11 mar 2016 06:00

11 mar 2016 06:00

Hon valde medmänsklighet

MARIESTAD

Yvonne Thunborg växte upp med rasismen omkring sig. Men i vuxen ålder bestämde hon sig för att en gång för alla ta ställning. I dag arbetar hon aktivt mot rasismen.
– Jag skulle inte må bra om jag inte engagerade mig, säger hon.

– När jag var liten såg man sällan människor med annan hudfärg. Under min uppväxt var ordet ”neger” inget konstigt. Jag har själv slängt mig med ord som ”neger” och ”blatte”, berättar Yvonne Thunborg.

I elva år av sitt vuxna levde hon i ett drogmissbruk (”Det är ingen hemlighet, jag har föreläst om det.”). Missbruket ledde till ett utanförskap.

– Jag blev misstrodd. Jag blev sedd som ”den där”, den som inte hör hemma i samhället. Man tillhör inte normen helt enkelt, säger hon.

2011 tog sig Yvonne ur sitt missbruk. Livet började sakta bli ljusare. Men fortfarande upplevde Yvonne ett utanförskap.

Och det kanske var just den känslan som gjorde att Yvonne vid valet 2014 kom till ett vägskäl.

– Plötsligt var det okej att vara rasist. På arbetsplatser, på stan, överallt var det som att det var okej för folk att vräka ur sig rasistiska åsikter, konstaterar hon.

– Men jag märkte också att folk ifrågasatte det, och det fick mig att tänka: ”Var står jag? Vad tycker jag egentligen?”. Och då bestämde jag mig; självklart är alla lika mycket värda! Om man är ond eller god har inget med etnicitet, tro eller sexuell tillhörighet att göra.

Ville möta fördomarna

Men hur kommer man över fördomar som vi ju alla har? Yvonnes strategi var tydlig – hon ville möta sina fördomar. Se om de stämmer. Hon började med att prata med EU-migranter som satt utanför butiker.

– De som känner hat skulle behöva höra berättelserna direkt från personerna. Möta dem, se dem i ögonen. Är man en normalt kännande människa så väcker det något. Rasism handlar så mycket om okunskap.

Hon diskuterade en del med rasister på nätet, men kände att det inte gav något positivt.

– Det blev bara destruktivt. Jag vill inte stå på barrikaderna. Jag vill jobba för något, inte emot, förklarar hon.

Vid det laget hade hon fått upp ögonen för Tillsammanskapet, och Yvonne var sedan med och startade upp en lokal grupp i Mariestad.

När det skett våldsdåd där en flykting varit gärningsman, har Yvonne ibland känt att många rasister tror att hon som antirasist försvarar gärningen.

– Men självklart gör jag inte det. Det är aldrig någonsin rätt att misshandla, våldta eller kränka andra människor. Aldrig! Men det har ingenting alls med ursprung eller etnicitet att göra. Det är lika fel oavsett vem som gör det, säger hon.

I dag arbetar Yvonne med ensamkommande flyktingbarn.

– Jag har alltid jobbat med människor. När jag fick frågan var det inget svårt val. Jag har inte ångrat det en sekund.

Efter de dåd som skett mot personal på flyktingboenden får Yvonne ibland frågan om hon inte är rädd.

– Jag vet inte vad jag skulle vara rädd för - alla kan ju möta någon som mår så dåligt så det slutar med att någon skadas. Och jag vägrar vara rädd. Rasismen lever ju på våra rädslor, säger hon.

Rädslan och utanförskapet är de största hoten, menar Yvonne.

– Många kanske är bittra - de kanske har hamnat i en svår ekonomisk situation eller hamnat utanför på annat vis. Då vill man gärna ha någon eller något att lägga skulden på.

Många skäl till engagemang

Men trots allt väljer Yvonne att se ljust på framtiden.

– Även om man så ofta kan uppleva hatet och rasismen så utbrett så tror inte jag att folk i allmänhet är så hatiska som det kan kännas. Det är ju alltid de mest aggressiva som hörs och låter mest.

Hon vill engagera sig av många olika skäl.

– Jag skulle inte må bra om jag inte engagerade mig. Jag tror att jag skulle gå sönder. Jag vill engagera mig för mina barns och eventuella blivande barnbarns skull. Jag vill inte att någon människa ska behöva känna sig som ”den där”. Vi är alla människor.

– När jag var liten såg man sällan människor med annan hudfärg. Under min uppväxt var ordet ”neger” inget konstigt. Jag har själv slängt mig med ord som ”neger” och ”blatte”, berättar Yvonne Thunborg.

I elva år av sitt vuxna levde hon i ett drogmissbruk (”Det är ingen hemlighet, jag har föreläst om det.”). Missbruket ledde till ett utanförskap.

– Jag blev misstrodd. Jag blev sedd som ”den där”, den som inte hör hemma i samhället. Man tillhör inte normen helt enkelt, säger hon.

2011 tog sig Yvonne ur sitt missbruk. Livet började sakta bli ljusare. Men fortfarande upplevde Yvonne ett utanförskap.

Och det kanske var just den känslan som gjorde att Yvonne vid valet 2014 kom till ett vägskäl.

– Plötsligt var det okej att vara rasist. På arbetsplatser, på stan, överallt var det som att det var okej för folk att vräka ur sig rasistiska åsikter, konstaterar hon.

– Men jag märkte också att folk ifrågasatte det, och det fick mig att tänka: ”Var står jag? Vad tycker jag egentligen?”. Och då bestämde jag mig; självklart är alla lika mycket värda! Om man är ond eller god har inget med etnicitet, tro eller sexuell tillhörighet att göra.

Ville möta fördomarna

Men hur kommer man över fördomar som vi ju alla har? Yvonnes strategi var tydlig – hon ville möta sina fördomar. Se om de stämmer. Hon började med att prata med EU-migranter som satt utanför butiker.

– De som känner hat skulle behöva höra berättelserna direkt från personerna. Möta dem, se dem i ögonen. Är man en normalt kännande människa så väcker det något. Rasism handlar så mycket om okunskap.

Hon diskuterade en del med rasister på nätet, men kände att det inte gav något positivt.

– Det blev bara destruktivt. Jag vill inte stå på barrikaderna. Jag vill jobba för något, inte emot, förklarar hon.

Vid det laget hade hon fått upp ögonen för Tillsammanskapet, och Yvonne var sedan med och startade upp en lokal grupp i Mariestad.

När det skett våldsdåd där en flykting varit gärningsman, har Yvonne ibland känt att många rasister tror att hon som antirasist försvarar gärningen.

– Men självklart gör jag inte det. Det är aldrig någonsin rätt att misshandla, våldta eller kränka andra människor. Aldrig! Men det har ingenting alls med ursprung eller etnicitet att göra. Det är lika fel oavsett vem som gör det, säger hon.

I dag arbetar Yvonne med ensamkommande flyktingbarn.

– Jag har alltid jobbat med människor. När jag fick frågan var det inget svårt val. Jag har inte ångrat det en sekund.

Efter de dåd som skett mot personal på flyktingboenden får Yvonne ibland frågan om hon inte är rädd.

– Jag vet inte vad jag skulle vara rädd för - alla kan ju möta någon som mår så dåligt så det slutar med att någon skadas. Och jag vägrar vara rädd. Rasismen lever ju på våra rädslor, säger hon.

Rädslan och utanförskapet är de största hoten, menar Yvonne.

– Många kanske är bittra - de kanske har hamnat i en svår ekonomisk situation eller hamnat utanför på annat vis. Då vill man gärna ha någon eller något att lägga skulden på.

Många skäl till engagemang

Men trots allt väljer Yvonne att se ljust på framtiden.

– Även om man så ofta kan uppleva hatet och rasismen så utbrett så tror inte jag att folk i allmänhet är så hatiska som det kan kännas. Det är ju alltid de mest aggressiva som hörs och låter mest.

Hon vill engagera sig av många olika skäl.

– Jag skulle inte må bra om jag inte engagerade mig. Jag tror att jag skulle gå sönder. Jag vill engagera mig för mina barns och eventuella blivande barnbarns skull. Jag vill inte att någon människa ska behöva känna sig som ”den där”. Vi är alla människor.

  • Anita Wirtanen

Fakta

Ålder: 46 (i år)

Familj: Gift med Torbjörn, sönerna Oskar 21 år och Albin 18 år (i år)

Fritidsintressen: Styrketräning, promenader och att umgås med vänner.

Motto I dag ska jag glädja en medmänniska!:

Källa: