13 apr 2017 06:00

19 apr 2017 14:00

Lisa brinner

UR ARKIVET: 7 mars 1956

Med brandröken släpande över isen som en sorgslöja, mötte Lisa av Bromösund sitt grymma öde en marsdag 1956. Hon hade byggts utanför Troense år 1799 och när hon 157 år senare eldades upp i Tidans mynning, räknades hon för ett av världens äldsta fartyg. Likvideringen fördömdes av sjöfartsintresserade, inte bara i Sverige.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Så här inleds en lång artikel i Tidning för Skaraborgs län den 7 mars 1956:

”Klockan två på tisdagseftermiddagen (den 6 mars) gick ett av världens kanske märkligaste fartyg ur tiden. Lisa av Bromösund brann ner, visserligen inte till grunden, men i varje fall ner mot isen – och alltjämt pyr det, ty det tar sin tid innan elden gjort sitt. Men snart återstår blott en stabil ekbotten av ett fartyg ... vars bibehållande man på många sätt i sjöfartskretsar sökt sörja för.

Sedan den nu i flera år legat strandad i Tidan-mynningen utan att dess siste ägare, Björn Fredsberg i Leksberg, haft möjlighet att få undan henne, påkallade han brandkårens hjälp för att bränna upp henne. Med olja, träull och fotogen ’laddades’ det ursprungligen danska örlogsfartyget och brann knastrande med röken släpande som en sorgslöja ut över Vänerns is.”

Men det var bara den del av fartyget som befann sig ovan isen som brann. Resten har gått till evig vila på Tidans botten. Vid sin bortgång ansågs Lisa vara världens äldsta skonare.

Café, brygga eller ved?

Innan brandkåren fick sitt uppdrag hade det funnits många idéer om Lisa. Ett flytande café i ån stoppades av hälsovårdsnämnden. Att bevara henne som ett museum på land ansågs bli för dyrt. I en svensk-amerikansk tidning skrevs att ”Lisa skall bli underlag för en brygga på Torsö”, medan en annan tidning rapporterade att hon skulle huggas upp till kaffeved.

När det stod klart att fartyget inte kunde räddas ville ägaren ”arrangera en glansfull avskedssalut genom att inför publik bränna och spränga fartyget ute på Mariestadssjön, men det stoppades, då man förmodade att vraket kunnat bli till hinder för sjöfarten”. Till sist återstod bara att söka hjälp från brandkåren.

När det blev känt i vidare kretsar att Lisa hade bränts upp, kom reaktioner från många håll. Flera museer i Danmark hade velat bevara henne som museiskepp – eller åtminstone önskat rädda delar av inredningen.

Ont om äldre fakta

Det är svårt att hitta samtida källuppgifter om Lisa som är äldre än mitten av 1800-talet. Det har medfört att det under 1900-talet växt fram en ”yppig traditionsflora” om hennes tidigare öden. Till denna bidrog fartygets höga ålder i kombination med hennes ålderdomliga utseende. Det betyder i sin tur att det är svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är sägner, när det gäller de första 50 åren.

Tidningsartiklarna om Lisa har varit många, men beskrivningarna i dem är motsägelsefulla och ibland helt felaktiga – det är t.ex. obestyrkt att det rör sig om ett ursprungligt örlogsfartyg. Efter tips från Owe Gullberg i Sjötorp har jag tagit del av en forskningsrapport, publicerad 1951 i boken Svenska seglare och motorseglare, där man försöker skilja fakta från sägner.

Byggd i Danmark

Säkert är att Lisa byggdes 1799 i Røde Mølle i Danmark, inte långt från Troense. Det betyder att hon redan seglat i sex år när den brittiska flottan under ledning av lord Nelsson drabbade samman med Napoleons flotta vid Trafalgar år 1805. Det ger perspektiv på fartygets ålder.

I slutet av 1850-talet vet man att hon hette Enigheden – ett namn som sannolikt är hennes ursprungliga. 1872 genomgick Enigheden en fullständig ombyggnad och i samband med det förlängdes hon något, samtidigt som hon döptes om till Helene.

Fartyget har tidvis varit riggat som galeas, tidvis som skonare. Innan ombyggnaden var hon under en tid jaktriggad, men omriggades då till galeas.

Transporterade slavar?

Om de skriftliga källorna i äldre tid är sparsamma, har traditionen desto mera att berätta. Enligt den byggdes Enigheden på beställning av den danska marinen. Under de första åren skall hon ha fraktat livsmedel till Grönland och Island.

Efter sju år kom Enigheden i amerikansk tjänst och gjorde resor till Europa. Sedan skall hon ha hamnat i Afrika och trafikerat rutten Guinea/Elfenbenskusten - Amerikanska södern. Lasten uppges då ha bestått av slavar som fraktades till bomullsfälten. I lastrummet fanns sex kraftiga järnringar, som inte motsäger uppgifterna om att hon transporterat ”svart elfenben”, som slavarna benämndes. Om det ligger någon sanning i detta eller om det är en ren myt, är tyvärr omöjligt att avgöra.

1848 återkom Enigheden till Danmark. Besättningen bestod vid den här tiden av befälhavare, styrman, två matroser och en skeppspojke.

Enligt traditionen påstås hon sedan under ett antal år ha transporterat kol från Europa till den danska kolonin S:t Thomas i Västindien. Returlasten skall då ha utgjorts av socker, rom och tobak.

Kommer till Vänern

Helene hade hunnit bli 102 år när hon 1901 köptes av en skeppare i Kristinehamn för 5 000 kronor. Det var nu hon fick namnet Lisa. Fartygets längd uppges då vara drygt 19 m, bredden 6,3 och djupgåendet omkring 3 m.

Som så många andra vänerskutor fraktade Lisa järn och sågade trävaror till Tyskland och Danmark. På återresan förde hon med sig salt från Lübeck och skrot från Danmark.

Den första motorn – en tändkula om 18 hästkrafter – installerades 1925. I samband med detta omriggades hon till skonare.

I mitten av 1930-talet förvärvades Lisa av ett partrederi på Torsö med Anton Johansson som huvudredare. Nu installerade en ny, 25 hästkrafters tändkulemotor av märket Säffle. Några år senare övertogs Lisa av bröderna John, Valter och Klas Hugo Bengtsson och fick nu Bromösund som hemmahamn.

Flera räddningsförsök

Lisa avslutade sin långa tjänstgöring 1950 när hon efter ett motorhaveri såldes till Folke Nicklasson i Mariestad för 500 kr. Året därpå avfördes hon ur skeppsregistret. Den nye ägaren avsåg att driva caférörelse ombord, men fick inte myndigheternas tillstånd. Han ville då muddra ur dammen vid Karlsholme folkpark och placera henne där som museifartyg, men fick på nytt avslag. I stället bogserades fartyget ut från kajen i Mariestad och förankrades på grunt vatten i Tidans mynning.

Det var nu som Björn Fredsberg köpte Lisa för 250 kr. Han hade tänkt sig att använda fartyget som sommarstuga, men när han skulle bogsera bort henne stötte hon på grund flera gånger. Lisa blev nu liggande med slagsida i strandkanten utanför fängelset.

Här mötte hon sedan sitt slutliga öde en senvinterdag 1956. Då hade brandkåren först vägrat att åta sig uppdraget att bränna Lisa – innan man fick en direkt order att eliminera ”skamfläcken”. För dåtidens styrande i Mariestad var det unika fartyget bara en belastning, som man ville bli av med. Med lite mera framsynthet kunde sjöstaden Mariestad idag ha haft ett alldeles enastående objekt att locka hit turister med!

Så här inleds en lång artikel i Tidning för Skaraborgs län den 7 mars 1956:

”Klockan två på tisdagseftermiddagen (den 6 mars) gick ett av världens kanske märkligaste fartyg ur tiden. Lisa av Bromösund brann ner, visserligen inte till grunden, men i varje fall ner mot isen – och alltjämt pyr det, ty det tar sin tid innan elden gjort sitt. Men snart återstår blott en stabil ekbotten av ett fartyg ... vars bibehållande man på många sätt i sjöfartskretsar sökt sörja för.

Sedan den nu i flera år legat strandad i Tidan-mynningen utan att dess siste ägare, Björn Fredsberg i Leksberg, haft möjlighet att få undan henne, påkallade han brandkårens hjälp för att bränna upp henne. Med olja, träull och fotogen ’laddades’ det ursprungligen danska örlogsfartyget och brann knastrande med röken släpande som en sorgslöja ut över Vänerns is.”

Men det var bara den del av fartyget som befann sig ovan isen som brann. Resten har gått till evig vila på Tidans botten. Vid sin bortgång ansågs Lisa vara världens äldsta skonare.

Café, brygga eller ved?

Innan brandkåren fick sitt uppdrag hade det funnits många idéer om Lisa. Ett flytande café i ån stoppades av hälsovårdsnämnden. Att bevara henne som ett museum på land ansågs bli för dyrt. I en svensk-amerikansk tidning skrevs att ”Lisa skall bli underlag för en brygga på Torsö”, medan en annan tidning rapporterade att hon skulle huggas upp till kaffeved.

När det stod klart att fartyget inte kunde räddas ville ägaren ”arrangera en glansfull avskedssalut genom att inför publik bränna och spränga fartyget ute på Mariestadssjön, men det stoppades, då man förmodade att vraket kunnat bli till hinder för sjöfarten”. Till sist återstod bara att söka hjälp från brandkåren.

När det blev känt i vidare kretsar att Lisa hade bränts upp, kom reaktioner från många håll. Flera museer i Danmark hade velat bevara henne som museiskepp – eller åtminstone önskat rädda delar av inredningen.

Ont om äldre fakta

Det är svårt att hitta samtida källuppgifter om Lisa som är äldre än mitten av 1800-talet. Det har medfört att det under 1900-talet växt fram en ”yppig traditionsflora” om hennes tidigare öden. Till denna bidrog fartygets höga ålder i kombination med hennes ålderdomliga utseende. Det betyder i sin tur att det är svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är sägner, när det gäller de första 50 åren.

Tidningsartiklarna om Lisa har varit många, men beskrivningarna i dem är motsägelsefulla och ibland helt felaktiga – det är t.ex. obestyrkt att det rör sig om ett ursprungligt örlogsfartyg. Efter tips från Owe Gullberg i Sjötorp har jag tagit del av en forskningsrapport, publicerad 1951 i boken Svenska seglare och motorseglare, där man försöker skilja fakta från sägner.

Byggd i Danmark

Säkert är att Lisa byggdes 1799 i Røde Mølle i Danmark, inte långt från Troense. Det betyder att hon redan seglat i sex år när den brittiska flottan under ledning av lord Nelsson drabbade samman med Napoleons flotta vid Trafalgar år 1805. Det ger perspektiv på fartygets ålder.

I slutet av 1850-talet vet man att hon hette Enigheden – ett namn som sannolikt är hennes ursprungliga. 1872 genomgick Enigheden en fullständig ombyggnad och i samband med det förlängdes hon något, samtidigt som hon döptes om till Helene.

Fartyget har tidvis varit riggat som galeas, tidvis som skonare. Innan ombyggnaden var hon under en tid jaktriggad, men omriggades då till galeas.

Transporterade slavar?

Om de skriftliga källorna i äldre tid är sparsamma, har traditionen desto mera att berätta. Enligt den byggdes Enigheden på beställning av den danska marinen. Under de första åren skall hon ha fraktat livsmedel till Grönland och Island.

Efter sju år kom Enigheden i amerikansk tjänst och gjorde resor till Europa. Sedan skall hon ha hamnat i Afrika och trafikerat rutten Guinea/Elfenbenskusten - Amerikanska södern. Lasten uppges då ha bestått av slavar som fraktades till bomullsfälten. I lastrummet fanns sex kraftiga järnringar, som inte motsäger uppgifterna om att hon transporterat ”svart elfenben”, som slavarna benämndes. Om det ligger någon sanning i detta eller om det är en ren myt, är tyvärr omöjligt att avgöra.

1848 återkom Enigheden till Danmark. Besättningen bestod vid den här tiden av befälhavare, styrman, två matroser och en skeppspojke.

Enligt traditionen påstås hon sedan under ett antal år ha transporterat kol från Europa till den danska kolonin S:t Thomas i Västindien. Returlasten skall då ha utgjorts av socker, rom och tobak.

Kommer till Vänern

Helene hade hunnit bli 102 år när hon 1901 köptes av en skeppare i Kristinehamn för 5 000 kronor. Det var nu hon fick namnet Lisa. Fartygets längd uppges då vara drygt 19 m, bredden 6,3 och djupgåendet omkring 3 m.

Som så många andra vänerskutor fraktade Lisa järn och sågade trävaror till Tyskland och Danmark. På återresan förde hon med sig salt från Lübeck och skrot från Danmark.

Den första motorn – en tändkula om 18 hästkrafter – installerades 1925. I samband med detta omriggades hon till skonare.

I mitten av 1930-talet förvärvades Lisa av ett partrederi på Torsö med Anton Johansson som huvudredare. Nu installerade en ny, 25 hästkrafters tändkulemotor av märket Säffle. Några år senare övertogs Lisa av bröderna John, Valter och Klas Hugo Bengtsson och fick nu Bromösund som hemmahamn.

Flera räddningsförsök

Lisa avslutade sin långa tjänstgöring 1950 när hon efter ett motorhaveri såldes till Folke Nicklasson i Mariestad för 500 kr. Året därpå avfördes hon ur skeppsregistret. Den nye ägaren avsåg att driva caférörelse ombord, men fick inte myndigheternas tillstånd. Han ville då muddra ur dammen vid Karlsholme folkpark och placera henne där som museifartyg, men fick på nytt avslag. I stället bogserades fartyget ut från kajen i Mariestad och förankrades på grunt vatten i Tidans mynning.

Det var nu som Björn Fredsberg köpte Lisa för 250 kr. Han hade tänkt sig att använda fartyget som sommarstuga, men när han skulle bogsera bort henne stötte hon på grund flera gånger. Lisa blev nu liggande med slagsida i strandkanten utanför fängelset.

Här mötte hon sedan sitt slutliga öde en senvinterdag 1956. Då hade brandkåren först vägrat att åta sig uppdraget att bränna Lisa – innan man fick en direkt order att eliminera ”skamfläcken”. För dåtidens styrande i Mariestad var det unika fartyget bara en belastning, som man ville bli av med. Med lite mera framsynthet kunde sjöstaden Mariestad idag ha haft ett alldeles enastående objekt att locka hit turister med!

  • Åke Möller

Fakta om Lisa

• Byggd utanför Troense i Danmark 1799

• Har kallats Enigheden och Helene innan hon 1901 fick namnet Lisa.

• Ombyggd och förlängd 1855 och 1872

• Har varit riggad som jakt, galeas och skonare

• Blev Lisa av Bromösund år 1942

• Eldades upp i en brandövning 6 mars 1956