30 sep 2016 09:38

30 sep 2016 09:38

Christina lever i ständig saknad

HOVA: Fredagsintervjun

Det som de flesta föräldrar inte ens orkar nudda vid i tanken utan att tappa andan - det är vardag och ständig verklighet för Christina Freij.
Hennes dotter Linda drabbades av cancer och kämpade i ett och ett halvt år innan hon till slut tvingades ge upp, nitton år ung.
– Jag vill så gärna finna en mening i att jag blev kvar medan Linda dog, säger Christina.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Mardrömmen började valborgsmässoafton 2014.

– Linda hade haft ont i magen ett par dagar och jag ringde till vårdcentralen. Vi skickades vidare till akuten i Skövde, och där blev vi kvar i två dagar, berättar Christina.

Den 9 maj fick de beskedet.

– Läkaren satte sig ner och sa, ”Det såg inget bra ut, det såg inte bra ut alls..”, minns Christina.

Linda frågade om det var cancer, och läkaren svarade ja.

Sov på golvet

– Redan från början lovade vi att inte ha några hemligheter för varandra. Inget skulle undanhållas.

Och det löftet höll de. Inget var tabu att prata om.

Ett annat löfte som Christina gav Linda var att hon skulle vara med på allt, hela tiden. Även det höll hon.

– Jag har sovit på vartenda ställe i vården där Linda varit. På kirurgen i Skövde fick jag ingen säng, då sov jag på golvet.

Styrka

Linda fick genomgå operationer, cellgiftsbehandlingar och strålningar. Det var mycket tårar och smärta, men också mycket kärlek och glädje.

– Linda var en hästtjej, hon hade alltid ridit. När hon blev sjuk fortsatte hon att vara i stallet även om det enda hon orkade ibland var att sitta på en stol i stallgången.

Lindas styrka märktes också i att hon under sin sjukdomstid både tog körkort, var utkastare för studenterna och sedan tog studenten själv. På balfotot står hon rak i ryggen, med ett leende som når ända till ögonen.

– Där hade hon blivit opererad. Hela muskulaturen på hennes vänstra sida av magen var borta och hade ersatts med en platta. Enligt läkaren skulle hon inte kunnat stå så rak, det var fysiskt omöjligt. Men det gjorde Linda ändå, säger Christina stolt.

Tuffa besked

Den 22 september i fjol öppnade kirurgerna Lindas mage för att se vad som orsakade ett stopp som upptäckts nedanför magsäcken. Beskedet fick familjens värld att rasa.

– Hela Lindas mage hade växt ihop. Cancern fanns överallt. Det fanns inget mer att göra, säger Christina.

Linda visste vad som väntade. Och hon ville veta allt. Hon frågade sin favoritläkare vad som hände med kroppen när man dör - hur går det till? Och prästen Jan-Olof Lindqvist, som senare också höll i Lindas begravning, fick försöka svara på svåra frågor om vad som händer efter döden. Linda ville ha svar. Finns det några unga däruppe i himlen eller skulle hon bli ensam? Hur går en begravning till?

Linda bestämde vilken musik som skulle spelas på begravningen, hur kistan skulle se ut, vad hon skulle ha på sig, att hon skulle kremeras och hur gravstenen skulle se ut. Och som alltid så mån om alla, fick ingen hälsa på hos henne på sjukhuset ensam. Man skulle alltid vara minst två, om det blev jobbigt på vägen hem.

Den sjätte oktober fick Christina lov att skjuta ihop sin och Lindas sängar. Hon låg och höll om sin dotter, och det sista Linda sa innan hon somnade var, ”Jag älskar dig, mamma.”.

Det blev de sista ord hon sa, och kvällen efter somnade Linda in, med sin mamma och pappa bredvid sig.

Familjen viktigast

Perspektiv och prioriteringar ändras förstås när man är med om det som Christina varit - och är - med om. Saker som förut kunde kännas stora blir plötsligt små och obetydliga, medan annat växer i betydelse.

– Det viktiga är att vara en familj. Att vara tillsammans och inte ta varandra för givet.

För Christina känns det viktigt att få berätta vem Linda var som person. Att hon inte glöms bort. Och mitt i allt vill Christina hitta någon form av syfte, en mening med att hon blev kvar medan Linda dog.

– Kanske kan jag hjälpa andra. Jag vet inte hur... Men det måste finnas en mening.

Saknad

Saknaden är förstås gränslös.

– Jag saknar den där omtänksamma tösen som frågar ”Vill du ha kaffe, mamma?” och som sen kommer med en rykande kopp med alldeles lagom mycket mjölk i. Eller som när vi är ute och handlar kläder, kan säga ”Det där kan du inte ha mamma, du ser inte klok ut!”, säger Christina och skrattar till lite vid minnet.

Gråt och skratt är nära, så nära att de ofta går i varandra. Och stöttningen kommer från familj och vänner.

– Jag har kommit nära flera som också mist barn. Där behövs inga ord. Vi bara förstår varandra.

Christina är övertygad om att man inte bara försvinner när man dör.

– Hon är här nu. Jag bara vet det. Jag skulle inte överleva annars.

Mardrömmen började valborgsmässoafton 2014.

– Linda hade haft ont i magen ett par dagar och jag ringde till vårdcentralen. Vi skickades vidare till akuten i Skövde, och där blev vi kvar i två dagar, berättar Christina.

Den 9 maj fick de beskedet.

– Läkaren satte sig ner och sa, ”Det såg inget bra ut, det såg inte bra ut alls..”, minns Christina.

Linda frågade om det var cancer, och läkaren svarade ja.

Sov på golvet

– Redan från början lovade vi att inte ha några hemligheter för varandra. Inget skulle undanhållas.

Och det löftet höll de. Inget var tabu att prata om.

Ett annat löfte som Christina gav Linda var att hon skulle vara med på allt, hela tiden. Även det höll hon.

– Jag har sovit på vartenda ställe i vården där Linda varit. På kirurgen i Skövde fick jag ingen säng, då sov jag på golvet.

Styrka

Linda fick genomgå operationer, cellgiftsbehandlingar och strålningar. Det var mycket tårar och smärta, men också mycket kärlek och glädje.

– Linda var en hästtjej, hon hade alltid ridit. När hon blev sjuk fortsatte hon att vara i stallet även om det enda hon orkade ibland var att sitta på en stol i stallgången.

Lindas styrka märktes också i att hon under sin sjukdomstid både tog körkort, var utkastare för studenterna och sedan tog studenten själv. På balfotot står hon rak i ryggen, med ett leende som når ända till ögonen.

– Där hade hon blivit opererad. Hela muskulaturen på hennes vänstra sida av magen var borta och hade ersatts med en platta. Enligt läkaren skulle hon inte kunnat stå så rak, det var fysiskt omöjligt. Men det gjorde Linda ändå, säger Christina stolt.

Tuffa besked

Den 22 september i fjol öppnade kirurgerna Lindas mage för att se vad som orsakade ett stopp som upptäckts nedanför magsäcken. Beskedet fick familjens värld att rasa.

– Hela Lindas mage hade växt ihop. Cancern fanns överallt. Det fanns inget mer att göra, säger Christina.

Linda visste vad som väntade. Och hon ville veta allt. Hon frågade sin favoritläkare vad som hände med kroppen när man dör - hur går det till? Och prästen Jan-Olof Lindqvist, som senare också höll i Lindas begravning, fick försöka svara på svåra frågor om vad som händer efter döden. Linda ville ha svar. Finns det några unga däruppe i himlen eller skulle hon bli ensam? Hur går en begravning till?

Linda bestämde vilken musik som skulle spelas på begravningen, hur kistan skulle se ut, vad hon skulle ha på sig, att hon skulle kremeras och hur gravstenen skulle se ut. Och som alltid så mån om alla, fick ingen hälsa på hos henne på sjukhuset ensam. Man skulle alltid vara minst två, om det blev jobbigt på vägen hem.

Den sjätte oktober fick Christina lov att skjuta ihop sin och Lindas sängar. Hon låg och höll om sin dotter, och det sista Linda sa innan hon somnade var, ”Jag älskar dig, mamma.”.

Det blev de sista ord hon sa, och kvällen efter somnade Linda in, med sin mamma och pappa bredvid sig.

Familjen viktigast

Perspektiv och prioriteringar ändras förstås när man är med om det som Christina varit - och är - med om. Saker som förut kunde kännas stora blir plötsligt små och obetydliga, medan annat växer i betydelse.

– Det viktiga är att vara en familj. Att vara tillsammans och inte ta varandra för givet.

För Christina känns det viktigt att få berätta vem Linda var som person. Att hon inte glöms bort. Och mitt i allt vill Christina hitta någon form av syfte, en mening med att hon blev kvar medan Linda dog.

– Kanske kan jag hjälpa andra. Jag vet inte hur... Men det måste finnas en mening.

Saknad

Saknaden är förstås gränslös.

– Jag saknar den där omtänksamma tösen som frågar ”Vill du ha kaffe, mamma?” och som sen kommer med en rykande kopp med alldeles lagom mycket mjölk i. Eller som när vi är ute och handlar kläder, kan säga ”Det där kan du inte ha mamma, du ser inte klok ut!”, säger Christina och skrattar till lite vid minnet.

Gråt och skratt är nära, så nära att de ofta går i varandra. Och stöttningen kommer från familj och vänner.

– Jag har kommit nära flera som också mist barn. Där behövs inga ord. Vi bara förstår varandra.

Christina är övertygad om att man inte bara försvinner när man dör.

– Hon är här nu. Jag bara vet det. Jag skulle inte överleva annars.

  • Anita Wirtanen