31 aug 2016 19:00

31 aug 2016 19:00

Vandrarens återkomst

MARIESTAD: I år går Torsten för att stanna

På onsdagsmorgonen skymtas en man dragandes på en stor kärra i Hassle. Han passerar det lilla samhället och fortsätter på väg 26, norrut. Vem är han? Och vart är han på väg?
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Halvvägs till Sjötorp har mannen pausat vid väggrenen samtidigt som MT:s reporter hinner ikapp med bilen. Han vinkar glatt och meddelar:

– I´m the same guy from last year!

På väg igen

Det är Torsten Meiners, den hemlöse vandraren från Hamburg, som i maj förra året uppmärksammades av bekymrade bilister när han drog sin kärra längs E20. Det gläntade dörren till en fascinerande livshistoria.

Vandringens slutdestination är densamma i år: Polcirkeln. Men nu är syftet ett annat - att stanna i två år.

– Jag fick kontakt med några Husky-farmare där uppe där jag kan jobba mot mat och husrum.

Tills dess är vagnen hans hem. I år är även den uppdaterad och utökad.

– Förra året hade jag bara hälften av det jag har nu. Men nu ska jag stanna så packningen blev större, säger Torsten och visar hur han kan fälla ut en nästa fullskalig säng från kärran.

Han har även ett vindskydd, presenning och paraply som skydd mot vädret, som inte alltid är vad man önskar. Med god rutin visar Torsten hur han täcker kärran, fäller upp tältstolen och sätter sig under paraplyet.

– Det tar bara 20 sekunder, sen är jag skyddad.

Längs vägen samlar han pantburkar för att kunna köpa mat.

– Kex, mjölk och vatten, så mycket mer behöver jag inte. Men såklart äter jag riktig mat ibland också.

Riskmedveten

För 100 dagar sedan startade Torsten från Hamburg, för 11 dagar sedan nådde han Göteborg.

– Jag går mellan 15-30 kilometer per dag. Men det går inte lika snabbt i år för bagaget är tyngre.

Tung trafik och bilister dundrar förbi på 26:an. Kärran gör att han inte kan gå på mindre vägar, utan måste följa de större. Han är medveten om riskerna.

– Jag förlägger den största delen av vandringen till kvällarna, då är det lite lugnare. Mornarna brukar jag undvika.

Önskan om att stanna upp

Förra året beskrev Torsten själva vandringen som sin drivkraft och motivation. Att just Polcirkeln var målet grundade sig i en dröm om att få se midnattsolen. Vandringen har kommit att bli en livsstil och som jag tolkar honom kan han inte tänka sig något annat sätt att leva på. Men en önskan om att stanna upp för en tid har rotats.

– Europa är i kris och jag tror att allt kommer att falla samman. Då vill jag vara någonstans långt borta, där det inte finns så mycket folk, som vid Polcirkeln.

Midnattssolen var en fantastisk upplevelse, men han är medveten om att det blir tvärt om under vinterhalvåret vid Polcirkeln: Nattsvart dygnet runt.

– Jag vet ju inte hur det känns. Planen är att stanna, men jag får se hur jag känner inför mörkret.

Halvvägs till Sjötorp har mannen pausat vid väggrenen samtidigt som MT:s reporter hinner ikapp med bilen. Han vinkar glatt och meddelar:

– I´m the same guy from last year!

På väg igen

Det är Torsten Meiners, den hemlöse vandraren från Hamburg, som i maj förra året uppmärksammades av bekymrade bilister när han drog sin kärra längs E20. Det gläntade dörren till en fascinerande livshistoria.

Vandringens slutdestination är densamma i år: Polcirkeln. Men nu är syftet ett annat - att stanna i två år.

– Jag fick kontakt med några Husky-farmare där uppe där jag kan jobba mot mat och husrum.

Tills dess är vagnen hans hem. I år är även den uppdaterad och utökad.

– Förra året hade jag bara hälften av det jag har nu. Men nu ska jag stanna så packningen blev större, säger Torsten och visar hur han kan fälla ut en nästa fullskalig säng från kärran.

Han har även ett vindskydd, presenning och paraply som skydd mot vädret, som inte alltid är vad man önskar. Med god rutin visar Torsten hur han täcker kärran, fäller upp tältstolen och sätter sig under paraplyet.

– Det tar bara 20 sekunder, sen är jag skyddad.

Längs vägen samlar han pantburkar för att kunna köpa mat.

– Kex, mjölk och vatten, så mycket mer behöver jag inte. Men såklart äter jag riktig mat ibland också.

Riskmedveten

För 100 dagar sedan startade Torsten från Hamburg, för 11 dagar sedan nådde han Göteborg.

– Jag går mellan 15-30 kilometer per dag. Men det går inte lika snabbt i år för bagaget är tyngre.

Tung trafik och bilister dundrar förbi på 26:an. Kärran gör att han inte kan gå på mindre vägar, utan måste följa de större. Han är medveten om riskerna.

– Jag förlägger den största delen av vandringen till kvällarna, då är det lite lugnare. Mornarna brukar jag undvika.

Önskan om att stanna upp

Förra året beskrev Torsten själva vandringen som sin drivkraft och motivation. Att just Polcirkeln var målet grundade sig i en dröm om att få se midnattsolen. Vandringen har kommit att bli en livsstil och som jag tolkar honom kan han inte tänka sig något annat sätt att leva på. Men en önskan om att stanna upp för en tid har rotats.

– Europa är i kris och jag tror att allt kommer att falla samman. Då vill jag vara någonstans långt borta, där det inte finns så mycket folk, som vid Polcirkeln.

Midnattssolen var en fantastisk upplevelse, men han är medveten om att det blir tvärt om under vinterhalvåret vid Polcirkeln: Nattsvart dygnet runt.

– Jag vet ju inte hur det känns. Planen är att stanna, men jag får se hur jag känner inför mörkret.

  • Tove Gontran