06 okt 2017 06:00

10 okt 2017 09:14

När majoriteter möts

Opinionsintervju:

Intervju. Eli Göndör är filosofie doktor i religionshistoria, senior fellow vid tankesmedjan Timbro samt forskare vid Segerstedtinstitutet. Svenska Nyhetsbyrån har träffat honom för att diskutera hans nya bok Religionskollision – Majoritet, minoritet och toleransens gränser (Timbro förlag).

Du argumenterar i boken för att migranter som kommer från minoritetskulturer har lättare att integreras i ett nytt samhälle än dem som kommer från en majoritetskultur. Om vi börjar med själva integrationen, vad är du menar då?

– Det är ju ett besvärligt begrepp men jag hävdar att det minoriteter inte gör är att utmana majoritetssamhällets normer. Det ligger i minoritetsarvet. Man vet att retar man upp en majoritet för mycket så kan det gå illa. Så om man lever på ett annorlunda sätt försöker man göra det lite under radarn, inte offentligt. Grupper som har ett majoritetsarv har däremot väldigt svårt att inordna sig i en minoritetsroll där man anpassar sig till en majoritet. Man är van vid en dominansposition.

Minoriteter och majoriteter kan ju se väldigt olika ut. Alla kristna eller sunnimuslimer är ju inte del av majoritetskulturer.

– Det är riktigt. Exempelvis har sunnimuslimer i Mellanöstern en majoritetsstatus medan sunnimuslimer i Indien är en minoritet. I Europa har vi samtidigt en värld som är en kristen åsiktsgemenskap och där kristna har majoritetsstatus. Sen försöker jag illustrera det här i boken med tre grupper: shiamuslimer, kurder och kristna. Det här med nationalstat är en ganska ny företeelse att enas kring. Tidigare har det enande varit antingen klan eller religion.

Men du menar samtidigt att det är kulturen och inte religionen som är avgörande?

– Det jag gör i boken är att jag försöker argumentera på tre nivåer. Det första är att folk inte är i minoritet för att de är få. Det andra är att det inte är religion som är avgörande i om man lyckas eller inte. Det tredje är att det händer någonting viktigt i mötet mellan människor som kommer och människor som redan finns på plats.

Vad är det som händer när människor från en majoritetskultur plötsligt finner sig i en annan majoritetskultur?

– Då blir det två majoritetskulturer som slåss om vilken som ska dominera och det illustrera jag med Tariq Ramadans uttalande att Europa skulle bli bättre om det blev mer islamiskt. Det är ju inte direkt ett ödmjukt förhållningssätt. Armenier, judar eller kurder kan säkert tänka någon gång att samhället skulle bli bättre om det var mer som oss, men de skulle ju aldrig säga det.

Kan det här förklara även varför kvinnor från majoritetsgrupper ofta är lättare att integrera än män?

– Kvinnor i de här ganska hårt kontrollerande patriarkala systemen är ju underordnade. De är fostrade att anpassa sig efter en annan grupp. Det är ju en färdighet som får stor betydelse när man kommer till en ny miljö där man behöver avläsa samhällskoderna, där reglerna är annorlunda. Dels handlar det om frigörelse, dels handlar det om att deras ställning har gjort dem anpassningsbara på ett helt annat sätt än vad männen är.

Och vad blir svaret från den befintliga majoriteten?

– Europa har svarat med att lyfta fram sin kristna identitet. Angela Merkel säger till exempel att problemet inte är att vi har många muslimer utan att vi är för lite kristna. Då får vi en situation där två missionerande religiösa idéer som är vana vid att vara i majoritet och inte ifrågasättas möts och där ingen egentligen är redo att anpassa sig till den andre. Det blir en kollision.

Vad ska vi göra med den här insikten om integration av minoritets- och majoritetskulturer?

– Det man framförallt måste ta till sig är att man måste positionera sig. I mötet mellan majoritetskulturer blir det en kraftmätning. Det är kanske inte en svensk paradgren, men vi måste vänja oss vid det. Det mottagande samhället måste vara väldigt tydligt med vad det förväntar sig av människor som kommer hit. Diskussioner om värdegrunder och sånt där är helt meningslöst. Vi varken kan eller vill styra vad folk tänker. Men vi kan och ska ställa väldigt tydliga krav på vad människor gör, hur man beter sig. Det har ju till exempel äntligen börjat talas om att höja kraven för medborgarskapet. Det är bra. Det krävs att man är otroligt tydlig.

Daniel Persson/SNB

Du argumenterar i boken för att migranter som kommer från minoritetskulturer har lättare att integreras i ett nytt samhälle än dem som kommer från en majoritetskultur. Om vi börjar med själva integrationen, vad är du menar då?

– Det är ju ett besvärligt begrepp men jag hävdar att det minoriteter inte gör är att utmana majoritetssamhällets normer. Det ligger i minoritetsarvet. Man vet att retar man upp en majoritet för mycket så kan det gå illa. Så om man lever på ett annorlunda sätt försöker man göra det lite under radarn, inte offentligt. Grupper som har ett majoritetsarv har däremot väldigt svårt att inordna sig i en minoritetsroll där man anpassar sig till en majoritet. Man är van vid en dominansposition.

Minoriteter och majoriteter kan ju se väldigt olika ut. Alla kristna eller sunnimuslimer är ju inte del av majoritetskulturer.

– Det är riktigt. Exempelvis har sunnimuslimer i Mellanöstern en majoritetsstatus medan sunnimuslimer i Indien är en minoritet. I Europa har vi samtidigt en värld som är en kristen åsiktsgemenskap och där kristna har majoritetsstatus. Sen försöker jag illustrera det här i boken med tre grupper: shiamuslimer, kurder och kristna. Det här med nationalstat är en ganska ny företeelse att enas kring. Tidigare har det enande varit antingen klan eller religion.

Men du menar samtidigt att det är kulturen och inte religionen som är avgörande?

– Det jag gör i boken är att jag försöker argumentera på tre nivåer. Det första är att folk inte är i minoritet för att de är få. Det andra är att det inte är religion som är avgörande i om man lyckas eller inte. Det tredje är att det händer någonting viktigt i mötet mellan människor som kommer och människor som redan finns på plats.

Vad är det som händer när människor från en majoritetskultur plötsligt finner sig i en annan majoritetskultur?

– Då blir det två majoritetskulturer som slåss om vilken som ska dominera och det illustrera jag med Tariq Ramadans uttalande att Europa skulle bli bättre om det blev mer islamiskt. Det är ju inte direkt ett ödmjukt förhållningssätt. Armenier, judar eller kurder kan säkert tänka någon gång att samhället skulle bli bättre om det var mer som oss, men de skulle ju aldrig säga det.

Kan det här förklara även varför kvinnor från majoritetsgrupper ofta är lättare att integrera än män?

– Kvinnor i de här ganska hårt kontrollerande patriarkala systemen är ju underordnade. De är fostrade att anpassa sig efter en annan grupp. Det är ju en färdighet som får stor betydelse när man kommer till en ny miljö där man behöver avläsa samhällskoderna, där reglerna är annorlunda. Dels handlar det om frigörelse, dels handlar det om att deras ställning har gjort dem anpassningsbara på ett helt annat sätt än vad männen är.

Och vad blir svaret från den befintliga majoriteten?

– Europa har svarat med att lyfta fram sin kristna identitet. Angela Merkel säger till exempel att problemet inte är att vi har många muslimer utan att vi är för lite kristna. Då får vi en situation där två missionerande religiösa idéer som är vana vid att vara i majoritet och inte ifrågasättas möts och där ingen egentligen är redo att anpassa sig till den andre. Det blir en kollision.

Vad ska vi göra med den här insikten om integration av minoritets- och majoritetskulturer?

– Det man framförallt måste ta till sig är att man måste positionera sig. I mötet mellan majoritetskulturer blir det en kraftmätning. Det är kanske inte en svensk paradgren, men vi måste vänja oss vid det. Det mottagande samhället måste vara väldigt tydligt med vad det förväntar sig av människor som kommer hit. Diskussioner om värdegrunder och sånt där är helt meningslöst. Vi varken kan eller vill styra vad folk tänker. Men vi kan och ska ställa väldigt tydliga krav på vad människor gör, hur man beter sig. Det har ju till exempel äntligen börjat talas om att höja kraven för medborgarskapet. Det är bra. Det krävs att man är otroligt tydlig.

Daniel Persson/SNB

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.