05 aug 2016 06:00

05 aug 2016 06:00

Knallen som knallar vidare

FREDAGSINTERVJUN: Inger Dahlgren

Vad ska det bli för väder på onsdag?
Sin vana trogen tittade Inger Dahlgren på MT:s sista sida för att få veta. Sen kom hon på att hon ju faktiskt inte måste veta. Tiden som torgknalle är över – efter mer än 40 år.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

– Det var damer som grät i fredags, i Tibro. Och jag har fått blommor till och med.

Vi skriver första veckan i augusti 2016 och en ny epok i Inger Dahlgrens liv har just inletts. Epoken där hon inte längre står på torgen i Mariestad, Töreboda och Tibro och säljer bh:ar och garner.

Det är inte den första omställningen hon gjort, men en av de största. Hon började nämligen knalle-livet redan 1973 – då på Gamla torget i Mariestad – som grönsakssäljande sommarjobbare på Ullervads handelsträdgård. Hon minns de somrarna:

– Jag har rensat allt vad jag behöver i grönsaksväg i mitt liv, konstaterar hon med ett skratt.

Blev utbränd

Fast hennes föräldrar, Ulla och Lars, tog över den delen av verksamheten och startade Ullervads potatislager, så nog behövdes hennes tjänster på torget även senare, framför allt på helger och andra lediga tider.

Den unga Inger hade dock andra planer. Hon utbildade sig till läkarsekreterare och jobbade på Johannesberg, sjukhuset och sjukhemmet i Ullervad. I samband med Ädelreformen blev hon vikarierande sekreterare till kommunens socialchef. Men fredagen den 2 januari 2000 sa kroppen stopp: Stress och dubbelarbete tog ut sin rätt.

– Jag gick in i väggen, säger hon. Blev sjukskriven i tre veckor ... jag var hemma ett helt år.

Räddande bysthållare

Under det året kom hon underfund med att hon behövde göra någonting helt annat. 2001 startade hon sitt eget företag, Lejontorpets broderier, och snart stod hon på torget igen – bredvid sin mamma som då hade lämnat grönsakerna för underkläder och nattlinnen.

– Det föll sig naturligt, säger Inger.

För fyra år sedan ”stendog” dock broderimarknaden. Det var ingen idé att fortsätta sälja sånt material. Men Inger behövde inte oroa sig länge. Nästan samtidigt fick hon erbjudande om att ta över bh-försäljning från en knalle som gick i pension.

– Jag tror på ödet, säger hon, och det var väl det det handlade om här.

Socialt jobb

Medan efterfrågan på garn varierar ganska mycket från plats till plats har bh-marknaden varit stadig.

– Det har fallit jätteväl ut, säger hon och konstaterar att det visst går att sälja underkläder på torg och marknader: Jag har fått ”ett gott öga till vilken storlek kunden har”.

Hon beskriver jobbet som knalle som en väldigt social tillvaro, vilket passar Inger perfekt. Hon gillar att prata med folk, men också att lyssna. Många kunder har hon kunnat följa genom såväl glada som sorgliga livshändelser.

– Man har ju fått många vänner, säger hon.

Fysiskt krävande

Men det finns en annan sida av jobbet också. Det är fysiskt tungt att bygga ställning och att bära och packa upp och packa in varor. Tidiga morgnar. Väderkänsligt; knallen står där oavsett väder, men kunden kanske uteblir. Semester? Ja, kanske några veckor i mars.

– Ingen vill jobba under de betingelserna i dag, säger Inger.

Nu lägger hon och maken – och mamma – ned rörelsen. I många år har Inger kämpat med reumatiska problem och andra sjukdomar. Det går inte längre. I maj fattade de beslutet. I lördags var första lediga dagen:

– Det var så konstigt, säger hon.

Nu ser hon fram emot kunna ta det lugnt, gå promenader för att hålla i gång lederna, ta hand om sin man (”han är guld värd och har tagit hand om mig när jag rasat ihop många gånger”), ta hand om sin mor (”en pärla – utan henne hade jag fått lägga ned tidigare”), lyssna på böcker och ta tag i sin sömnad.

Jovisst kommer hon att sakna knallelivet.

– Men fråga mig igen i oktober, säger hon.

– Det var damer som grät i fredags, i Tibro. Och jag har fått blommor till och med.

Vi skriver första veckan i augusti 2016 och en ny epok i Inger Dahlgrens liv har just inletts. Epoken där hon inte längre står på torgen i Mariestad, Töreboda och Tibro och säljer bh:ar och garner.

Det är inte den första omställningen hon gjort, men en av de största. Hon började nämligen knalle-livet redan 1973 – då på Gamla torget i Mariestad – som grönsakssäljande sommarjobbare på Ullervads handelsträdgård. Hon minns de somrarna:

– Jag har rensat allt vad jag behöver i grönsaksväg i mitt liv, konstaterar hon med ett skratt.

Blev utbränd

Fast hennes föräldrar, Ulla och Lars, tog över den delen av verksamheten och startade Ullervads potatislager, så nog behövdes hennes tjänster på torget även senare, framför allt på helger och andra lediga tider.

Den unga Inger hade dock andra planer. Hon utbildade sig till läkarsekreterare och jobbade på Johannesberg, sjukhuset och sjukhemmet i Ullervad. I samband med Ädelreformen blev hon vikarierande sekreterare till kommunens socialchef. Men fredagen den 2 januari 2000 sa kroppen stopp: Stress och dubbelarbete tog ut sin rätt.

– Jag gick in i väggen, säger hon. Blev sjukskriven i tre veckor ... jag var hemma ett helt år.

Räddande bysthållare

Under det året kom hon underfund med att hon behövde göra någonting helt annat. 2001 startade hon sitt eget företag, Lejontorpets broderier, och snart stod hon på torget igen – bredvid sin mamma som då hade lämnat grönsakerna för underkläder och nattlinnen.

– Det föll sig naturligt, säger Inger.

För fyra år sedan ”stendog” dock broderimarknaden. Det var ingen idé att fortsätta sälja sånt material. Men Inger behövde inte oroa sig länge. Nästan samtidigt fick hon erbjudande om att ta över bh-försäljning från en knalle som gick i pension.

– Jag tror på ödet, säger hon, och det var väl det det handlade om här.

Socialt jobb

Medan efterfrågan på garn varierar ganska mycket från plats till plats har bh-marknaden varit stadig.

– Det har fallit jätteväl ut, säger hon och konstaterar att det visst går att sälja underkläder på torg och marknader: Jag har fått ”ett gott öga till vilken storlek kunden har”.

Hon beskriver jobbet som knalle som en väldigt social tillvaro, vilket passar Inger perfekt. Hon gillar att prata med folk, men också att lyssna. Många kunder har hon kunnat följa genom såväl glada som sorgliga livshändelser.

– Man har ju fått många vänner, säger hon.

Fysiskt krävande

Men det finns en annan sida av jobbet också. Det är fysiskt tungt att bygga ställning och att bära och packa upp och packa in varor. Tidiga morgnar. Väderkänsligt; knallen står där oavsett väder, men kunden kanske uteblir. Semester? Ja, kanske några veckor i mars.

– Ingen vill jobba under de betingelserna i dag, säger Inger.

Nu lägger hon och maken – och mamma – ned rörelsen. I många år har Inger kämpat med reumatiska problem och andra sjukdomar. Det går inte längre. I maj fattade de beslutet. I lördags var första lediga dagen:

– Det var så konstigt, säger hon.

Nu ser hon fram emot kunna ta det lugnt, gå promenader för att hålla i gång lederna, ta hand om sin man (”han är guld värd och har tagit hand om mig när jag rasat ihop många gånger”), ta hand om sin mor (”en pärla – utan henne hade jag fått lägga ned tidigare”), lyssna på böcker och ta tag i sin sömnad.

Jovisst kommer hon att sakna knallelivet.

– Men fråga mig igen i oktober, säger hon.

Inger Dahlgren

Ålder: 59 år.

Bor: I hus i Ek.

Familj: Maken Bengt, sönerna Mattias och Martin med respektive, fyra barnbarn.

Har varit: Torg- och marknadshandlare.

Gillar att: Läsa, sticka, virka, sy, resa, vara med familjen.

Källa: