02 maj 2014 06:00

07 jan 2015 12:11

Dags att protestera

Hedvig Andersson: 1 maj

Vad gjorde ni igår? Firade ni första maj? Nej, inte jag heller. Jag pluggade. Lagade mat. Tränade. Det är så många högtidsdagar så här på våren; inte lätt att hålla reda på alla.
Hur firar man egentligen första maj? Säger man ens firar?

Någonstans där i plugget tog jag en paus och googlade: Första maj. Hör och häpna: Dagen är inte till för att vila efter ett hårt valborgsfirande. Första maj är något så konstigt som arbetarrörelsens internationella högtidsdag, och den har firats runt om i hela världen sedan slutet av 1800-talet.

Dagen är för övrigt röd på flera sätt. Högtiden initierades av socialister som ett minne till 100-årsdagen av Franska revolutionen, och för att ställa krav på åtta timmars arbetsdag. I mitten av 1900-talet tågade förstamajtåg genom städer, med plakat som: Folkets väl före vinstintresse, och Kortare arbetstid. Tal hölls. Arbetarnas villkor skulle uppmärksammas, och helst förbättras.

Jag tittar runt på partiernas hemsidor. Vårt nya arbetarparti verkar inte vilja fira arbetarnas dag alls. De röda partierna håller dock på traditionerna, och här och där ska dagen uppmärksammas med fika, tipspromenad och liveband. Underhållning är kul. Gratis är gott.

Men demonstrationstågen då, undrar jag. Plakaten? Slagorden?

En bekant berättar besviket för mig om förstamajtåget hon gick med i förra året. Hur slagorden liksom inte alls skreks fram utan snarare mumlades, hur ramsorna kom av sig mitt i, hur protesterna kändes trötta, ja, nästan löjliga.

Varför höjer vi inte våra röster? Är vi inte arga? Varför protesterar vi inte mot dåliga villkor? Mot en otrygg arbetsmarknad? Mot sämre villkor för arbetslösa? Mot arbetsgivare som förbrukar sina anställda som varor?

Är vi alltför upptagna med att återhämta oss? Bryr vi oss inte? Tycker vi att allt är bra? Eller tror vi inte längre att hundra stämmor i ett demonstrationståg gör någon skillnad?

Jag kan inte låta bli att undra vem som då ska förändra saker och ting? Arbetstagarna lär inte göra det. De har projekt som måste bli klara i tid, de har budgetar som måste följas. De är minsann inga välgörenhetsorganisationer.

Precis som när villkoren förbättrades för 200 och 100 och 50 år sedan – med kortare arbetstid, ökad trygghet, bättre lön, mer semester etcetera – så är det vi, småfolket, arbetarna, som måste sätta ner foten.

Jag tittar på klockan och inser att tågen har slutat tåga. Inte heller jag har satt ner foten i år. Men nästa? Nästa år denna dag när jag frågar er vad ni gjorde igår, så vet ni att den 1 maj inte är en vilodag, utan en dag när vi måste vara starka. Nästa år kan vi alla svara: Vi protesterade, vi var arga, vi var hundratals röster. Tusentals. Vi hördes.

Någonstans där i plugget tog jag en paus och googlade: Första maj. Hör och häpna: Dagen är inte till för att vila efter ett hårt valborgsfirande. Första maj är något så konstigt som arbetarrörelsens internationella högtidsdag, och den har firats runt om i hela världen sedan slutet av 1800-talet.

Dagen är för övrigt röd på flera sätt. Högtiden initierades av socialister som ett minne till 100-årsdagen av Franska revolutionen, och för att ställa krav på åtta timmars arbetsdag. I mitten av 1900-talet tågade förstamajtåg genom städer, med plakat som: Folkets väl före vinstintresse, och Kortare arbetstid. Tal hölls. Arbetarnas villkor skulle uppmärksammas, och helst förbättras.

Jag tittar runt på partiernas hemsidor. Vårt nya arbetarparti verkar inte vilja fira arbetarnas dag alls. De röda partierna håller dock på traditionerna, och här och där ska dagen uppmärksammas med fika, tipspromenad och liveband. Underhållning är kul. Gratis är gott.

Men demonstrationstågen då, undrar jag. Plakaten? Slagorden?

En bekant berättar besviket för mig om förstamajtåget hon gick med i förra året. Hur slagorden liksom inte alls skreks fram utan snarare mumlades, hur ramsorna kom av sig mitt i, hur protesterna kändes trötta, ja, nästan löjliga.

Varför höjer vi inte våra röster? Är vi inte arga? Varför protesterar vi inte mot dåliga villkor? Mot en otrygg arbetsmarknad? Mot sämre villkor för arbetslösa? Mot arbetsgivare som förbrukar sina anställda som varor?

Är vi alltför upptagna med att återhämta oss? Bryr vi oss inte? Tycker vi att allt är bra? Eller tror vi inte längre att hundra stämmor i ett demonstrationståg gör någon skillnad?

Jag kan inte låta bli att undra vem som då ska förändra saker och ting? Arbetstagarna lär inte göra det. De har projekt som måste bli klara i tid, de har budgetar som måste följas. De är minsann inga välgörenhetsorganisationer.

Precis som när villkoren förbättrades för 200 och 100 och 50 år sedan – med kortare arbetstid, ökad trygghet, bättre lön, mer semester etcetera – så är det vi, småfolket, arbetarna, som måste sätta ner foten.

Jag tittar på klockan och inser att tågen har slutat tåga. Inte heller jag har satt ner foten i år. Men nästa? Nästa år denna dag när jag frågar er vad ni gjorde igår, så vet ni att den 1 maj inte är en vilodag, utan en dag när vi måste vara starka. Nästa år kan vi alla svara: Vi protesterade, vi var arga, vi var hundratals röster. Tusentals. Vi hördes.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.