06 okt 2017 10:44

06 okt 2017 10:44

Vägen framåt för ensamkommande

Opinionsintervju:

Opinonsintervju. Mustafa Panshiri är den före detta polisen som nu arbetar som författare och föreläsare om integration. I början av nästa år släpps boken Det lilla landet som han skriver tillsammans med journalisten Jens Ganman. Svenska Nyhetsbyrån träffade Panshiri för att diskutera ensamkommande och integration.

Hur kommer det sig att du jobbade så mycket med ensamkommande?

- Majoriteten av dem är från Afghanistan och jag var en av få poliser i Sverige med afghanskt ursprung.

Och boken bygger på dina erfarenheter som polis?

- Bland annat, men vi siktar på att beskriva en bild kring integrationen i Sverige. Att lista ut vart vi är på väg, varför det har gått fel om det ens har gått fel. Det finns ju åtskilliga som säger att det inte har gjort det. Vi försöker lista ut hur vägen framåt kan se ut. Vi kommer också att resa en del och se hur man gör i andra länder.

Hur ser synen på samhället ut hos de ensamkommande afghaner som du har träffat?

- De ungdomar jag träffat är nyfikna. De vill lära sig om svenska samhället, om jämställdhet, yttrandefrihet och demokrati. Det är bara det att de här begreppen betyder olika saker i olika kulturella sammanhang. Jag har inte träffat någon som har sagt att det här med yttrandefrihet är inget för mig. Alla är för yttrandefrihet. Men när man ställer en följdfråga, till exempel om det är okej att rita en teckning av en viss profet då vill man inte vara med på det. Jag har försökt förklara vad de här begreppen faktiskt betyder – i Sverige.

Upplever ungdomarna att de får någon hjälp att förstå hur samhället fungerar?

- Nej. Den vanligaste frågan jag får är ”Hur får vi svenska vänner?”. De vill komma in i samhället men de vet inte hur. Då får man förklara att det finns normer, spelregler man måste följa för att få svenska vänner. För du måste till viss mån anpassa dig, men det vill man inte säga för det kan vara taskigt och elakt.

Med resultatet att de inte förstår hur de ska ta sig an samhället?

- Exakt. Och så surfar man in på Aftonbladet och ser en stort uppslagen rubrik ”Här är spelreglerna för bra gruppsex”. Vi vet att det bara är skräp och scrollar förbi när vi läser. Men tänk dig att vara nyanländ. Det är Sveriges största tidning, 1,3 miljoner läsare varje dag. Det här måste vara helt normalt. Alla har gruppsex.

Hur har du jobbat för att få de här ungdomarna att inte känna sig alienerade?

- Genom att ständigt leta efter de minsta gemensamma nämnarna. Det finns saker som förenar oss och som alla måste ställa upp på. Vad är det vi måste vara överens om? Våra grundlagar. Så jag har utgått från dem men också från värderingar kopplade till grundlagarna, alltså jämställdhet, jämlikhet och individens rätt att bestämma över sitt liv. Om vi alla kan vara överens om de sakerna kan vi hitta en väg framåt och då kan vi också vara olika varandra på de områden vi inte behöver vara överens.

Inte en gruppbild av ensamkommande publiceras på nätet utan att det snabbt kommenteras att många ser ut att vara lite väl gamla för att vara ungdomar. Och det är ingen tvekan om att det är ett utbrett problem. Samtidigt har det slagit över så att nästan alla ensamkommande ifrågasätts. Har det påverkat dem du har träffat?

- Det har det helt klart gjort. Det jag har försökt göra i mitt arbete är att föra två dialoger samtidigt. Det första är att jag hela tiden lyfter fram de positiva delarna. Jag har en sida på Facebook som heter Kreativ integration där jag varje dag lägger upp bilder på ensamkommande jag träffar runt om i landet och intervjuat. Vi försöker visa att det här är majoriteten, de som vill bli ingenjörer, läkare, städare eller vad som helst. Den andra dialogen är att vi också har en del problem. Till exempel har vi tyvärr ganska många som har uppgett fel ålder. Ska vi lyckas göra något bra av det här måste vi klara av att hålla båda de tankarna i huvudet samtidigt.

Hur kommer vi åt exempelvis problemet med gruppvåldtäkter?

- Det här är ju ett fenomen – bacha basi, dansande pojkar – som är hyfsat utbrett i Afghanistan. Krigsherrar och män med mycket makt kan ha små pojkar vid sidan av och det kan anses vara lite fint. Det här händer ju i samhällen där könen är separerade och där kvinnan inte får ta plats i det offentliga rummet. Då kan pojkarna bli ett slags substitut. Man kan inte komma ifrån att det är utbrett i Afghanistan. Så ja, vi har ett nytt fenomen i Sverige där pojkar i grupp våldtar andra pojkar. De som har blivit dömda, det är fem fall, är alla afghaner. Ska vi få bukt med det här problemet måste de som blir dömda utvisas. Det är inte roligt, men utvisning är det som skrämmer och det som skickar signaler till dem som kommer hit att håller man på med sådana saker finns det inte en plats för dig här.

Förutsatt att det finns en trovärdighet bakom hotet, fungerar sådana signaler?

- Ja. Jag har ju träffat dem som har blivit dömda för det här också. Och får man fängelse eller ungdomsvård, det tar man. Det som känns och som ses som ett misslyckande är utvisning. Tyvärr, men så ser det ut.

Daniel Persson

Hur kommer det sig att du jobbade så mycket med ensamkommande?

- Majoriteten av dem är från Afghanistan och jag var en av få poliser i Sverige med afghanskt ursprung.

Och boken bygger på dina erfarenheter som polis?

- Bland annat, men vi siktar på att beskriva en bild kring integrationen i Sverige. Att lista ut vart vi är på väg, varför det har gått fel om det ens har gått fel. Det finns ju åtskilliga som säger att det inte har gjort det. Vi försöker lista ut hur vägen framåt kan se ut. Vi kommer också att resa en del och se hur man gör i andra länder.

Hur ser synen på samhället ut hos de ensamkommande afghaner som du har träffat?

- De ungdomar jag träffat är nyfikna. De vill lära sig om svenska samhället, om jämställdhet, yttrandefrihet och demokrati. Det är bara det att de här begreppen betyder olika saker i olika kulturella sammanhang. Jag har inte träffat någon som har sagt att det här med yttrandefrihet är inget för mig. Alla är för yttrandefrihet. Men när man ställer en följdfråga, till exempel om det är okej att rita en teckning av en viss profet då vill man inte vara med på det. Jag har försökt förklara vad de här begreppen faktiskt betyder – i Sverige.

Upplever ungdomarna att de får någon hjälp att förstå hur samhället fungerar?

- Nej. Den vanligaste frågan jag får är ”Hur får vi svenska vänner?”. De vill komma in i samhället men de vet inte hur. Då får man förklara att det finns normer, spelregler man måste följa för att få svenska vänner. För du måste till viss mån anpassa dig, men det vill man inte säga för det kan vara taskigt och elakt.

Med resultatet att de inte förstår hur de ska ta sig an samhället?

- Exakt. Och så surfar man in på Aftonbladet och ser en stort uppslagen rubrik ”Här är spelreglerna för bra gruppsex”. Vi vet att det bara är skräp och scrollar förbi när vi läser. Men tänk dig att vara nyanländ. Det är Sveriges största tidning, 1,3 miljoner läsare varje dag. Det här måste vara helt normalt. Alla har gruppsex.

Hur har du jobbat för att få de här ungdomarna att inte känna sig alienerade?

- Genom att ständigt leta efter de minsta gemensamma nämnarna. Det finns saker som förenar oss och som alla måste ställa upp på. Vad är det vi måste vara överens om? Våra grundlagar. Så jag har utgått från dem men också från värderingar kopplade till grundlagarna, alltså jämställdhet, jämlikhet och individens rätt att bestämma över sitt liv. Om vi alla kan vara överens om de sakerna kan vi hitta en väg framåt och då kan vi också vara olika varandra på de områden vi inte behöver vara överens.

Inte en gruppbild av ensamkommande publiceras på nätet utan att det snabbt kommenteras att många ser ut att vara lite väl gamla för att vara ungdomar. Och det är ingen tvekan om att det är ett utbrett problem. Samtidigt har det slagit över så att nästan alla ensamkommande ifrågasätts. Har det påverkat dem du har träffat?

- Det har det helt klart gjort. Det jag har försökt göra i mitt arbete är att föra två dialoger samtidigt. Det första är att jag hela tiden lyfter fram de positiva delarna. Jag har en sida på Facebook som heter Kreativ integration där jag varje dag lägger upp bilder på ensamkommande jag träffar runt om i landet och intervjuat. Vi försöker visa att det här är majoriteten, de som vill bli ingenjörer, läkare, städare eller vad som helst. Den andra dialogen är att vi också har en del problem. Till exempel har vi tyvärr ganska många som har uppgett fel ålder. Ska vi lyckas göra något bra av det här måste vi klara av att hålla båda de tankarna i huvudet samtidigt.

Hur kommer vi åt exempelvis problemet med gruppvåldtäkter?

- Det här är ju ett fenomen – bacha basi, dansande pojkar – som är hyfsat utbrett i Afghanistan. Krigsherrar och män med mycket makt kan ha små pojkar vid sidan av och det kan anses vara lite fint. Det här händer ju i samhällen där könen är separerade och där kvinnan inte får ta plats i det offentliga rummet. Då kan pojkarna bli ett slags substitut. Man kan inte komma ifrån att det är utbrett i Afghanistan. Så ja, vi har ett nytt fenomen i Sverige där pojkar i grupp våldtar andra pojkar. De som har blivit dömda, det är fem fall, är alla afghaner. Ska vi få bukt med det här problemet måste de som blir dömda utvisas. Det är inte roligt, men utvisning är det som skrämmer och det som skickar signaler till dem som kommer hit att håller man på med sådana saker finns det inte en plats för dig här.

Förutsatt att det finns en trovärdighet bakom hotet, fungerar sådana signaler?

- Ja. Jag har ju träffat dem som har blivit dömda för det här också. Och får man fängelse eller ungdomsvård, det tar man. Det som känns och som ses som ett misslyckande är utvisning. Tyvärr, men så ser det ut.

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.