04 nov 2015 06:00

04 nov 2015 06:00

Stark berättelse om flykt

Hassan och Anas Alkarat besökte Vadsbogymnasiet

Rubrikerna om stort lidande för folk på flykt är många. Anas och Hassan Alkarat är två människor bakom dessa.
Under en tyskalektion på Vadsbogymnasiet delar de med sig av sin historia.

Tysk- och bildläraren Annette Soyka ser samhällets utmaningar som en ständigt pågående process där mänskliga möten och information är två avgörande aspekter. I måndags bjöd hon därför in Hassan Alkarat och hans son Anas till Vadsbogymnasiet för att berätta om Syrien före och efter kriget samt flykten till Sverige.

Före kriget

Det är nedsläckt i klassrummet och för några elever på gymnasiets andra år väntar en annorlunda lektion i tyska.

Hassan Alkarat arbetade som lärare i sitt hemland och guidade tyska turister. Han visar bilder och berättar på perfekt tyska om Syrien innan inbördeskriget bröt ut.

Syrien hade allt utom två saker – demokrati och yttrandefrihet. Så länge de förblev tysta var allt frid och fröjd, menar Hassan. Sedan kom de folkliga protesterna 2011 och regimen som slog ner dem med full kraft.

Flykten

Anas kom till Sverige för ett år och fyra månader sedan och berättar om sin långa och krävande flykt på oklanderlig svenska. Han börjar i hemlandet:

– Jag var ständigt rädd att bli tagen och skickad till kriget. I skolan kontrollerades vi varje dag, 13 av mina skolkamrater dog i armén.

Anas förklarar hur han fick nog av den otrygga tillvaron och bestämde sig, som många andra, för att fly till Europa. Via en smugglare tog han sig till Turkiet och sedan vidare till Grekland med en av de ökända gummibåtarna.

– Vi var 35 personer i en båt gjord för åtta. Det var helt mörkt, allt man såg var ett ljus långt borta. ”Där är Grekland” sa de.

I två timmar satt Anas och de andra i båten. Han blir märkbart tagen av minnena, tystnar och tittar ner. Pappa Hassan kommer fram med ett glas vatten.

– Det går bra jag kan fortsätta, säger Anas.

Från Grekland åkte han till Italien för att sedan bli tillbakaskickad till Grekland igen. Flykten innefattade många turer och kontakt med olika smugglare, han blev även vid flertal tillfällen satt i fängelse. Till slut har Anas tur, som han själv uttrycker det, och träffar på en svensk man som hjälper honom med flyg till Sverige.

Ett år efteråt återförenades han med Hassan och resten av familjen.

– Jag är så tacksam att jag fått komma hit, avslutar Anas. Min dröm just nu är att komma in på gymnasiet, där ska jag plugga vård och omsorg. Jag tror jag kommer passa att arbeta med människor.

Klassen applåderar.

Starkt

Efter Anas starka berättelse har eleverna förberett frågor att ställa på tyska. De undrar allt från hur livet var i Syrien innan de flydde till vad de tycker om Rysslands militära insatser i deras land.

– Tack för att ni kom hit. Anas, du är en stark kille med mycket styrka i hjärtat, säger Annette Soyka efteråt.

På gång

Annette har ett till projekt, i ämnet bild, som syftar till att öka kunskap och insikt i flyktingars situation. Hon tror att det är viktigt att ta fram goda exempel.

– Demokratiska värderingar ska genomsyra hela undervisningen. Frågor som religionsfrihet, yttrandefrihet och människors lika värde är extra viktigt nu, tycker Annette.

Tysk- och bildläraren Annette Soyka ser samhällets utmaningar som en ständigt pågående process där mänskliga möten och information är två avgörande aspekter. I måndags bjöd hon därför in Hassan Alkarat och hans son Anas till Vadsbogymnasiet för att berätta om Syrien före och efter kriget samt flykten till Sverige.

Före kriget

Det är nedsläckt i klassrummet och för några elever på gymnasiets andra år väntar en annorlunda lektion i tyska.

Hassan Alkarat arbetade som lärare i sitt hemland och guidade tyska turister. Han visar bilder och berättar på perfekt tyska om Syrien innan inbördeskriget bröt ut.

Syrien hade allt utom två saker – demokrati och yttrandefrihet. Så länge de förblev tysta var allt frid och fröjd, menar Hassan. Sedan kom de folkliga protesterna 2011 och regimen som slog ner dem med full kraft.

Flykten

Anas kom till Sverige för ett år och fyra månader sedan och berättar om sin långa och krävande flykt på oklanderlig svenska. Han börjar i hemlandet:

– Jag var ständigt rädd att bli tagen och skickad till kriget. I skolan kontrollerades vi varje dag, 13 av mina skolkamrater dog i armén.

Anas förklarar hur han fick nog av den otrygga tillvaron och bestämde sig, som många andra, för att fly till Europa. Via en smugglare tog han sig till Turkiet och sedan vidare till Grekland med en av de ökända gummibåtarna.

– Vi var 35 personer i en båt gjord för åtta. Det var helt mörkt, allt man såg var ett ljus långt borta. ”Där är Grekland” sa de.

I två timmar satt Anas och de andra i båten. Han blir märkbart tagen av minnena, tystnar och tittar ner. Pappa Hassan kommer fram med ett glas vatten.

– Det går bra jag kan fortsätta, säger Anas.

Från Grekland åkte han till Italien för att sedan bli tillbakaskickad till Grekland igen. Flykten innefattade många turer och kontakt med olika smugglare, han blev även vid flertal tillfällen satt i fängelse. Till slut har Anas tur, som han själv uttrycker det, och träffar på en svensk man som hjälper honom med flyg till Sverige.

Ett år efteråt återförenades han med Hassan och resten av familjen.

– Jag är så tacksam att jag fått komma hit, avslutar Anas. Min dröm just nu är att komma in på gymnasiet, där ska jag plugga vård och omsorg. Jag tror jag kommer passa att arbeta med människor.

Klassen applåderar.

Starkt

Efter Anas starka berättelse har eleverna förberett frågor att ställa på tyska. De undrar allt från hur livet var i Syrien innan de flydde till vad de tycker om Rysslands militära insatser i deras land.

– Tack för att ni kom hit. Anas, du är en stark kille med mycket styrka i hjärtat, säger Annette Soyka efteråt.

På gång

Annette har ett till projekt, i ämnet bild, som syftar till att öka kunskap och insikt i flyktingars situation. Hon tror att det är viktigt att ta fram goda exempel.

– Demokratiska värderingar ska genomsyra hela undervisningen. Frågor som religionsfrihet, yttrandefrihet och människors lika värde är extra viktigt nu, tycker Annette.

  • Tove Gontran