17 apr 2014 06:00

07 jan 2015 11:57

Förbud mot tiggeri är inte lösningen

Debatt:

Fattigdom. Världen har flyttat till Sverige. Den fattigdom som vi trodde att välfärdsstaten för evigt sopat bort är tillbaka. Varje dag ser vi dem, händer som sträcks emot oss, ögon som vädjar.
Så formulerar sig Emil Mattsson, direktor för Göteborgs räddningsmission.

Även i Mariestad finns som bekant fattiga som på gatorna väcker känslor. Hos många väcks empatin. De ger generöst till tiggare, startar insamlingar eller upplåter lediga rum som tillfälliga bostäder.

Det var glädjande att i måndags kunna läsa i MT om Marieholmskyrkans initiativ. De arrangerade en sammankomst där personerna, som mariestadsborna oftast ser tigga på gatorna, istället var med och tillagade mat för de besökande. Tidningen gav oss läsare ansikten och namn. De är inte längre riktigt lika främmande.

En av dem var Dumitru Plesa som frågade sig vad han har för alternativ. Läsaren får en inblick i deras vardag. Enligt reporterns svar så är det maktlöshet som för dem hit. Det är mycket svårt för dem att få ett riktigt arbete. En arbetslös får i Rumänien 400 kronor i månaden i statligt stöd i två år, och därefter sjunker ersättningen till 80 kronor per månad (!). Med detta ska barnens skoluniform, böcker och skolmat också betalas. Även besök hos doktorn. Jag anser att dessa ord räcker för att beskriva att situationen för dem är milsvid från den vardagssituation de allra flesta har i Sverige.

Enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning angav 56 procent av de tillfrågade svenskarna att de ville ha ett tiggeriförbud. Men vad skulle ett tiggeriförbud lösa? Att 56 procent av svenska folket anser att det är en bra idé att förbjuda tiggeri innebär inte att det är en åtgärd som bör genomföras.

Huvudskälen är två. För det första är det nästintill omöjligt att avgränsa vad som är olagligt tiggeri och vad som är tillåtna metoder att samla in pengar till olika ändamål. För det andra, ett förbud mot att tigga löser inte det grundläggande problemet att det finns människor som inte ser någon annan möjlighet till försörjning. Att sopa sådant som är obehagligt under mattan är långsiktigt en ohållbar och kontraproduktiv metod. Emil Mattsson som jag citerade inledningsvis fortsätter och säger att den synliga fattigdomen påminner oss om att något är allvarligt fel i världen och i Sverige. Något har gått snett när klyftorna är så stora, när många lever obekymrade liv, medan andra i samma stad bor i bilar och försörjer sig genom tiggeri.

Det obehag vi känner varje gång vi möter en tiggares blick är en fullständigt berättigad känsla. Precis som Mattson säger så är det inte våra obehagskänslor som är problemet, det är klyftorna och fattigdomen. Den synliga fattigdomen, som tiggeriet i högsta grad är, påminner oss om att vi inte har lyckats när det kommer gäller extrem fattigdom.

För de EU-migrerande romerna finns inga sociala välfärdssystem att lita till, varken i Sverige eller i övriga Europa. Ingen ansvarar för att deras mänskliga rättigheter tillvaratas, eller att barnkonventionen följs för deras barn. Tiggarnas utsträckta händer påminner oss om att vi har ett ansvar att ta vara på vår broder och syster. Själva har vi blivit så vana vid att alltid kunna hänvisa människor i utsatthet till välfärdsstaten. Är man sjuk, arbetslös eller hemlös ska det finnas ett socialt skyddsnät som åtminstone hjälpligt ska kunna ge varje svensk medborgare någon form av grundtrygghet. Men tiggaren som sträcker ut sina händer har bara dig och mig. Ingen annan.

Detta ställer krav på oss och vår medmänsklighet, vad gör vi med det ansvaret? Vi kristdemokrater vill inte förbjuda tiggeri. Lösningen finns i ett mer intensifierat arbete inom EU. Vi måste kämpa mot det utanförskap som många lever under i EU:s fattigare länder. Korruption och brist på sociala skyddsnät utgör uppenbara problem. Som kristdemokrat är jag mycket glad över att Lars Adaktusson, tidigare journalist på SVT med många års erfarenhet som utrikeskorrespondent bland annat på Balkan, är första namnet på vårt partis lista i EU-valet.

Morgan Forsberg, ordf. Kristdemokraterna i Mariestad

Även i Mariestad finns som bekant fattiga som på gatorna väcker känslor. Hos många väcks empatin. De ger generöst till tiggare, startar insamlingar eller upplåter lediga rum som tillfälliga bostäder.

Det var glädjande att i måndags kunna läsa i MT om Marieholmskyrkans initiativ. De arrangerade en sammankomst där personerna, som mariestadsborna oftast ser tigga på gatorna, istället var med och tillagade mat för de besökande. Tidningen gav oss läsare ansikten och namn. De är inte längre riktigt lika främmande.

En av dem var Dumitru Plesa som frågade sig vad han har för alternativ. Läsaren får en inblick i deras vardag. Enligt reporterns svar så är det maktlöshet som för dem hit. Det är mycket svårt för dem att få ett riktigt arbete. En arbetslös får i Rumänien 400 kronor i månaden i statligt stöd i två år, och därefter sjunker ersättningen till 80 kronor per månad (!). Med detta ska barnens skoluniform, böcker och skolmat också betalas. Även besök hos doktorn. Jag anser att dessa ord räcker för att beskriva att situationen för dem är milsvid från den vardagssituation de allra flesta har i Sverige.

Enligt en nyligen publicerad opinionsundersökning angav 56 procent av de tillfrågade svenskarna att de ville ha ett tiggeriförbud. Men vad skulle ett tiggeriförbud lösa? Att 56 procent av svenska folket anser att det är en bra idé att förbjuda tiggeri innebär inte att det är en åtgärd som bör genomföras.

Huvudskälen är två. För det första är det nästintill omöjligt att avgränsa vad som är olagligt tiggeri och vad som är tillåtna metoder att samla in pengar till olika ändamål. För det andra, ett förbud mot att tigga löser inte det grundläggande problemet att det finns människor som inte ser någon annan möjlighet till försörjning. Att sopa sådant som är obehagligt under mattan är långsiktigt en ohållbar och kontraproduktiv metod. Emil Mattsson som jag citerade inledningsvis fortsätter och säger att den synliga fattigdomen påminner oss om att något är allvarligt fel i världen och i Sverige. Något har gått snett när klyftorna är så stora, när många lever obekymrade liv, medan andra i samma stad bor i bilar och försörjer sig genom tiggeri.

Det obehag vi känner varje gång vi möter en tiggares blick är en fullständigt berättigad känsla. Precis som Mattson säger så är det inte våra obehagskänslor som är problemet, det är klyftorna och fattigdomen. Den synliga fattigdomen, som tiggeriet i högsta grad är, påminner oss om att vi inte har lyckats när det kommer gäller extrem fattigdom.

För de EU-migrerande romerna finns inga sociala välfärdssystem att lita till, varken i Sverige eller i övriga Europa. Ingen ansvarar för att deras mänskliga rättigheter tillvaratas, eller att barnkonventionen följs för deras barn. Tiggarnas utsträckta händer påminner oss om att vi har ett ansvar att ta vara på vår broder och syster. Själva har vi blivit så vana vid att alltid kunna hänvisa människor i utsatthet till välfärdsstaten. Är man sjuk, arbetslös eller hemlös ska det finnas ett socialt skyddsnät som åtminstone hjälpligt ska kunna ge varje svensk medborgare någon form av grundtrygghet. Men tiggaren som sträcker ut sina händer har bara dig och mig. Ingen annan.

Detta ställer krav på oss och vår medmänsklighet, vad gör vi med det ansvaret? Vi kristdemokrater vill inte förbjuda tiggeri. Lösningen finns i ett mer intensifierat arbete inom EU. Vi måste kämpa mot det utanförskap som många lever under i EU:s fattigare länder. Korruption och brist på sociala skyddsnät utgör uppenbara problem. Som kristdemokrat är jag mycket glad över att Lars Adaktusson, tidigare journalist på SVT med många års erfarenhet som utrikeskorrespondent bland annat på Balkan, är första namnet på vårt partis lista i EU-valet.

Morgan Forsberg, ordf. Kristdemokraterna i Mariestad

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.