26 feb 2016 06:00

26 feb 2016 06:00

"Det känns som en katastrof"

SKARABORG: Besked om väntetid på 3,5 år

En familj fick besked om att väntetiden till en utredning kan vara 3,5 år.
– Det känns som en katastrof, säger mamman.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Karl, som egentligen heter något annat, har en remiss om neuropsykiatrisk utredning hos Barn- och ungdomspsykiatrin i Skaraborg och står i kö.

Så långt är allt väl, men beskedet om väntetiden blev ett hårt slag för mamman, som vi kan kalla Sara. Hon hade hört talas om väntetider på ett år, och betraktar 3,5 år som en katastrof för Karl som snart fyller 13 och som börjar högstadiet till hösten.

Det innebär att han får vänta med att få en diagnos under hela sin tid i högstadiet. Vi befarar att Karl inte kommer att få den hjälp han behöver i skolan. Han har lätt för det han är intresserad av, annars är det motigt och han behöver då hjälp med att bli motiverad inför arbetsuppgiften. För sin egen skull måste Karl bli utredd.

Sara betonar att 3,5 år är en lång tid och att mycket kommer att ske under den tiden.

– Han behöver få självkännedom för att kunna förstå sig själv och andra bättre.

Klart besked

Med en fastställd diagnos skulle allt gå mycket lättare, betonar Sara.

– Nu kan jag bara säga till skolan att det handlar om en misstänkt autism, men utredningen kanske kommer att säga något annat. Finns det svart på vitt på vad det handlar om kan Karl få en helt annan hjälp.

Redan när Karl var tre–fyra år började Sara misstänka att sonen var lite annorlunda.

– Det första jag märkte var att han tänkte annorlunda än andra barn, det går inte att beskriva utan mer en känsla man fick när man pratade med honom. Senare märktes det att finmotoriken inte fungerade så bra och att rörelserna var lite klumpiga.

Nu går Karl på mellanstadiet. För några år sedan bytte han skola, bland annat efter att ha blivit dåligt behandlad av klasskamrater. Samtal med rektor, kurator och specialpedagoger hjälpte inte.

– Vi ledsnade och Karl fick byta skola. I samband med skolbytet fick vi skriftligt på allt som de sett inte fungerat bra i skolan, exempelvis att han kunde sitta en hel lektion utan att arbeta. Nu vet vi att anledningen till att han inte arbetade berodde på att han behövde lugn och ro samt tydligare och färre instruktioner åt gången. Tidigare hade vi inte förstått vad det handlade om och hade ingen kunskap om att möta Karl. Efter utbildningen ”I väntan på utredning” så har vi nu fått insikt i hur barn med autism fungerar och har fått lättare att bemöta Karl.

Nyttigt byte

Efter skolbytet har det fungerat mycket bättre.

– Nu har han lärare som är vana att jobba med barn som har den här typen av problematik. De har sett hans styrkor och svagheter och de ser till att Karl får den lugn och ro han behöver. På högstadiet blir det tuffare; nu är läxorna små men i högstadiet blir det mer. Det bävar jag för redan nu; det blir en utmaning.

Hur ser vardagen ut?

– Det är ett himla tjatande om det mesta: Läxor, om att duscha och andra praktiska saker. Karl har varit väldigt fixerad vid datorn, i synnerhet när han hade problem med mobbning i skolan. Vi har haft många diskussioner om datorn och datorspel.

Hon berättar om när Karl lärde sig knyta skorna.

– När han var sex–sju år skulle jag lära honom det, för det kunde ju de flesta andra. Jag visade, han tittade och försökte lite grann innan han kastade skon flera meter bort och visade demonstrativt att han inte ville. Jag försökte flera gånger den hösten men med samma resultat. Sedan har vi testat med ett års mellanrum och i höstas fungerade det. Då hade finmotoriken troligen blivit lite bättre, men framför allt så var han motiverad. Det vi lärt oss nu är att dessa barn kan också det tar bara lite längre tid.

Andra lösningar

När Sara fick besked om kötiden började hon söka andra lösningar. Det finns landsting med kortare väntetider, men hon vill helst att Karl utreds i Skaraborg.

– Det är här vi bor och här går Karl i skolan. Jag tror inte att någon från exempelvis Uppsala åker hit och ser hur det är i skolan.

Sara tillägger med en suck:

– Vi sitter i en rävsax.

Karl, som egentligen heter något annat, har en remiss om neuropsykiatrisk utredning hos Barn- och ungdomspsykiatrin i Skaraborg och står i kö.

Så långt är allt väl, men beskedet om väntetiden blev ett hårt slag för mamman, som vi kan kalla Sara. Hon hade hört talas om väntetider på ett år, och betraktar 3,5 år som en katastrof för Karl som snart fyller 13 och som börjar högstadiet till hösten.

Det innebär att han får vänta med att få en diagnos under hela sin tid i högstadiet. Vi befarar att Karl inte kommer att få den hjälp han behöver i skolan. Han har lätt för det han är intresserad av, annars är det motigt och han behöver då hjälp med att bli motiverad inför arbetsuppgiften. För sin egen skull måste Karl bli utredd.

Sara betonar att 3,5 år är en lång tid och att mycket kommer att ske under den tiden.

– Han behöver få självkännedom för att kunna förstå sig själv och andra bättre.

Klart besked

Med en fastställd diagnos skulle allt gå mycket lättare, betonar Sara.

– Nu kan jag bara säga till skolan att det handlar om en misstänkt autism, men utredningen kanske kommer att säga något annat. Finns det svart på vitt på vad det handlar om kan Karl få en helt annan hjälp.

Redan när Karl var tre–fyra år började Sara misstänka att sonen var lite annorlunda.

– Det första jag märkte var att han tänkte annorlunda än andra barn, det går inte att beskriva utan mer en känsla man fick när man pratade med honom. Senare märktes det att finmotoriken inte fungerade så bra och att rörelserna var lite klumpiga.

Nu går Karl på mellanstadiet. För några år sedan bytte han skola, bland annat efter att ha blivit dåligt behandlad av klasskamrater. Samtal med rektor, kurator och specialpedagoger hjälpte inte.

– Vi ledsnade och Karl fick byta skola. I samband med skolbytet fick vi skriftligt på allt som de sett inte fungerat bra i skolan, exempelvis att han kunde sitta en hel lektion utan att arbeta. Nu vet vi att anledningen till att han inte arbetade berodde på att han behövde lugn och ro samt tydligare och färre instruktioner åt gången. Tidigare hade vi inte förstått vad det handlade om och hade ingen kunskap om att möta Karl. Efter utbildningen ”I väntan på utredning” så har vi nu fått insikt i hur barn med autism fungerar och har fått lättare att bemöta Karl.

Nyttigt byte

Efter skolbytet har det fungerat mycket bättre.

– Nu har han lärare som är vana att jobba med barn som har den här typen av problematik. De har sett hans styrkor och svagheter och de ser till att Karl får den lugn och ro han behöver. På högstadiet blir det tuffare; nu är läxorna små men i högstadiet blir det mer. Det bävar jag för redan nu; det blir en utmaning.

Hur ser vardagen ut?

– Det är ett himla tjatande om det mesta: Läxor, om att duscha och andra praktiska saker. Karl har varit väldigt fixerad vid datorn, i synnerhet när han hade problem med mobbning i skolan. Vi har haft många diskussioner om datorn och datorspel.

Hon berättar om när Karl lärde sig knyta skorna.

– När han var sex–sju år skulle jag lära honom det, för det kunde ju de flesta andra. Jag visade, han tittade och försökte lite grann innan han kastade skon flera meter bort och visade demonstrativt att han inte ville. Jag försökte flera gånger den hösten men med samma resultat. Sedan har vi testat med ett års mellanrum och i höstas fungerade det. Då hade finmotoriken troligen blivit lite bättre, men framför allt så var han motiverad. Det vi lärt oss nu är att dessa barn kan också det tar bara lite längre tid.

Andra lösningar

När Sara fick besked om kötiden började hon söka andra lösningar. Det finns landsting med kortare väntetider, men hon vill helst att Karl utreds i Skaraborg.

– Det är här vi bor och här går Karl i skolan. Jag tror inte att någon från exempelvis Uppsala åker hit och ser hur det är i skolan.

Sara tillägger med en suck:

– Vi sitter i en rävsax.