24 jun 2016 06:00

24 jun 2016 23:15

Nu går siste handtrycksvarvaren hem

TÖREBODA: Hantverk går i graven på metallindustri

Renodlad handtrycksvarvning blir historia på Hermanders när mångårige medarbetaren Christer Gyllensten går i pension.
– Handtryckning är på utdöende. Men behövs. I små serier kan maskinerna inte konkurrera med hantverket, säger 65-åringen.

Den 20 april 1970 anställdes Christer Gyllensten på Hermanders, som på den tiden sökte handtrycksvarvare med ljus och lykta. Direkt efter skolan hade han jobbat som lärling på en verkstad i Mariestad, men trivdes inte.

– Jag fick nys om att man kunde tjäna bra pengar på handtryckning. Det stämde, fast det var tufft de första åren – jag fick ligga i. Tog man rast fick man betala själv. Men jag klarade det bra, har alltid haft lätt för att arbeta på ackord.

Nya tider

Hantverket fick han i stort sett lära sig själv. De som var gamla i gamet ville inte gärna dela med sig av kunskapen. Var och en hade också sina speciella knep.

– Jag smygtittade på dem, avslöjar Christer när MT träffar honom en av de sista arbetsdagarna.

För att komma undan verkstadsbullret slår vi oss ner i konferenssalen. Christer rör sig hemtamt i lokalerna och påpekar att i dag är det inga barriärer mellan chefer och fabriksanställda.

– Det var det förr. De som hade kostym höll sig på sin kant och konferensrummet var inte för oss. På den tiden fanns 25–30 handtryckare på Hermanders.

Bullerbygård

Han berättar att han är från Lysekil, men kom till Töreboda som riktigt liten. Morföräldrarna köpte gård här och i stort sett hela släkten följde med.

– Det var som ett litet Bullerbyjordbruk, morfars gård där hela familjen bodde.

Vd Jan Engström slinker in för att byta några ord med Christer.

– Här har vi en medarbetare som vänder det omöjliga till det möjliga. ”Det går inte” existerar inte för Christer, säger han och konstaterar att hantverket går i graven nu på företaget, fast Christer har lovat att rycka in som konsult under ett par år.

En handtrycksvarvare står kopplad till en maskin via ett brett läderbälte om ryggen och formar med hjälp av ett verktyg i handen plåtar till olika föremål. Hantverket har jämförts med att dreja. Förr gjorde Christer Gyllensten färdiga lampor till kartong. I dag är det legotillverkning, han gör detaljer och ser sällan slutprodukten.

Han kan jobbet utan och innan och känner sin maskin väl – ”ingen svarv är den andra lik”. 2002 vann han SM i handtrycksvarvning och han har även representerat yrkesgruppen på ett antal mässor. Men nu ser han faktiskt fram emot att gå i skogen och plocka bär, sköta om hus och trädgård och göra utflykter med husvagnen. För knänas skull, och vikten, försöker han hålla igång med promenader.

– Och så har jag nyligen gått med i PRO.

Väggprydnad

Men tavlan då? Den färggranna med exotiskt motiv som sticker ut bland allt verkstadsgrått. Tar han med sig den hem?

– Den köpte Jan Hermansson (son till företagets grundare Folke Hermansson, MT:s anm) någon gång i slutet av 1970-talet eller i början på 1980-talet. Den har följt med överallt. Kanske får den följa med hem till garaget, säger Christer Gyllensten.

Den 20 april 1970 anställdes Christer Gyllensten på Hermanders, som på den tiden sökte handtrycksvarvare med ljus och lykta. Direkt efter skolan hade han jobbat som lärling på en verkstad i Mariestad, men trivdes inte.

– Jag fick nys om att man kunde tjäna bra pengar på handtryckning. Det stämde, fast det var tufft de första åren – jag fick ligga i. Tog man rast fick man betala själv. Men jag klarade det bra, har alltid haft lätt för att arbeta på ackord.

Nya tider

Hantverket fick han i stort sett lära sig själv. De som var gamla i gamet ville inte gärna dela med sig av kunskapen. Var och en hade också sina speciella knep.

– Jag smygtittade på dem, avslöjar Christer när MT träffar honom en av de sista arbetsdagarna.

För att komma undan verkstadsbullret slår vi oss ner i konferenssalen. Christer rör sig hemtamt i lokalerna och påpekar att i dag är det inga barriärer mellan chefer och fabriksanställda.

– Det var det förr. De som hade kostym höll sig på sin kant och konferensrummet var inte för oss. På den tiden fanns 25–30 handtryckare på Hermanders.

Bullerbygård

Han berättar att han är från Lysekil, men kom till Töreboda som riktigt liten. Morföräldrarna köpte gård här och i stort sett hela släkten följde med.

– Det var som ett litet Bullerbyjordbruk, morfars gård där hela familjen bodde.

Vd Jan Engström slinker in för att byta några ord med Christer.

– Här har vi en medarbetare som vänder det omöjliga till det möjliga. ”Det går inte” existerar inte för Christer, säger han och konstaterar att hantverket går i graven nu på företaget, fast Christer har lovat att rycka in som konsult under ett par år.

En handtrycksvarvare står kopplad till en maskin via ett brett läderbälte om ryggen och formar med hjälp av ett verktyg i handen plåtar till olika föremål. Hantverket har jämförts med att dreja. Förr gjorde Christer Gyllensten färdiga lampor till kartong. I dag är det legotillverkning, han gör detaljer och ser sällan slutprodukten.

Han kan jobbet utan och innan och känner sin maskin väl – ”ingen svarv är den andra lik”. 2002 vann han SM i handtrycksvarvning och han har även representerat yrkesgruppen på ett antal mässor. Men nu ser han faktiskt fram emot att gå i skogen och plocka bär, sköta om hus och trädgård och göra utflykter med husvagnen. För knänas skull, och vikten, försöker han hålla igång med promenader.

– Och så har jag nyligen gått med i PRO.

Väggprydnad

Men tavlan då? Den färggranna med exotiskt motiv som sticker ut bland allt verkstadsgrått. Tar han med sig den hem?

– Den köpte Jan Hermansson (son till företagets grundare Folke Hermansson, MT:s anm) någon gång i slutet av 1970-talet eller i början på 1980-talet. Den har följt med överallt. Kanske får den följa med hem till garaget, säger Christer Gyllensten.

  • Jenny Allvin