27 okt 2015 06:00

27 okt 2015 06:00

Skjut inte på budbäraren

Jan har jobbat i 44 år på posten

Är du förbannad för att du inte får din post i tid?
Okej, skyll på avregleringen, nedskärningsiver, centralstyrning och stordrift – vad som helst.
Men lämna brevbäraren i fred, säger jag efter en förmiddag på Postnord i Mariestad.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

– Förvisso hanterar vi färre försändelser nuförtiden, men när utdelningsområdet samtidigt växt med Hova, Gullspång, Moholm och Tidan är slitet i stort det samma.

Det konstaterar 60-årige nestorn Jan Eriksson, med hela 44 år i yrket, när vi strax före halvåtta väntar på att lastbilen ska sänka rampen. Jan drar in stora vagnar med bland annat C5-kuvert som redan sorterats maskinellt i gångordning på terminalen i Nässjö.

– Nästa bil anländer 10.20. Nu ska vi sortera allt fram till halvtolv ungefär, därefter blir det en halvtimme lunch innan vi åker ut i våra blå elbilar i respektive områden.

Lokalt ”grovsorteras” all post efter de två sista siffrorna i postnumret. På de låååånga hyllorna i flera plan har sedan varje fastighet ett två centimeters brett fack.

Jan förklarar att i hans blå elbil finns tre olika boxar i kupén: I en ligger den i Nässjö sorterade posten, i en annan finns reklam och i en tredje all ”vanlig post”.

– Ja, sen får man försöka hitta plats för klumpen lite vid sidan om.

Klumpen?

– Det kallar vi paketen.

Jan var nästan ensam i lokalerna på Verkstadsgatan klockan sju. Nu kvart i åtta väller det in brevbärare från alla håll och alla vet precis vad de ska ta tag i.

Han berättar att många av kollegorna sysslat med idrott i yngre dagar, själv höll han på med fotboll och handboll när det begav sig.

– Då sprang man ju mer i trappor och fick gratisträning så att säga. Förr i tiden var fördelen att man hade sitt område och jobbade på beting; var du snabb kunde då gå hem tidigt. På minussidan då var utrustningen som inte alltid höll måttet.

Toppstyrt

– Nu är arbetstiderna sämre och vi har väldigt stora distrikt. Och mycket är toppstyrt i dag. Vi har enligt lag skyldighet att dela ut post i hela landet, även efter avregleringen. De nya, lokala aktörerna, kan ta russinen ur kakan och bara dela ut post i tätorten. Det känns lite snett när man tänker på det.

Jag noterar mängder av småpaket från Kina och Jans kollega säger att det inte sällan är ”internetbeställt elektronikgodis för en billig peng”.

Det är häpnadsväckande mycket försändelser tycker jag, men åt det skrattar Jan och säger att jag skulle vara med efter den 15:e i månaden när alla räkningar och reklam ska ut – ”då är det dubbelt upp”!

Ofattbart, tänker jag i tysthet.

Sliter ut gummit

En kollega måste snabbt iväg med sin hund och Jan hoppar in i hans ställe och sorterar post till boxarna, där merparten är olika Mariestadsföretag. De riktigt stora aktörerna, även olika myndigheter, betalar extra för att få sin post direktlevererad från boxen.

– Jag tycker det är fel att avreglera post och järnväg och sådana saker. Men alla ska jaga pengar och kostnader hela tiden... men det får ändå sitt pris i slutändan.

Jan har en röd gummifingerborg på höger tumme.

– Ett måste, jag sliter ut en i veckan.

Kör tre mil

Strax före nio går han ut och hjälper en lantbrevbärare att sortera det som ska till Hova och Gullspång. Därefter blir det fika i en kvart och då avslöjar Jan att ”han i soffan” är lillebror Per-Åke – som bara jobbat i 30 år som brevbärare!

Jans utdelningsdistrikt heter 41 och det består av Radbyn, Dala, Fågelvägarna och Prebende, ungefär. Där finns cirka tusen hushåll, mest villor.

– En vanlig runda tar fem timmar och då kör jag tre mil.

– Förvisso hanterar vi färre försändelser nuförtiden, men när utdelningsområdet samtidigt växt med Hova, Gullspång, Moholm och Tidan är slitet i stort det samma.

Det konstaterar 60-årige nestorn Jan Eriksson, med hela 44 år i yrket, när vi strax före halvåtta väntar på att lastbilen ska sänka rampen. Jan drar in stora vagnar med bland annat C5-kuvert som redan sorterats maskinellt i gångordning på terminalen i Nässjö.

– Nästa bil anländer 10.20. Nu ska vi sortera allt fram till halvtolv ungefär, därefter blir det en halvtimme lunch innan vi åker ut i våra blå elbilar i respektive områden.

Lokalt ”grovsorteras” all post efter de två sista siffrorna i postnumret. På de låååånga hyllorna i flera plan har sedan varje fastighet ett två centimeters brett fack.

Jan förklarar att i hans blå elbil finns tre olika boxar i kupén: I en ligger den i Nässjö sorterade posten, i en annan finns reklam och i en tredje all ”vanlig post”.

– Ja, sen får man försöka hitta plats för klumpen lite vid sidan om.

Klumpen?

– Det kallar vi paketen.

Jan var nästan ensam i lokalerna på Verkstadsgatan klockan sju. Nu kvart i åtta väller det in brevbärare från alla håll och alla vet precis vad de ska ta tag i.

Han berättar att många av kollegorna sysslat med idrott i yngre dagar, själv höll han på med fotboll och handboll när det begav sig.

– Då sprang man ju mer i trappor och fick gratisträning så att säga. Förr i tiden var fördelen att man hade sitt område och jobbade på beting; var du snabb kunde då gå hem tidigt. På minussidan då var utrustningen som inte alltid höll måttet.

Toppstyrt

– Nu är arbetstiderna sämre och vi har väldigt stora distrikt. Och mycket är toppstyrt i dag. Vi har enligt lag skyldighet att dela ut post i hela landet, även efter avregleringen. De nya, lokala aktörerna, kan ta russinen ur kakan och bara dela ut post i tätorten. Det känns lite snett när man tänker på det.

Jag noterar mängder av småpaket från Kina och Jans kollega säger att det inte sällan är ”internetbeställt elektronikgodis för en billig peng”.

Det är häpnadsväckande mycket försändelser tycker jag, men åt det skrattar Jan och säger att jag skulle vara med efter den 15:e i månaden när alla räkningar och reklam ska ut – ”då är det dubbelt upp”!

Ofattbart, tänker jag i tysthet.

Sliter ut gummit

En kollega måste snabbt iväg med sin hund och Jan hoppar in i hans ställe och sorterar post till boxarna, där merparten är olika Mariestadsföretag. De riktigt stora aktörerna, även olika myndigheter, betalar extra för att få sin post direktlevererad från boxen.

– Jag tycker det är fel att avreglera post och järnväg och sådana saker. Men alla ska jaga pengar och kostnader hela tiden... men det får ändå sitt pris i slutändan.

Jan har en röd gummifingerborg på höger tumme.

– Ett måste, jag sliter ut en i veckan.

Kör tre mil

Strax före nio går han ut och hjälper en lantbrevbärare att sortera det som ska till Hova och Gullspång. Därefter blir det fika i en kvart och då avslöjar Jan att ”han i soffan” är lillebror Per-Åke – som bara jobbat i 30 år som brevbärare!

Jans utdelningsdistrikt heter 41 och det består av Radbyn, Dala, Fågelvägarna och Prebende, ungefär. Där finns cirka tusen hushåll, mest villor.

– En vanlig runda tar fem timmar och då kör jag tre mil.

  • Christer Lundh