10 aug 2016 09:01

10 aug 2016 12:48

Snart jakt på skogens klövdjur

EKESKOG/TÖREBODA: Jägarna ser fram emot nya naturupplevelser

Den 16 augusti startar bockjakten. Men jägarna i trakten är redan i full gång.
– Jakt är mer än en hobby, det är en livsstil, säger Jonas Löfgren.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Sedan 30 år är han jägare och drivs, likt sin jaktlagskamrat Håkan Krussgård, av naturupplevelsen, spänningen och alla de djur som rör sig i skogen runt dem. Jägarna är överens om att det är gemenskapen som gör det hela till en större upplevelse.

– Andra går och bowlar, vi gör det här, säger Jonas.

Ekeskogs jaktlag, som de båda tillhör, består av tolv jägare i blandade åldrar.

Kvinnor och unga

Rositha Jäger är utbildare och provledare för jägarexamen inom Jägarnas riksförbund. Hon säger att intresset för viltvård växer och att det är många unga och kvinnor som tar jägarexamen.

– Jägarkåren är på uppgång, säger hon.

I Rosithas jaktlag i Töreboda, Moalaget, finns det fyra kvinnor. En av dem är 25-åriga Emelita Persson.

– Jag har varit med och jagat sen jag kunde gå, säger hon.

Jaktintresset finns i släkten, genom gammelfarfar, farfar och pappa, och förs aktivt vidare av Emelita som gick på Forshagaakademien med jaktinriktning på gymnasiet. Själv har hon inte märkt någon skillnad mellan män och kvinnor i sitt jaktlag. Men när hon pratade med ett kompisgäng i helgen blev det tydligt att det inte är så överallt.

– Mina tjejkompisar har märkt att vissa inte tycker att de ska vara med, att tjejer inte orkar och inte kan, säger Emelita.

Hunden är viktig

Jonas Löfgren i Ekeskogs jaktlag menar att det inte finns någon skillnad utan är likt Emelita säker på att det är upplevelsen i naturen, gemenskapen och djuren som är viktigast.

– Det är så fantastiskt att se hur viltet beter sig och hur hunden jobbar, säger Emelita.

– Vi är ute uppe vid klockan sju för att träna hunden och sen kan vi vara ute till klockan ett, säger hon.

Att vara ute i över sex timmar för att träna sin hund är nödvändigt för att den ska orka med spårning och eftersök som kan pågå i flera timmar. Det gäller även för norska älghunden Selma i Ekeskog, som drar starkt så fort hon har fått ett spår i nosen. Just nu är det vildsvin som hon får störst dos av ute i Ekeskog.

Vildsvin är ett problem

– Om folk visste hur många grisar vi har här skulle de köra mycket saktare, säger Jonas Löfgren.

Hela året har markägare och bönder haft problem med vildsvin som förstör åkrar och äter upp mycket spannmål. I år har jaktlaget skjutit ungefär 20 grisar.

– Men de djur vi skjuter bort är bara en liten del av dem som finns, säger Håkan Krussgård.

Han förklarar att grisarna är snabblärda och kommer ihåg var jägarna brukar vara, därför är det oftast svårt att hitta vildsvinen. Jonas tror att antalet vildsvin har fyrdubblats de senaste fem åren. På grund av det har många djur skjutits och man undrar såklart vad som händer med köttet.

– Fråga min 20-åriga son, han frågar om vi inte kan köpa riktigt kött nån gång, säger Jonas Löfgren som totalt har fyra frysboxar för viltkött.

För honom är det en självklarhet att man tar hand om köttet.

– Jag skjuter bara ett rådjur per år så att jag kan göra av med det, säger han.

Iingen av jägarna som MT har pratat anser att troféerna är det som räknas.

– Jag är inte ute efter det, men det finns dem som främst är ute efter hornen, säger Emelita Persson.

Allt vilt skjuts inte

Ute på passen där Ekeskogs jaktlag har väntat på vildsvin har även många andra djur synts till.

– Jag var ute för två veckor sen och såg en stor älgtjur med riktigt stora skyffel, berättar Håkan Krussgård.

Jonas Löfgren tycker att det är härligt med denna tillgång i skogen och förklarar att en sådan älg inte kommer att skjutas eftersom det är ett bra avelsdjur.

Kommunikation och säkerhet

Inför den nu stundande bockjakten är jägarna redan uppvärmda med tanke på de nattliga vildsvinsäventyren. Ändå är det många saker som behöver göras innan det är dags att ge sig ut i skogen.

– Säkerhet är a och o; kulan stannar inte för att man inte ser den längre, säger Jonas och förklarar vidare att en enda liten pinne som är i vägen för kulan kan göra så att den splittras eller ändrar riktning helt.

Därför krävs det även mycket röjningsarbete förutom uppbyggnaden av torn, vapenvård och inskjutning av ny ammunition. Inskjutningen av vapen är viktig och därför anordnas det även en speciell dagför detta vid Ymsens jaktbana i slutet på september.

Social medier triggar

Förutom kommunikation via sms-grupper sker en slags uppvärmning inför bockjakten på sociala medier. Jonas Löfgren har tagit fram sin mobil och visar vad några jaktkompisar har lagt upp under hashtaggen #iväntanpåden16augusti.

– Såklart hissar sådant upp stämningen, säger Håkan Krussgård.

Jägarna bär med sig minnen från tidigare jaktår. Emelita Perssons starkaste minnen är när hon endast var några centimeter från ett djur under en jakt med farfar.

– Han pratade i telefon och hunden drog in i skogen. Jag skulle släppa hunden och sen gå två steg framåt. Det var bra att jag gjorde det annars hade jag fått en råbock i magen. Efter det satte jag mig på en stubbe med en björk i ryggen och där började ett hondjur skava sig på björken. Eftersom jag satt blixtstilla och i rätt riktning för vinden upptäckte den inte mig. Det är nog det närmsta jag har kommit ett vilt djur på jakt.

Även Jonas Löfgren bevarade sina minnen från de första tio åren mycket noga genom anteckningar i en jaktdagbok.

– I dag gör jag inte det längre men jag läser det faktiskt ibland. Första rådjuret, första haren; ja det finns många minnen, säger han.

Sedan 30 år är han jägare och drivs, likt sin jaktlagskamrat Håkan Krussgård, av naturupplevelsen, spänningen och alla de djur som rör sig i skogen runt dem. Jägarna är överens om att det är gemenskapen som gör det hela till en större upplevelse.

– Andra går och bowlar, vi gör det här, säger Jonas.

Ekeskogs jaktlag, som de båda tillhör, består av tolv jägare i blandade åldrar.

Kvinnor och unga

Rositha Jäger är utbildare och provledare för jägarexamen inom Jägarnas riksförbund. Hon säger att intresset för viltvård växer och att det är många unga och kvinnor som tar jägarexamen.

– Jägarkåren är på uppgång, säger hon.

I Rosithas jaktlag i Töreboda, Moalaget, finns det fyra kvinnor. En av dem är 25-åriga Emelita Persson.

– Jag har varit med och jagat sen jag kunde gå, säger hon.

Jaktintresset finns i släkten, genom gammelfarfar, farfar och pappa, och förs aktivt vidare av Emelita som gick på Forshagaakademien med jaktinriktning på gymnasiet. Själv har hon inte märkt någon skillnad mellan män och kvinnor i sitt jaktlag. Men när hon pratade med ett kompisgäng i helgen blev det tydligt att det inte är så överallt.

– Mina tjejkompisar har märkt att vissa inte tycker att de ska vara med, att tjejer inte orkar och inte kan, säger Emelita.

Hunden är viktig

Jonas Löfgren i Ekeskogs jaktlag menar att det inte finns någon skillnad utan är likt Emelita säker på att det är upplevelsen i naturen, gemenskapen och djuren som är viktigast.

– Det är så fantastiskt att se hur viltet beter sig och hur hunden jobbar, säger Emelita.

– Vi är ute uppe vid klockan sju för att träna hunden och sen kan vi vara ute till klockan ett, säger hon.

Att vara ute i över sex timmar för att träna sin hund är nödvändigt för att den ska orka med spårning och eftersök som kan pågå i flera timmar. Det gäller även för norska älghunden Selma i Ekeskog, som drar starkt så fort hon har fått ett spår i nosen. Just nu är det vildsvin som hon får störst dos av ute i Ekeskog.

Vildsvin är ett problem

– Om folk visste hur många grisar vi har här skulle de köra mycket saktare, säger Jonas Löfgren.

Hela året har markägare och bönder haft problem med vildsvin som förstör åkrar och äter upp mycket spannmål. I år har jaktlaget skjutit ungefär 20 grisar.

– Men de djur vi skjuter bort är bara en liten del av dem som finns, säger Håkan Krussgård.

Han förklarar att grisarna är snabblärda och kommer ihåg var jägarna brukar vara, därför är det oftast svårt att hitta vildsvinen. Jonas tror att antalet vildsvin har fyrdubblats de senaste fem åren. På grund av det har många djur skjutits och man undrar såklart vad som händer med köttet.

– Fråga min 20-åriga son, han frågar om vi inte kan köpa riktigt kött nån gång, säger Jonas Löfgren som totalt har fyra frysboxar för viltkött.

För honom är det en självklarhet att man tar hand om köttet.

– Jag skjuter bara ett rådjur per år så att jag kan göra av med det, säger han.

Iingen av jägarna som MT har pratat anser att troféerna är det som räknas.

– Jag är inte ute efter det, men det finns dem som främst är ute efter hornen, säger Emelita Persson.

Allt vilt skjuts inte

Ute på passen där Ekeskogs jaktlag har väntat på vildsvin har även många andra djur synts till.

– Jag var ute för två veckor sen och såg en stor älgtjur med riktigt stora skyffel, berättar Håkan Krussgård.

Jonas Löfgren tycker att det är härligt med denna tillgång i skogen och förklarar att en sådan älg inte kommer att skjutas eftersom det är ett bra avelsdjur.

Kommunikation och säkerhet

Inför den nu stundande bockjakten är jägarna redan uppvärmda med tanke på de nattliga vildsvinsäventyren. Ändå är det många saker som behöver göras innan det är dags att ge sig ut i skogen.

– Säkerhet är a och o; kulan stannar inte för att man inte ser den längre, säger Jonas och förklarar vidare att en enda liten pinne som är i vägen för kulan kan göra så att den splittras eller ändrar riktning helt.

Därför krävs det även mycket röjningsarbete förutom uppbyggnaden av torn, vapenvård och inskjutning av ny ammunition. Inskjutningen av vapen är viktig och därför anordnas det även en speciell dagför detta vid Ymsens jaktbana i slutet på september.

Social medier triggar

Förutom kommunikation via sms-grupper sker en slags uppvärmning inför bockjakten på sociala medier. Jonas Löfgren har tagit fram sin mobil och visar vad några jaktkompisar har lagt upp under hashtaggen #iväntanpåden16augusti.

– Såklart hissar sådant upp stämningen, säger Håkan Krussgård.

Jägarna bär med sig minnen från tidigare jaktår. Emelita Perssons starkaste minnen är när hon endast var några centimeter från ett djur under en jakt med farfar.

– Han pratade i telefon och hunden drog in i skogen. Jag skulle släppa hunden och sen gå två steg framåt. Det var bra att jag gjorde det annars hade jag fått en råbock i magen. Efter det satte jag mig på en stubbe med en björk i ryggen och där började ett hondjur skava sig på björken. Eftersom jag satt blixtstilla och i rätt riktning för vinden upptäckte den inte mig. Det är nog det närmsta jag har kommit ett vilt djur på jakt.

Även Jonas Löfgren bevarade sina minnen från de första tio åren mycket noga genom anteckningar i en jaktdagbok.

– I dag gör jag inte det längre men jag läser det faktiskt ibland. Första rådjuret, första haren; ja det finns många minnen, säger han.

  • Birthe Wetter