21 apr 2017 06:00

22 apr 2017 06:59

Max slutade aldrig att hoppas

TÖREBODA: Kärt återbesök i Töreboda

– Jag gråter inte när jag berättar...för jag har inga tårar kvar.
Max Safir, 91, överlevde sex år i nazisternas läger.
– Två timmar till och jag hade inte suttit här i dag, säger han.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

På torsdagen tog Max Safir och hans fru tåget från Stockholm till Töreboda.

– Jag känner mig som hemma, säger han med glimten i ögat.

Tvångsmärkt

På kavajen har han ett märke med texten ”Never again”. Det är det som driver honom att fortsätta föreläsa; att det aldrig ska få upprepas. I många år har han rest runt till skolor, nu orkar han inte så många besök längre men kunde inte säga nej när Fredrik Lindström på Töreboda kommun frågade igen.

– Det som gör mig mest ilsken är förnekandet av Förintelsen, säger Max som har svårt att förstå varför folk tatuerar sig frivilligt.

Själv är han stämplad för livet. Det är gripande att höra om när barnbarnet för många år sedan, efter vilda lekar hos morfar, vilade på hans arm. Pojken ville veta vad det var för nummer på hans hud. Den hemska sanningen skonade Max barnet ifrån. Hans förklaring var att han måste ha telefonnumret där eftersom han så lätt glömmer.

– När han blev äldre förstod han.

Gick dödsmarsch

När Max var 13 år hämtades han av tyska SS-män i sitt hem i Polen. Tillsammans med sin bror och många andra judiska pojkar fördes han till arbetsläger i Cieszanów. Senare hamnade han i tvångsarbetsläger i Starachowice och i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. I krigets slutskede tvingades han att gå en dödsmarsch till det ökända koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Mer än sex och ett halvt år efter krigets utbrott befriades Max slutligen av amerikanska soldater i underlägret Ebensee. Han vägde då endast 24 kilo.

– Det var den 6 maj. Vi hade sett att tyskarna kastade sina gevär.

Max var så sjuk att han inte kunde äta. Han minns att kvinnorna i staden sa till de överlevande att de aldrig hade förstått vad som hänt i lägret.

– Vi passerade dem på vår väg till arbetet varje dag. De drog för gardinerna.

Brödet då?

Många gånger har Max fått frågan om vad det var som gjorde att han överlevde. Han berättar om förmannen som lovade honom cigaretter om han arbetade extra hårt. Max fick sina cigaretter men bad att få byta dem mot bröd. Vetskapen om att han nästa dag skulle få äta sig mätt, eller förhållandevis mätt i alla fall, höll honom vid liv.

Det kom aldrig något bröd men Max slutade aldrig att hoppas.

På torsdagen tog Max Safir och hans fru tåget från Stockholm till Töreboda.

– Jag känner mig som hemma, säger han med glimten i ögat.

Tvångsmärkt

På kavajen har han ett märke med texten ”Never again”. Det är det som driver honom att fortsätta föreläsa; att det aldrig ska få upprepas. I många år har han rest runt till skolor, nu orkar han inte så många besök längre men kunde inte säga nej när Fredrik Lindström på Töreboda kommun frågade igen.

– Det som gör mig mest ilsken är förnekandet av Förintelsen, säger Max som har svårt att förstå varför folk tatuerar sig frivilligt.

Själv är han stämplad för livet. Det är gripande att höra om när barnbarnet för många år sedan, efter vilda lekar hos morfar, vilade på hans arm. Pojken ville veta vad det var för nummer på hans hud. Den hemska sanningen skonade Max barnet ifrån. Hans förklaring var att han måste ha telefonnumret där eftersom han så lätt glömmer.

– När han blev äldre förstod han.

Gick dödsmarsch

När Max var 13 år hämtades han av tyska SS-män i sitt hem i Polen. Tillsammans med sin bror och många andra judiska pojkar fördes han till arbetsläger i Cieszanów. Senare hamnade han i tvångsarbetsläger i Starachowice och i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. I krigets slutskede tvingades han att gå en dödsmarsch till det ökända koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Mer än sex och ett halvt år efter krigets utbrott befriades Max slutligen av amerikanska soldater i underlägret Ebensee. Han vägde då endast 24 kilo.

– Det var den 6 maj. Vi hade sett att tyskarna kastade sina gevär.

Max var så sjuk att han inte kunde äta. Han minns att kvinnorna i staden sa till de överlevande att de aldrig hade förstått vad som hänt i lägret.

– Vi passerade dem på vår väg till arbetet varje dag. De drog för gardinerna.

Brödet då?

Många gånger har Max fått frågan om vad det var som gjorde att han överlevde. Han berättar om förmannen som lovade honom cigaretter om han arbetade extra hårt. Max fick sina cigaretter men bad att få byta dem mot bröd. Vetskapen om att han nästa dag skulle få äta sig mätt, eller förhållandevis mätt i alla fall, höll honom vid liv.

Det kom aldrig något bröd men Max slutade aldrig att hoppas.

  • Jenny Allvin