26 apr 2016 06:00

26 apr 2016 06:00

Maratondebuterade i Iran

MARATON: I run Iran Marathon

Stockholm, New York och Berlin är vanliga destinationer för maratonlöpare.
Mårten Johansson tog det ett steg längre.
När Mariestadskillen för första gången skulle genomlida de dryga 42 kilometerna gjorde han det i Iran som en av blott 100 deltagare i landets första internationella maratonarrangemang.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

– Bara att det gick att genomföra var kul. Det här var väl ett steg för att öppna upp landet lite, säger Mårten Johansson.

Iran är ett av världens mest slutna länder. När det stod klart att man för första gången skulle bjuda in turister till ett maraton spreds nyheten snabbt i de stora internationella medierna. Men tongångarna var inte enbart positiva.

– Arrangemanget har fått en hel del kritik i media. Loppet var nämligen inte öppet för kvinnor.

Förutom Mårten och de två kompisarna han reste med deltog fem andra svenskar i det historiska loppet.

– Där fanns deltagare från hela världen. Men ett par amerikaner och britter fick ”problem med sina visum” och fick inte vara med. Så det blev lite färre av den anledningen.

Hoppades på fler

Totalt deltog 100 maratonlöpare, ungefär 300 färre än vad arrangörerna hade hoppats på.

– Jag tror att de har haft svårt att komma ut med informationen.

Den nådde i alla fall fram till Mårten och hans vänner, även om den fick ta en omväg via Georgien.

– En av de kompisarna som jag reste med har en vän som jobbar som diplomat på ambassaden i Georgien. Det hade skickats en inbjudan dit och på det viset fick vi höra om arrangemanget. Vi blev sugna och anmälde oss, berättar Mårten.

Löpmässigt blev det dock ingen kanontid.

– Det var mitt första lopp. Där av den blygsamma tiden 4.40. Jag var inte riktigt förberedd. Men för mina vänner gick det bättre.

Motorvägen

Loppet gick från staden Shiraz och egentligen var det tänkt att det skulle avslutas vid ruinstaden Persepolis, ett av Irans världsarv.

– Men de lade om rutten. Så vi sprang förbi Persepolis i stället.

Hur var sträckan att springa?

– Vi sprang på en platå på 1 600 meters höjd. Men det var ingen stigning utan en platt raksträcka. Stora delar var vanlig motorväg. Sen var det ganska varmt förstås.

Det här var ju Irans första internationella maraton. Var det som en folkfest eller arrangerades det mer i skymundan?

– Jag trodde på förhand att det skulle vara helt stängt. Men det var ganska mycket folk ute och hejade. Fast det såg ut som skolklasser. Det kändes lite som att de blivit ditskickade. De hade färdigmålade plakat och så.

Har du blivit maratonfrälst nu?

– Både och. Det är ett väldigt roligt sätt att resa runt i världen på. Men jag kommer aldrig att bli den typen som springer flera maratonlopp per år.

– Bara att det gick att genomföra var kul. Det här var väl ett steg för att öppna upp landet lite, säger Mårten Johansson.

Iran är ett av världens mest slutna länder. När det stod klart att man för första gången skulle bjuda in turister till ett maraton spreds nyheten snabbt i de stora internationella medierna. Men tongångarna var inte enbart positiva.

– Arrangemanget har fått en hel del kritik i media. Loppet var nämligen inte öppet för kvinnor.

Förutom Mårten och de två kompisarna han reste med deltog fem andra svenskar i det historiska loppet.

– Där fanns deltagare från hela världen. Men ett par amerikaner och britter fick ”problem med sina visum” och fick inte vara med. Så det blev lite färre av den anledningen.

Hoppades på fler

Totalt deltog 100 maratonlöpare, ungefär 300 färre än vad arrangörerna hade hoppats på.

– Jag tror att de har haft svårt att komma ut med informationen.

Den nådde i alla fall fram till Mårten och hans vänner, även om den fick ta en omväg via Georgien.

– En av de kompisarna som jag reste med har en vän som jobbar som diplomat på ambassaden i Georgien. Det hade skickats en inbjudan dit och på det viset fick vi höra om arrangemanget. Vi blev sugna och anmälde oss, berättar Mårten.

Löpmässigt blev det dock ingen kanontid.

– Det var mitt första lopp. Där av den blygsamma tiden 4.40. Jag var inte riktigt förberedd. Men för mina vänner gick det bättre.

Motorvägen

Loppet gick från staden Shiraz och egentligen var det tänkt att det skulle avslutas vid ruinstaden Persepolis, ett av Irans världsarv.

– Men de lade om rutten. Så vi sprang förbi Persepolis i stället.

Hur var sträckan att springa?

– Vi sprang på en platå på 1 600 meters höjd. Men det var ingen stigning utan en platt raksträcka. Stora delar var vanlig motorväg. Sen var det ganska varmt förstås.

Det här var ju Irans första internationella maraton. Var det som en folkfest eller arrangerades det mer i skymundan?

– Jag trodde på förhand att det skulle vara helt stängt. Men det var ganska mycket folk ute och hejade. Fast det såg ut som skolklasser. Det kändes lite som att de blivit ditskickade. De hade färdigmålade plakat och så.

Har du blivit maratonfrälst nu?

– Både och. Det är ett väldigt roligt sätt att resa runt i världen på. Men jag kommer aldrig att bli den typen som springer flera maratonlopp per år.