28 jan 2014 06:00

07 jan 2015 11:54

När vuxenvärlden sviker

Debatt:

Mobbing. Varje dag är det tiotusentals elever, som måste gå till skolan fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade och slagna.
En del barn och ungdomar låtsas ibland vara sjuka, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen. Den elektroniska, som sker i cyberrymden kommer de inte undan.

Trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever, på många skolor en katastrof. Tyvärr finns det fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: På vår skola förekommer aldrig mobbning. Här finns inga elever som kränker varandra.

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra Den som sig i leken ger, får leken tåla.

Därigenom höjs också acceptansnivån. Det händer därför att ingen vuxen reagerar, när elever skriker hora, cp-idiot, eller bögdjävel i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat. Elever fryser ut andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck.

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta. Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det - men inte velat göra något åt det.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för VÄNSKAP OCH OMSORG – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa - trygghet och säkerhet - och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Denna kamp - detta arbete - är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet.

Christer Olsson

psykolog, kurator och författare.

Trots den nya skollagen som började gälla den 1 juli 2011, och som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever, på många skolor en katastrof. Tyvärr finns det fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att hävda: På vår skola förekommer aldrig mobbning. Här finns inga elever som kränker varandra.

Sedan finns det vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra Den som sig i leken ger, får leken tåla.

Därigenom höjs också acceptansnivån. Det händer därför att ingen vuxen reagerar, när elever skriker hora, cp-idiot, eller bögdjävel i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla. Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat. Elever fryser ut andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling. Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande! Det är vuxenvärldens skamfläck.

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

”Vad gjorde jag för fel? Varför var det bara mig de retade och slog? Jag hatade allt vad skolan hette och ville inte gå dit. Där fanns mina plågoandar. De flesta morgnar under flera år vaknade jag med ångest. Redan på lågstadiet fick jag problem med sömnen. Det gick så långt att jag började sängväta. Det som har förundrat mig i alla år är, att ingen vuxen person, ingen lärare eller så, har sett vad som pågått. De kanske har sett det - men inte velat göra något åt det.”

Den rektor som på sin skola – via sin personal – prioriterar någon annan uppgift före kampen mot våld, mobbning, kränkning och trakasserier och för VÄNSKAP OCH OMSORG – är enligt min bergfasta uppfattning, inte bara på fel plats här livet. Han eller hon är också en riskfaktor när det gäller våra elevers fysiska och psykiska hälsa - trygghet och säkerhet - och bör snarast av huvudmannen fråntas sin skolledartjänst.

Denna kamp - detta arbete - är inte en fråga om, vad man anser sig ha tid med, lust för, kunskap om eller resurser till. Det är en absolut skyldighet.

Christer Olsson

psykolog, kurator och författare.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.