08 apr 2014 06:00

07 jan 2015 12:10

Skydda visselblåsarna

: krönika

Mentalt känns det ibland som att vara en Sisyfos. Att omgiven av okunniga i ett myndigheternas dödsriket baxa stenen uppför kullen bara för att se den rulla ned igen.
Stenen i det här fallet är den grundlagsfästa rätten för alla att lämna uppgifter för offentliggörande.

En meddelarfrihet som skyddas av ett förbud för myndigheterna att agera rörmokare, leta läckor och försöka täta dem. Samt ett motsvarande förbud för medierna att röja vem som lämnat uppgifter.

Det har inträffat förskräckande många övertramp de senaste åren. De inträffar på stora och små myndigheter, i staden och på landet, i kommunala bolag och domstolar. Det är både lagkunnigt folk som borde veta bättre och lägre okunniga tjänstemän som reagerar instinktivt.

Två färska exemplen som uppdagats inom loppet av en vecka åskådliggör detta.

I det ena fallet var det en lägre enhetschef inom vården i Lindesberg som frågade ut medarbetarna vem det var som skrivit en kritisk insändare i Nerikes Allehanda. Ställd inför frågan svarade en kvinna som arbetade som personliga assistent att det var hon.

I det andra fallet har vi att göra med en central myndighet i Stockholm, Försäkringskassan, vars säkerhetschef ställde frågor om vem som lämnat uppgifter till Expressen.

Exempelsamlingen kan göras lång. Allvarligheten av efterforskningarna och/eller åtgärderna mot de som använt sin yttrandefrihet varierar. I ett uppmärksammat fall vid Migrationsverket för några år blev en anställd av med jobbet efter att ha skrivit i en utrikespolitisk fråga på en webbplats. Men det behöver sluta med att man får sparken för att det ska få allvarliga och långtgående följder för den enskilde. Det finns många som berättat om det starka obehag de känt över att överhuvudtaget få frågan om de lämnat uppgifter eller där man blivit socialt utfrusen på arbetsplatsen.

Frågor som ”Var det du som skrev insändaren?” eller ”Vem är det som läcker?” får inte ställas av myndigheterna. Endast i vissa specifika fall får Justitiekanslern och ingen annan efterforska vem som läckt. Det gäller bland annat om uppgifter som omgärdas med den strängaste sekretessen kommer på drift.

Meddelarfriheten med förbudet för efterforskning och repressalier finns där för att uppgifter om missförhållanden eller korruption, stort som smått ska komma ut i offentligheten. Lagstiftaren ser denna frihet som en del av den konstitutionella kontrollmakten. Det kan uttryckas som en maning från riksdagen till svenska folket: hjälp till att uppdaga rättsövergrepp och misshushållning, vi klarar det inte själva.

Dessvärre förstår inte myndigheterna att dessa rättigheter gagnar deras egen verksamhet. Att den ger legitimitet och skapar trovärdighet.

Det är dags för regeringen och demokratiminister Birgitta Ohlsson att inskärpa betydelsen av att myndigheterna respekterar grundlagsreglerade rättigheter.

Det vore sannolikt oförskämt att påstå att hela myndighetssverige är ett enda stort Hades. Det finns lysande undantag. Men ibland känns det som att gå i dödskuggans dal och önska att varje kommun hade sin egen Sisyfos som förmår att baxa upp grundlagsstenen igen och igen.

Nils Funcke

En meddelarfrihet som skyddas av ett förbud för myndigheterna att agera rörmokare, leta läckor och försöka täta dem. Samt ett motsvarande förbud för medierna att röja vem som lämnat uppgifter.

Det har inträffat förskräckande många övertramp de senaste åren. De inträffar på stora och små myndigheter, i staden och på landet, i kommunala bolag och domstolar. Det är både lagkunnigt folk som borde veta bättre och lägre okunniga tjänstemän som reagerar instinktivt.

Två färska exemplen som uppdagats inom loppet av en vecka åskådliggör detta.

I det ena fallet var det en lägre enhetschef inom vården i Lindesberg som frågade ut medarbetarna vem det var som skrivit en kritisk insändare i Nerikes Allehanda. Ställd inför frågan svarade en kvinna som arbetade som personliga assistent att det var hon.

I det andra fallet har vi att göra med en central myndighet i Stockholm, Försäkringskassan, vars säkerhetschef ställde frågor om vem som lämnat uppgifter till Expressen.

Exempelsamlingen kan göras lång. Allvarligheten av efterforskningarna och/eller åtgärderna mot de som använt sin yttrandefrihet varierar. I ett uppmärksammat fall vid Migrationsverket för några år blev en anställd av med jobbet efter att ha skrivit i en utrikespolitisk fråga på en webbplats. Men det behöver sluta med att man får sparken för att det ska få allvarliga och långtgående följder för den enskilde. Det finns många som berättat om det starka obehag de känt över att överhuvudtaget få frågan om de lämnat uppgifter eller där man blivit socialt utfrusen på arbetsplatsen.

Frågor som ”Var det du som skrev insändaren?” eller ”Vem är det som läcker?” får inte ställas av myndigheterna. Endast i vissa specifika fall får Justitiekanslern och ingen annan efterforska vem som läckt. Det gäller bland annat om uppgifter som omgärdas med den strängaste sekretessen kommer på drift.

Meddelarfriheten med förbudet för efterforskning och repressalier finns där för att uppgifter om missförhållanden eller korruption, stort som smått ska komma ut i offentligheten. Lagstiftaren ser denna frihet som en del av den konstitutionella kontrollmakten. Det kan uttryckas som en maning från riksdagen till svenska folket: hjälp till att uppdaga rättsövergrepp och misshushållning, vi klarar det inte själva.

Dessvärre förstår inte myndigheterna att dessa rättigheter gagnar deras egen verksamhet. Att den ger legitimitet och skapar trovärdighet.

Det är dags för regeringen och demokratiminister Birgitta Ohlsson att inskärpa betydelsen av att myndigheterna respekterar grundlagsreglerade rättigheter.

Det vore sannolikt oförskämt att påstå att hela myndighetssverige är ett enda stort Hades. Det finns lysande undantag. Men ibland känns det som att gå i dödskuggans dal och önska att varje kommun hade sin egen Sisyfos som förmår att baxa upp grundlagsstenen igen och igen.

Nils Funcke

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.