01 jun 2017 13:12

01 jun 2017 13:12

Om kärleken till den rotlösa tillvaron

ROMAN LÄSTC. Lundh

Allas älskare, ingens älskling
Per Hagman
Albert Bonniers förlag

En gnutta ”tycka synd om” parat med en stor portion avund. Det är känslorna som stannar i mig efter den här självbiografins 300 sidor.

De flesta av oss är ju dugligt anpassade till rådande normsystem där vi gemensamt bär på en vision om hur livet ska framlevas. Och det finns väl ett väletablerat konsensus om vad lycka är.

Det är när detta tillstånd av ”vardaglighet” dominerar känslolivet som man tycker lite synd om den ständigt rotlöse författaren som kallat sig Världens äldsta tonåring.

Kan inte 48-åringen (som delvis växte upp i Skövde) snart få hitta sin fasta punkt i tillvaron och njuta lite lugn och ro?

Och hitta kärleken.

Kanske hitta sig själv?

Avundsjukan då? Tja, för en som inte alls har något emot att resa ensam ut i världen då och då för att ta till sig nya miljöer, nya människor och nya tankar är förstås Hagmans vagabonderi en våt dröm som lockar äventyrslusten.

Boken är en fortsättning på den självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” från 2004. (Den första boken av Per Hagman jag läste och som jag gav högt betyg här i MT).

Kringflackandet denna gång rör sig bland annat mellan favoritbaren i Nice, sommarjobb på ett hak i Marstrand och lata, men reflekterande, dagar ihop med pappan i huset här på slätta´.

Iakttagandet av det lilla livet (som han är en av de bästa svenska författarna att beskriva) blandas med insiktsfulla tankar om den arabiska våren och politik i allmänhet.

Gycklandet av rättsväsendets förlängda arm i form av en delgivningsman drar i smilbanden samtidigt som man imponeras av författarens inställning till den personliga konkurs som drabbar honom.

Nuet är det som gäller hos Per Hagman som med sin granskande blick av ytan samtidigt fångar bråddjupen i en människas livsvillkor. Att han är en lysande stilist (visat även i ”Vänner för livet” från 2010) gör läsningen lätt - ändå stannar man till nästan på varje sida och njuter av ännu en fulländad formulering.

När jag anländer till hemflygplatsen efter en resa brukar jag kika på skärmen som visar tider för nya destinationer ut i världen. Och så brukar jag tänka att vafan, någon gång ska jag slänga fram plastkortet, köpa en enkel biljett till ett lockande resmål och bara dra vidare.

Inte om, utan när detta sker, kan jag se Per Hagman framför mig där i passkön. Hur han vänder sig om med ett gillande leende innan han försvinner bort för min blick och fortsätter sin resa som ska ta honom till en ny oupptäckt bar där han snart blir kompis med stammisarna som han knyter tunna band tillsammans med.

En gnutta ”tycka synd om” parat med en stor portion avund. Det är känslorna som stannar i mig efter den här självbiografins 300 sidor.

De flesta av oss är ju dugligt anpassade till rådande normsystem där vi gemensamt bär på en vision om hur livet ska framlevas. Och det finns väl ett väletablerat konsensus om vad lycka är.

Det är när detta tillstånd av ”vardaglighet” dominerar känslolivet som man tycker lite synd om den ständigt rotlöse författaren som kallat sig Världens äldsta tonåring.

Kan inte 48-åringen (som delvis växte upp i Skövde) snart få hitta sin fasta punkt i tillvaron och njuta lite lugn och ro?

Och hitta kärleken.

Kanske hitta sig själv?

Avundsjukan då? Tja, för en som inte alls har något emot att resa ensam ut i världen då och då för att ta till sig nya miljöer, nya människor och nya tankar är förstås Hagmans vagabonderi en våt dröm som lockar äventyrslusten.

Boken är en fortsättning på den självbiografiska ”Att komma hem ska vara en schlager” från 2004. (Den första boken av Per Hagman jag läste och som jag gav högt betyg här i MT).

Kringflackandet denna gång rör sig bland annat mellan favoritbaren i Nice, sommarjobb på ett hak i Marstrand och lata, men reflekterande, dagar ihop med pappan i huset här på slätta´.

Iakttagandet av det lilla livet (som han är en av de bästa svenska författarna att beskriva) blandas med insiktsfulla tankar om den arabiska våren och politik i allmänhet.

Gycklandet av rättsväsendets förlängda arm i form av en delgivningsman drar i smilbanden samtidigt som man imponeras av författarens inställning till den personliga konkurs som drabbar honom.

Nuet är det som gäller hos Per Hagman som med sin granskande blick av ytan samtidigt fångar bråddjupen i en människas livsvillkor. Att han är en lysande stilist (visat även i ”Vänner för livet” från 2010) gör läsningen lätt - ändå stannar man till nästan på varje sida och njuter av ännu en fulländad formulering.

När jag anländer till hemflygplatsen efter en resa brukar jag kika på skärmen som visar tider för nya destinationer ut i världen. Och så brukar jag tänka att vafan, någon gång ska jag slänga fram plastkortet, köpa en enkel biljett till ett lockande resmål och bara dra vidare.

Inte om, utan när detta sker, kan jag se Per Hagman framför mig där i passkön. Hur han vänder sig om med ett gillande leende innan han försvinner bort för min blick och fortsätter sin resa som ska ta honom till en ny oupptäckt bar där han snart blir kompis med stammisarna som han knyter tunna band tillsammans med.