22 jun 2017 08:01

22 jun 2017 08:01

Ingen falsk blygsamhet här inte!

LÄST

Biografi
TOMMY
Tommy Berggren
Albert Bonniers förlag
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I augusti blir han 80 år, så det var väl så dags nu då att dela med sig av alla minnena.

Teater- och filmoraklet har lagom till denna bok slopat det där H:et han lade till i förnamnet för att det skulle se lite snyggare ut en gång i tiden.

Jag tycker att berättelserna från uppväxten i Masthugget, med den supande fackpampen till pappa, och fram till hans myndighetsålder tillhör bokens höjdpunkter.

Det är rätt fräckt när han som 14-åring, efter att ha jobbat sig över Atlanten på Gripsholm, träffar Charlie Parker på Birdland och så tar jazzlegenden med sig den unge göteborgaren till en skivaffär för att botanisera. Jodå, fotobevis finns i biografin – som har en hel del övrigt bildgodis att beskåda.

1963 börjar han på Dramaten, träffar Bergman, blir odödlig genom Widerbergs Kvarteret Korpen och Elvira Madigan och så rullar det på fram till den egna regidebuten 1993. Och så vidare fram till nuet.

Han utdelar en hel del snytingar (och en och annan skrevspark) samt rosar några få.

Det är oavbrutet underhållande (som klassikern när han bakfull får ett manus att läsa av demonen Bergman och omgående somnar) och står man bara ut med att författaren nog tycker att han själv är störst, bäst och vackrast – ja, då är man rätt nöjd när de 566 sidorna är lästa.

Han drar gärna stories om storheter han träffat längs vägen, här finns Catherine, Cornelis, Max, Frank, Lauren, Keve, Stig, Sven-Bertil, Ulf och många andra av då- och samtidens kändisar.

Extra bonus för vetskapen om att Robert de Niro, författaren och jag faktiskt partajat i samma privatvåning på Central Park West. Synd bara att det diffade sådär 30 år mellan festerna...

C. Lundh

I augusti blir han 80 år, så det var väl så dags nu då att dela med sig av alla minnena.

Teater- och filmoraklet har lagom till denna bok slopat det där H:et han lade till i förnamnet för att det skulle se lite snyggare ut en gång i tiden.

Jag tycker att berättelserna från uppväxten i Masthugget, med den supande fackpampen till pappa, och fram till hans myndighetsålder tillhör bokens höjdpunkter.

Det är rätt fräckt när han som 14-åring, efter att ha jobbat sig över Atlanten på Gripsholm, träffar Charlie Parker på Birdland och så tar jazzlegenden med sig den unge göteborgaren till en skivaffär för att botanisera. Jodå, fotobevis finns i biografin – som har en hel del övrigt bildgodis att beskåda.

1963 börjar han på Dramaten, träffar Bergman, blir odödlig genom Widerbergs Kvarteret Korpen och Elvira Madigan och så rullar det på fram till den egna regidebuten 1993. Och så vidare fram till nuet.

Han utdelar en hel del snytingar (och en och annan skrevspark) samt rosar några få.

Det är oavbrutet underhållande (som klassikern när han bakfull får ett manus att läsa av demonen Bergman och omgående somnar) och står man bara ut med att författaren nog tycker att han själv är störst, bäst och vackrast – ja, då är man rätt nöjd när de 566 sidorna är lästa.

Han drar gärna stories om storheter han träffat längs vägen, här finns Catherine, Cornelis, Max, Frank, Lauren, Keve, Stig, Sven-Bertil, Ulf och många andra av då- och samtidens kändisar.

Extra bonus för vetskapen om att Robert de Niro, författaren och jag faktiskt partajat i samma privatvåning på Central Park West. Synd bara att det diffade sådär 30 år mellan festerna...

C. Lundh