet är så pass varierande att det i stort sett finns lika många varianter av stadsnätsverksamhet som det finns kommuner. Visst arbetas det med att ge centrala rekommendationer, exempelvis från Svenska Stadsnätsföreningen (SSNF), för att underlätta för operatörerna som har att hantera näten. Men situationen är långt ifrån optimal.

En god it-infrastruktur är inte bara ett nationellt intresse, det måste även ur ett kommunalt perspektiv ses som helt avgörande. Det krävs därför också ett ökat kommunalt engagemang för att se till att stadsnätsfrågan får en lösning. Bredbandsmålet går att nå, men då krävs att flera aktörer drar sitt strå till stacken.

Det här är i allra högsta grad också en glesbygdsfråga. I småkommunerna är det svårare att hantera ett stadsnät eftersom det krävs ganska omfattande investeringar från kommunalt håll, då marknadsaktörerna sällan ser det som ekonomiskt lönsamt att investera i glesbebyggda områden.

Det som saknas är en möjlighet för kommunerna att verka över kommungränserna. Stadsnäten är i dag för småskaliga för att klara av framtidens utmaningar. Det är också en fråga om att det rent kostnadsmässigt känns svårmotiverat för varje kommun att skapa, och underhålla, ett eget stadsnät. Gränsöverskridande samarbete är betydligt mer kostnadseffektivt, utöver att det underlättar för operatörerna och därmed konsumenterna.

För att det ska bli verklighet krävs lagändringar. Man kan jämföra med de kommunala elföretagen, där man reviderat regelverket för att möjliggöra för mindre kommuner att göra avsteg från lokaliseringsprincipen. Sverige är ett stort land geografiskt, men ett litet land befolkningsmässigt. På allt för många områden agerar vi som det vore tvärtom.

Lars-Axel Nordell (kd)

IT-politisk talesperson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.