13 nov 2013 06:00

23 jan 2015 14:27

Vänershofshallen och det politiska taskspeleriet

Debatt:

Vänershof. I augusti 2001 antog kommunfullmäktige i Mariestad detaljplan för Vänershofs idrottsområde som alltjämt gäller.
I den kan man läsa bland annat följande: ”Den äldsta delen, Vänershof, med fotbollsplan och löparbanor invigdes 1923. Tillhörande entréportal och läktare är tidstypiska och väl underhållna med nästan ursprungligt utseende. De har ett högt kulturvärde och föreslås skyddas med en särskild varsamhetsbestämmelse. Idrottshallen med sin bågformade limträkonstruktion från 1939 är en av de första som byggdes efter denna konstruktionsprincip. Den är väl värd att bevara och föreslås skyddas med varsamhetsbestämmelse.”

Under de senaste åren har kommunledningen, utan att beröra de kulturvärden som gällande detaljplan vill värna, med alla medel försökt få hallen jämnad med marken.

Försöken intensifierades då tekniska nämnden i december 2012 med lite allmänt tyckande som underlag, tog ställning för rivning av hallen till förmån för anläggandet av parkeringsplatser. På samma bräckliga grund valde kommunstyrelsens arbetsutskott i januari 2013 att gå på tekniska nämndens linje.

Det som därefter utspelats är en sällan skådad uppvisning i politiskt taskspeleri.

I april låg hallfrågan på kulturnämndens bord. Föredragande tjänsteman argumenterade utifrån kulturhistoriska värden för ett nej till rivning. Ordförande Forsberg var dock inte överens. Han ansåg i och för sig ”Vänershofshallen vara bevarandevärd ur ett kulturellt perspektiv”, men motsatte sig inte en rivning utifrån, som han uttryckte det, andra grunder. En knapp majoritet valde att följa ordföranden.

I maj skulle miljö- och byggnadsnämnden ta ställning. Direktiven från högkvarteret hade uppenbarligen inte nått fram, ty ärendet återremitterades för ytterligare utredningar. Man efterlyste bland annat flera kompletteringar från fastighetsavdelningen, däribland en utredning av byggnadens skick.

När ärendet återkom vid nämndsammanträde den 6 november hade partipiskan talat. En väl genomarbetad utredning från förvaltningens tjänstemän, där gällande tillämplig lagstiftning redovisades och en saklig diskussion om hallens kulturvärden fördes avvisades av nämndmajoriteten. Att fastighetsavdelningen i stort sett nonchalerat nämndens framställning om ytterligare utredningar tycktes inte bekymra dessa ledamöter. Nu gavs grönt ljus för rivning.

När argumenten tryter och de för påtryckning utsatta tvingas krysta serveras pinsamheter som kulturnämndsordförandens tal om ”andra grunder” och miljö- och byggnadsnämndsledamöters förolämpningar mot tjänstemän kryddat med svammel. En andre vice ordförande i miljö- och byggnadsnämnden försöker sätta tyngd bakom sin rivningsiver genom att berätta om 30 års erfarenhet i olika byggnadsnämnder. Men effekten blir den motsatta. Uttalanden från en ledamot som i ord och handling röjer att han efter så många år inte förstått, eller i vart fall inte vill förstå, att byggnadsnämnder är självständiga myndigheter och inte transportkompanier väger lätt som en fjäder.

Idrottshallen vid Vänershof är den äldsta bevarade i sitt slag i Västra Götaland. Flera sakkunniga har framhållit hallens och hela idrottsplatsens kulturhistoriska värden.

Gemensamt äger vi kommuninnevånare en anläggning som på ett unikt sätt förmedlar väsentliga delar av lokal idrotts- och föreningslivshistoria, men också ett stycke allmän 1900-talshistoria. Ett arvegods som efter nödvändig renovering kan ge nya generationer av idrottsutövare och föreningsaktiva oanade möjligheter, men som vi riskerar att förlora på grund av en samling ledande kommunpolitikers prestige och ovilja att lyssna till sakargument.

Vill vi ha det så?

Björn Tropp

Under de senaste åren har kommunledningen, utan att beröra de kulturvärden som gällande detaljplan vill värna, med alla medel försökt få hallen jämnad med marken.

Försöken intensifierades då tekniska nämnden i december 2012 med lite allmänt tyckande som underlag, tog ställning för rivning av hallen till förmån för anläggandet av parkeringsplatser. På samma bräckliga grund valde kommunstyrelsens arbetsutskott i januari 2013 att gå på tekniska nämndens linje.

Det som därefter utspelats är en sällan skådad uppvisning i politiskt taskspeleri.

I april låg hallfrågan på kulturnämndens bord. Föredragande tjänsteman argumenterade utifrån kulturhistoriska värden för ett nej till rivning. Ordförande Forsberg var dock inte överens. Han ansåg i och för sig ”Vänershofshallen vara bevarandevärd ur ett kulturellt perspektiv”, men motsatte sig inte en rivning utifrån, som han uttryckte det, andra grunder. En knapp majoritet valde att följa ordföranden.

I maj skulle miljö- och byggnadsnämnden ta ställning. Direktiven från högkvarteret hade uppenbarligen inte nått fram, ty ärendet återremitterades för ytterligare utredningar. Man efterlyste bland annat flera kompletteringar från fastighetsavdelningen, däribland en utredning av byggnadens skick.

När ärendet återkom vid nämndsammanträde den 6 november hade partipiskan talat. En väl genomarbetad utredning från förvaltningens tjänstemän, där gällande tillämplig lagstiftning redovisades och en saklig diskussion om hallens kulturvärden fördes avvisades av nämndmajoriteten. Att fastighetsavdelningen i stort sett nonchalerat nämndens framställning om ytterligare utredningar tycktes inte bekymra dessa ledamöter. Nu gavs grönt ljus för rivning.

När argumenten tryter och de för påtryckning utsatta tvingas krysta serveras pinsamheter som kulturnämndsordförandens tal om ”andra grunder” och miljö- och byggnadsnämndsledamöters förolämpningar mot tjänstemän kryddat med svammel. En andre vice ordförande i miljö- och byggnadsnämnden försöker sätta tyngd bakom sin rivningsiver genom att berätta om 30 års erfarenhet i olika byggnadsnämnder. Men effekten blir den motsatta. Uttalanden från en ledamot som i ord och handling röjer att han efter så många år inte förstått, eller i vart fall inte vill förstå, att byggnadsnämnder är självständiga myndigheter och inte transportkompanier väger lätt som en fjäder.

Idrottshallen vid Vänershof är den äldsta bevarade i sitt slag i Västra Götaland. Flera sakkunniga har framhållit hallens och hela idrottsplatsens kulturhistoriska värden.

Gemensamt äger vi kommuninnevånare en anläggning som på ett unikt sätt förmedlar väsentliga delar av lokal idrotts- och föreningslivshistoria, men också ett stycke allmän 1900-talshistoria. Ett arvegods som efter nödvändig renovering kan ge nya generationer av idrottsutövare och föreningsaktiva oanade möjligheter, men som vi riskerar att förlora på grund av en samling ledande kommunpolitikers prestige och ovilja att lyssna till sakargument.

Vill vi ha det så?

Björn Tropp

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.