04 jul 2017 14:35

04 jul 2017 14:36

Inger har skrivit om Salims dramatiska flykt

MARIESTAD

Salim klamrar sig fast i gummibåten som kastas fram och tillbaka i de meterhöga vågorna. Han är trött efter att ha paddlat i flera timmar och nu känner han knappt sina händer. Ska detta bli slutet efter flera år på flykt?
Men det blir inte slutet för Salim Ahmadi. Han och hans kamrater tar sig upp på en liten grekisk ö och blir senare räddade av en fiskebåt.
I dag har han permanent uppehållstillstånd i Sverige, har fått hit sin familj och utbildat sig till undersköterska. Mycket tack vare allt stöd från sin gode man Inger Dernroth. Nu har hon skrivit hans berättelse om flykten från Afghanistan i boken ”Salims dramatiska flykt”.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att skicka iväg sin 12-årige pojke på en resa där han varken har tillräckligt med pengar eller säkerheten av en vuxens sällskap. Resan ska gå genom några av världens farligaste länder. Det är inte ovanligt att pojkar som ger sig av aldrig kommer fram och deras föräldrar tvingas leva med ovissheten om vad som kan ha hänt deras söner. Det är nästan otänkbart för oss som lever i Sverige.

Det var även svårt för Salim att förstå från början. Han var bara en pojke och ville inte resa, men hans föräldrar hade bestämt sig. Framtiden i Afghanistan var mörk och de såg inget hopp. Deras äldste son kunde kanske finna en väg mot ett bättre liv, inte bara för honom utan hela familjen. Mamma, pappa, en lillebror och en lillasyster.

År 2006 klev den 12-årige Salim upp på en Toyota-lastbil med öppet flak tillsammans med flera andra afghanska pojkar. Resan gick till Iran, men den skulle visa sig bli mycket längre och vara under hela fem år.

– Då kände jag mig övergiven och tänkte ”Varför jag?” Varför har ni satt mig till världen om jag ska bli helt ensam. Men i dag har jag en annan förståelse och är tacksam för det beslut mina föräldrar tog. Vad hade det blivit av mig om jag stannat? Kanske hade jag blivit en barnsoldat.

Salim tillhör den etniska gruppen hazarer. Det är en av de större folkgrupperna i Afghanistan, men har under historien också varit en av de mest förtryckta. Många hazarer har sökt sig till Iran eftersom det är ett shiamuslimskt land. Huvuddelen av Afghanistans befolkning är sunnimuslimer. Afghanistan har varit relativt förskonat från religiöst våld mellan sunni och shia, men det har under perioder blossat upp.

Många av de afghanska flyktingungdomar som kommit till Sverige är hazarer som bott i Iran och söker ett bättre liv i Europa.

Salim berättar att tiden i Iran var den svåraste på hela flykten. Han kände sig övergiven och hade ingen att vända sig till. Den enda tröst han fick var stunden i moskén dit han försökte gå så ofta han kunde.

– Jag var bara ett barn, men fick i alla fall ett jobb. Det är jag tacksam för även om jag inte tycker att barn ska behöva arbeta. Jag träffade också en vuxen man, Jafar, som blev väldigt viktig för mig. Han frågade vad jag skulle göra med min framtid. Om jag ville leva som en slav.

Salim bestämde sig för att resa vidare och många gånger under flykten blev Jafars ord en drivkraft att fortsätta: ”Du behöver en utbildning annars är du blind”.

Färden kom att gå genom flera länder. Den fasansfulla båtfärden mellan Turkiet och Grekland är bara ett av alla de umbäranden han fick genomlida. Han har suttit ett år i turkiskt fängelse där han misshandlades svårt, levt under miserabla förhållanden i flyktingläger och sett kamrater dö.

Att Salims flykt blev så lång och påfrestande handlar om pengar. Familjen betalade flyktingsmugglare, men hade inte råd med tillräckligt för att det skulle täcka hela resan. Han fick därför stanna och arbeta under perioder för att kunna finansiera den fortsatta flykten. Det är svårt att förstå hur en så ung pojke kunde uppbringa den kraft, beslutsamhet och vilja som krävs för att genomföra denna resa.

Tack vare hans gode man Inger Dernroth finns snart hela berättelsen i bokform. Boken ”Salims dramatiska flykt” ges ut i samarbete med Vuxenskolan och Inger berättar att den ska vara färdigtryckt runt den 10 juli. Inger arbetade tidigare som journalist på Mariestads-Tidningen och jag har känt henne i många år. Som pensionär har hon engagerat sig politiskt i Centerpartiet och brinner särskilt för integrationsfrågan. Hon har varit Salims stora stöd och guide in i det svenska samhället.

– Jag blev väldigt tagen av Salims berättelse och tycker att det är viktigt att få berätta. Vi har en väldigt konstig debatt just nu som spretar åt alla håll. Den sker utan att man tar reda på fakta om hur det verkligen förhåller sig.

Med hjälp av vänner på sociala medier lyckades Salim spåra sin familj som gett sig av till Quetta i Pakistan. De fick alla komma hit som anhöriginvandrare och bor i Mariestad sedan 2012. Då var situationen helt annorlunda mot dagens regler och väntetider. Salim var 17 år när han kom till Sverige i slutet av november 2010. Han hamnade i Silverdalen, Småland, innan han blev kommunplacerad i Mariestad några månader senare och fick kontakt med Inger. Det tog endast två månader att få permanent uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl, främst för att han kommer från den oroliga Ghazniprovinsen.

När familjen skulle komma höll det på att gå i stöpet eftersom tiden gick och Salim närmade sig sin 18-årsdag. Inger lyckades skynda på processen och fick god hjälp av bland annat en anställd på Migrationsverket i Örebro och en representant för Röda korset.

I dag får ungdomarna vänta över ett år på besked om uppehållstillstånd och chanserna till anhöriginvandring är också begränsade.

– Familjen är otroligt viktig för oss afghaner, säger Salim. Det är en för familjen och familjen för en. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om min familj inte hade fått komma. Jag är så tacksam för den chans jag fått och att jag idag har två familjer, min afghanska och min svenska. Inger betyder väldigt mycket.

I början av året reste hela familjen Ahmadi tillbaka till Afghanistan och sitt gamla hus i Ghazniprovinsen. Bilderna finns med i boken. Vi ser Salim sittandes i ett av husets fönster som vetter ut mot ett snöigt bergslandskap. Han är klädd i västerländska kläder och ser nästan främmande ut i det som en gång var hans barndomshem.

Vad väckte det för tankar och känslor hos honom?

– Det var delat. När vi landade i Kabul kunde jag inte känna att detta var hemma. Men vi fick ett varmt mottagande av släkt och vänner med mycket glädje och kramar.

Boken avslutas med några personliga reflektioner om integration. Det är svårt att komma till ett land som Sverige när man har sina rötter i Afghanistan. Länderna är kanske det mest olika i världen. Ekonomi, etniska motsättningar, religionens roll och kvinnors situation. För Salim, som nyanländ i vårt land, var det som att börja om helt från början.

– Jag fick börja från noll. Det är svårt, men jag vill verkligen att andra ska läsa min berättelse så de förstår att man inte får ge upp. Det viktigaste här är att lära sig språket, annars går det inte.

Salim har trots sina unga år en livserfarenhet som få kan mäta sig med. Från att bara ha gått ett år i koranskola till studenten i Mariestad och ett fast jobb som undersköterska.

Det är en annan berättelse. Förhoppningsvis fortsätter Inger Dernroth sitt skrivande tillsammans med Salim Ahmadi för att berätta även om denna livsresa.

Till dess kan jag varmt rekommendera boken ”Salims dramatiska flykt”.

Karin Eriksson

 

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att skicka iväg sin 12-årige pojke på en resa där han varken har tillräckligt med pengar eller säkerheten av en vuxens sällskap. Resan ska gå genom några av världens farligaste länder. Det är inte ovanligt att pojkar som ger sig av aldrig kommer fram och deras föräldrar tvingas leva med ovissheten om vad som kan ha hänt deras söner. Det är nästan otänkbart för oss som lever i Sverige.

Det var även svårt för Salim att förstå från början. Han var bara en pojke och ville inte resa, men hans föräldrar hade bestämt sig. Framtiden i Afghanistan var mörk och de såg inget hopp. Deras äldste son kunde kanske finna en väg mot ett bättre liv, inte bara för honom utan hela familjen. Mamma, pappa, en lillebror och en lillasyster.

År 2006 klev den 12-årige Salim upp på en Toyota-lastbil med öppet flak tillsammans med flera andra afghanska pojkar. Resan gick till Iran, men den skulle visa sig bli mycket längre och vara under hela fem år.

– Då kände jag mig övergiven och tänkte ”Varför jag?” Varför har ni satt mig till världen om jag ska bli helt ensam. Men i dag har jag en annan förståelse och är tacksam för det beslut mina föräldrar tog. Vad hade det blivit av mig om jag stannat? Kanske hade jag blivit en barnsoldat.

Salim tillhör den etniska gruppen hazarer. Det är en av de större folkgrupperna i Afghanistan, men har under historien också varit en av de mest förtryckta. Många hazarer har sökt sig till Iran eftersom det är ett shiamuslimskt land. Huvuddelen av Afghanistans befolkning är sunnimuslimer. Afghanistan har varit relativt förskonat från religiöst våld mellan sunni och shia, men det har under perioder blossat upp.

Många av de afghanska flyktingungdomar som kommit till Sverige är hazarer som bott i Iran och söker ett bättre liv i Europa.

Salim berättar att tiden i Iran var den svåraste på hela flykten. Han kände sig övergiven och hade ingen att vända sig till. Den enda tröst han fick var stunden i moskén dit han försökte gå så ofta han kunde.

– Jag var bara ett barn, men fick i alla fall ett jobb. Det är jag tacksam för även om jag inte tycker att barn ska behöva arbeta. Jag träffade också en vuxen man, Jafar, som blev väldigt viktig för mig. Han frågade vad jag skulle göra med min framtid. Om jag ville leva som en slav.

Salim bestämde sig för att resa vidare och många gånger under flykten blev Jafars ord en drivkraft att fortsätta: ”Du behöver en utbildning annars är du blind”.

Färden kom att gå genom flera länder. Den fasansfulla båtfärden mellan Turkiet och Grekland är bara ett av alla de umbäranden han fick genomlida. Han har suttit ett år i turkiskt fängelse där han misshandlades svårt, levt under miserabla förhållanden i flyktingläger och sett kamrater dö.

Att Salims flykt blev så lång och påfrestande handlar om pengar. Familjen betalade flyktingsmugglare, men hade inte råd med tillräckligt för att det skulle täcka hela resan. Han fick därför stanna och arbeta under perioder för att kunna finansiera den fortsatta flykten. Det är svårt att förstå hur en så ung pojke kunde uppbringa den kraft, beslutsamhet och vilja som krävs för att genomföra denna resa.

Tack vare hans gode man Inger Dernroth finns snart hela berättelsen i bokform. Boken ”Salims dramatiska flykt” ges ut i samarbete med Vuxenskolan och Inger berättar att den ska vara färdigtryckt runt den 10 juli. Inger arbetade tidigare som journalist på Mariestads-Tidningen och jag har känt henne i många år. Som pensionär har hon engagerat sig politiskt i Centerpartiet och brinner särskilt för integrationsfrågan. Hon har varit Salims stora stöd och guide in i det svenska samhället.

– Jag blev väldigt tagen av Salims berättelse och tycker att det är viktigt att få berätta. Vi har en väldigt konstig debatt just nu som spretar åt alla håll. Den sker utan att man tar reda på fakta om hur det verkligen förhåller sig.

Med hjälp av vänner på sociala medier lyckades Salim spåra sin familj som gett sig av till Quetta i Pakistan. De fick alla komma hit som anhöriginvandrare och bor i Mariestad sedan 2012. Då var situationen helt annorlunda mot dagens regler och väntetider. Salim var 17 år när han kom till Sverige i slutet av november 2010. Han hamnade i Silverdalen, Småland, innan han blev kommunplacerad i Mariestad några månader senare och fick kontakt med Inger. Det tog endast två månader att få permanent uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl, främst för att han kommer från den oroliga Ghazniprovinsen.

När familjen skulle komma höll det på att gå i stöpet eftersom tiden gick och Salim närmade sig sin 18-årsdag. Inger lyckades skynda på processen och fick god hjälp av bland annat en anställd på Migrationsverket i Örebro och en representant för Röda korset.

I dag får ungdomarna vänta över ett år på besked om uppehållstillstånd och chanserna till anhöriginvandring är också begränsade.

– Familjen är otroligt viktig för oss afghaner, säger Salim. Det är en för familjen och familjen för en. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om min familj inte hade fått komma. Jag är så tacksam för den chans jag fått och att jag idag har två familjer, min afghanska och min svenska. Inger betyder väldigt mycket.

I början av året reste hela familjen Ahmadi tillbaka till Afghanistan och sitt gamla hus i Ghazniprovinsen. Bilderna finns med i boken. Vi ser Salim sittandes i ett av husets fönster som vetter ut mot ett snöigt bergslandskap. Han är klädd i västerländska kläder och ser nästan främmande ut i det som en gång var hans barndomshem.

Vad väckte det för tankar och känslor hos honom?

– Det var delat. När vi landade i Kabul kunde jag inte känna att detta var hemma. Men vi fick ett varmt mottagande av släkt och vänner med mycket glädje och kramar.

Boken avslutas med några personliga reflektioner om integration. Det är svårt att komma till ett land som Sverige när man har sina rötter i Afghanistan. Länderna är kanske det mest olika i världen. Ekonomi, etniska motsättningar, religionens roll och kvinnors situation. För Salim, som nyanländ i vårt land, var det som att börja om helt från början.

– Jag fick börja från noll. Det är svårt, men jag vill verkligen att andra ska läsa min berättelse så de förstår att man inte får ge upp. Det viktigaste här är att lära sig språket, annars går det inte.

Salim har trots sina unga år en livserfarenhet som få kan mäta sig med. Från att bara ha gått ett år i koranskola till studenten i Mariestad och ett fast jobb som undersköterska.

Det är en annan berättelse. Förhoppningsvis fortsätter Inger Dernroth sitt skrivande tillsammans med Salim Ahmadi för att berätta även om denna livsresa.

Till dess kan jag varmt rekommendera boken ”Salims dramatiska flykt”.

Karin Eriksson

 

Resan

Här följer en lista med de platser Salim besökte under sin flykt. På några ställen stannade han i flera månader.

1. Ghazni, 2. Kandahar, 3. Bandar Abbas, 4. Esfahan, 5. Teheran, 6. Urumia, 7. Van, 8. Istanbul, 9. Izmir, 10. Mytilene, 11. Athen, 12. Thessaloniki, 13. Skoplje, 14. Bosnien, 15. Serbien, 16. Belgrad, 17. Zagreb, 18. Ungern, 19. Österrike, 20. Athen, 21. Patra, 22. Bari, 23, Patra, 24. Venezia, 25. Patra, 26. Bari, 27. Rom, 28. Gare de Lyon (Paris), 29. Gare de L'Est (Paris), 30. Köln, 31. Hamburg, 32. Köpenhamn, 33. Malmö, 34 Silverdalen, Hultsfred, 35. Mariestad.

Källa: