06 jul 2016 06:00

06 jul 2016 06:00

Fridolins brobyggare förvärrar utanförskapet

Skola

Gustaf Fridolin (MP) må har lyckats rädda sig kvar som språkrör genom att offra sin förra kollega Åsa Romson, men den politik som sänkte hans förtroende och nästan tvingade honom att sluta ska nu tillämpas på fler områden.

När utbildningsministern nyligen höll sommartal i skånska Vittsjö fokuserade han på skolor med dåliga resultat i utanförskapsområden. I sig ett nog så lovvärt val. Det kan dock inte sägas om Fridolins förmenta lösning: Anställ brobyggare i alla utsatta skolor.

Det kan låta förnuftigt, nästan som att anställa väktare för att upprätthålla ordningen. I själva verket är det tvärtom ett djupt problematiskt angreppssätt som närmast cementerar problemen i skolan samt fördjupar utanförskapet.

Lyckas då inte dessa brobyggare få ungdomarnas respekt? Jo, det är nog snarare regel än undantag. Problemet är att de stökiga ungdomarna inte lär sig att respektera andra människor generellt utan just den här personen. Det är en enorm skillnad. Skolpersonal runtom i landet har vittnat om att uppförandeproblemen kvarstår så snart brobyggaren inte är med. Då visar eleverna samma bristande respekt mot skolpersonalen och klasskamraterna som tidigare.

För att komma runt detta krävs ett mycket bredare disciplinarbete, där det ställs faktiska krav på uppförandet i skolan. Det är en plats för studier och inget annat. Reglerna måste spegla detta och upprätthållas. Det kan bli en stökig implementeringsperiod men den stadga som följer med tydliga regler som gagnar studierna är i längden positiv även för de stökiga eleverna.

Problemet med brobyggarna som Fridolin vill införa går dock djupare än så. För att ungdomarna ska ha lättare att relatera till denna, vilket är allt som kan uppnås med denna modell, rekryteras brobyggaren ofta från det aktuella utanförskapsområdet. Många gånger domineras dock ett utanförskapsområde av en minoritetsgrupp. Det kan då också tyckas naturligt att rekrytera från den gruppen. Nackdelen är förstås att detta blott och bart förstärker det alltmer växande klantänkandet.

Inte nog med att ungdomarna får lära sig att det bara är ett ytterst fåtal vuxna som ska respekteras, det måste också vara någon med samma grupptillhörighet som en själv. Annars behöver ingen respekt visas alls.

Detta system som föreslås av utbildningsminister Gustav Fridolin kommer vare sig att förbättra skolresultaten eller minska utanförskapet. Skolresultaten lär inte försämras men utanförskapet kommer att fördjupas i takt med detta offentliga sanktionerande av klanmentaliteten. I stället för att få lära sig hur man beter sig i samhället i stort cementeras en beteendemall som enbart är gångbar i det egna området.

När flumskolans normupplösning och bristande krav kombineras med identitetspolitik och en stor invandring kokar det ned till att stå mellan brobyggare eller att ställa samma krav på alla. Ett gemensamt samhälle eller många små. Fridolin och hans parti verkar ha gjort sitt val, men av opinionen att döma är det få som håller med.

Daniel Persson

Gustaf Fridolin (MP) må har lyckats rädda sig kvar som språkrör genom att offra sin förra kollega Åsa Romson, men den politik som sänkte hans förtroende och nästan tvingade honom att sluta ska nu tillämpas på fler områden.

När utbildningsministern nyligen höll sommartal i skånska Vittsjö fokuserade han på skolor med dåliga resultat i utanförskapsområden. I sig ett nog så lovvärt val. Det kan dock inte sägas om Fridolins förmenta lösning: Anställ brobyggare i alla utsatta skolor.

Det kan låta förnuftigt, nästan som att anställa väktare för att upprätthålla ordningen. I själva verket är det tvärtom ett djupt problematiskt angreppssätt som närmast cementerar problemen i skolan samt fördjupar utanförskapet.

Lyckas då inte dessa brobyggare få ungdomarnas respekt? Jo, det är nog snarare regel än undantag. Problemet är att de stökiga ungdomarna inte lär sig att respektera andra människor generellt utan just den här personen. Det är en enorm skillnad. Skolpersonal runtom i landet har vittnat om att uppförandeproblemen kvarstår så snart brobyggaren inte är med. Då visar eleverna samma bristande respekt mot skolpersonalen och klasskamraterna som tidigare.

För att komma runt detta krävs ett mycket bredare disciplinarbete, där det ställs faktiska krav på uppförandet i skolan. Det är en plats för studier och inget annat. Reglerna måste spegla detta och upprätthållas. Det kan bli en stökig implementeringsperiod men den stadga som följer med tydliga regler som gagnar studierna är i längden positiv även för de stökiga eleverna.

Problemet med brobyggarna som Fridolin vill införa går dock djupare än så. För att ungdomarna ska ha lättare att relatera till denna, vilket är allt som kan uppnås med denna modell, rekryteras brobyggaren ofta från det aktuella utanförskapsområdet. Många gånger domineras dock ett utanförskapsområde av en minoritetsgrupp. Det kan då också tyckas naturligt att rekrytera från den gruppen. Nackdelen är förstås att detta blott och bart förstärker det alltmer växande klantänkandet.

Inte nog med att ungdomarna får lära sig att det bara är ett ytterst fåtal vuxna som ska respekteras, det måste också vara någon med samma grupptillhörighet som en själv. Annars behöver ingen respekt visas alls.

Detta system som föreslås av utbildningsminister Gustav Fridolin kommer vare sig att förbättra skolresultaten eller minska utanförskapet. Skolresultaten lär inte försämras men utanförskapet kommer att fördjupas i takt med detta offentliga sanktionerande av klanmentaliteten. I stället för att få lära sig hur man beter sig i samhället i stort cementeras en beteendemall som enbart är gångbar i det egna området.

När flumskolans normupplösning och bristande krav kombineras med identitetspolitik och en stor invandring kokar det ned till att stå mellan brobyggare eller att ställa samma krav på alla. Ett gemensamt samhälle eller många små. Fridolin och hans parti verkar ha gjort sitt val, men av opinionen att döma är det få som håller med.

Daniel Persson