30 jul 2015 06:00

30 jul 2015 06:00

Säkerhet byggs med andra

Debatt:

I den försvarspolitiska uppgörelse som slöts i våras mellan M, C, KD, S och MP så fastställdes att det ska tillsättas en utredning som ska analysera för- och nackdelar med Sveriges försvarspolitiska samarbeten och medlemskap. I detta arbete ingår en analys av Sveriges relation till Nato som en självklar del.

Det finns en bred politisk enighet från Socialdemokraterna till Moderaterna att vi ska fortsätta samarbeta med Nato. Det är bra, men det finns goda skäl att se bortom detta. M är sedan länge för ett svenskt medlemskap. Det är därför glädjande att debatten nu är livligare än på många år. Detta märks också i den allmänna opinionen. Enligt nya siffror från SOM-institutet i Göteborg så har stödet för svenskt Nato-medlemskap kraftigt ökat under de senaste åren samtidigt som motståndet ligger kvar på ungefär oförändrad nivå. Det är rimligt att anta att ju mer man vet om Nato och hur samarbetet fungerar desto mer positiv blir man. Det handlar inte om något abstrakt långt borta utan om något konkret här i vårt närområde. Nato består av exempelvis Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge. Det är endast Sverige och Finland som valt allianslöshetens väg.

Men det finns exempel på hur tiden kan stå still. Det finns vänsterkrafter som kritiserar samarbetet och glömmer bort att Nato idag omfattar i praktiken alla tidigare Warszawapaktsstater, med undantag för Ryssland. När det var möjligt att fritt välja övergavs den tvångsmässiga gemenskapen till förmån för den frivilliga.

Bortom rysk propaganda finns det anledning att påminna om att Nato inte är en aggressiv allians riktad mot någon utan handlar om gemensamt försvar och delad säkerhet. Det är inte Nato som annekterar andra staters territorium eller som kommer med hot mot självständiga nationer i likhet med det som nu hänt Ukraina. De stater som gränsar mot Ryssland har sökt och beviljats Nato-medlemskap just för att värna sitt nationella oberoende. En svensk anslutning skulle också vara en solidaritetshandling med dessa länder som nu kunnat leva i mer än två årtionden under frihet och självstyre.

Till det kommer att beslut om Sveriges vägval aldrig får göras beroende av hur de kan uppfattas eller tolkas av andra länder. Våra säkerhetspolitiska vägval fattas av landets regering och riksdag i Stockholm –aldrig i Moskva! Den svenska Nato-debatten måste fortsätta och fördjupas. Självklart kräver ett medlemskap ett folkligt och brett parlamentariskt stöd. Ju mer diskussionen baseras på fakta om vad Sverige faktiskt redan gör och kan göra tillsammans med andra desto mer starkare tror vi att opinionen för ett medlemskap kommer att bli.

Hans Wallmark (M)

Försvarspolitisk talesperson

Gustaf Göthberg

Internationell sekreterare, MUF

I den försvarspolitiska uppgörelse som slöts i våras mellan M, C, KD, S och MP så fastställdes att det ska tillsättas en utredning som ska analysera för- och nackdelar med Sveriges försvarspolitiska samarbeten och medlemskap. I detta arbete ingår en analys av Sveriges relation till Nato som en självklar del.

Det finns en bred politisk enighet från Socialdemokraterna till Moderaterna att vi ska fortsätta samarbeta med Nato. Det är bra, men det finns goda skäl att se bortom detta. M är sedan länge för ett svenskt medlemskap. Det är därför glädjande att debatten nu är livligare än på många år. Detta märks också i den allmänna opinionen. Enligt nya siffror från SOM-institutet i Göteborg så har stödet för svenskt Nato-medlemskap kraftigt ökat under de senaste åren samtidigt som motståndet ligger kvar på ungefär oförändrad nivå. Det är rimligt att anta att ju mer man vet om Nato och hur samarbetet fungerar desto mer positiv blir man. Det handlar inte om något abstrakt långt borta utan om något konkret här i vårt närområde. Nato består av exempelvis Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge. Det är endast Sverige och Finland som valt allianslöshetens väg.

Men det finns exempel på hur tiden kan stå still. Det finns vänsterkrafter som kritiserar samarbetet och glömmer bort att Nato idag omfattar i praktiken alla tidigare Warszawapaktsstater, med undantag för Ryssland. När det var möjligt att fritt välja övergavs den tvångsmässiga gemenskapen till förmån för den frivilliga.

Bortom rysk propaganda finns det anledning att påminna om att Nato inte är en aggressiv allians riktad mot någon utan handlar om gemensamt försvar och delad säkerhet. Det är inte Nato som annekterar andra staters territorium eller som kommer med hot mot självständiga nationer i likhet med det som nu hänt Ukraina. De stater som gränsar mot Ryssland har sökt och beviljats Nato-medlemskap just för att värna sitt nationella oberoende. En svensk anslutning skulle också vara en solidaritetshandling med dessa länder som nu kunnat leva i mer än två årtionden under frihet och självstyre.

Till det kommer att beslut om Sveriges vägval aldrig får göras beroende av hur de kan uppfattas eller tolkas av andra länder. Våra säkerhetspolitiska vägval fattas av landets regering och riksdag i Stockholm –aldrig i Moskva! Den svenska Nato-debatten måste fortsätta och fördjupas. Självklart kräver ett medlemskap ett folkligt och brett parlamentariskt stöd. Ju mer diskussionen baseras på fakta om vad Sverige faktiskt redan gör och kan göra tillsammans med andra desto mer starkare tror vi att opinionen för ett medlemskap kommer att bli.

Hans Wallmark (M)

Försvarspolitisk talesperson

Gustaf Göthberg

Internationell sekreterare, MUF

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.