03 okt 2017 06:00

10 okt 2017 16:24

Vad vore ett jobb utan arbetskamrater?

KRÖNIKA: PER WARVLIN

En efter en försvinner de gamla arbetskamraterna som man kamperat ihop med under lång tid. Några har gått i pension, andra söker sig vidare mot nya utmaningarna i livet.

Det känns alltid vemodigt att skiljas från någon – för trots allt har vi kämpat tillsammans i de journalistiska skyttegravarna under en lång tid. Vi har sett död, elände och mött personliga tragedier, men även sprudlande glädje, lycka och extas. Vi ridit ut stormar, skrattat, grälat, gråtit, festat, käkat och fikat tillsammans under många år.

Att jobba på en arbetsplats är dela andra människors liv. Där ventileras både det ena och andra. Man lever ständigt parallellt med de andras liv och får uppdateringar om kollegornas hälsotillstånd och hur det är med deras barn, barnbarn och föräldrar.

Det kan också handla om problem med hus, värmepumpar, bilar, gräsklippare och allt annat – både gott och ont – som livet för med sig. Det delas tips om resor, mat och drycker. Att arbeta tillsammans innebär att man har ett stort socialt liv tillsammans. Jag har själv kunna lättat hjärtat för arbetskamraterna om mina strapatser i livets snårskog. De har fått vara en ventil och ett stöd när det varit rejäl uppförsbacke.

Det bästa med ett jobb är helt klart arbetskamraterna. Hur skulle det vara utan dom?

I slutet av september var det avslutningsfest för murveln C. Lundh som den här veckan blev pensionär och tog steget in i en ny tillvaro. Han tömde sitt arbetsrum på saker. Jag tog honom i hand och önskade honom lycka till. Ännu en i plutonen lämnade skyttegraven.

Våra korta samtal under arbetsdagarna handlade oftast om musik: Springsteen, Dylan, gitarrackord, men även resor, film och historiska böcker. Jag hade hyfsad koll på vad som var på gång och vad han hade för planer.

– Du jag såg en bra film igår, den måste du se.

– Har läst den boken? Har du varit i det landet, den staden?

De där korta dagliga samtalen, så kallad lägeskontroller, kommer jag att sakna.

Jag kommer sakna Christer som arbetskamrat, precis som många av de andra som lämnat oss. Listan kan göras lång. Ingen nämnd ingen glömd. Mer än att var och en av dom har lämnat ett minne i mitt hjärta.

Snart sitter det en ny reporterkollega på hans plats och kämpar med det dagliga verket att snickra ihop tidningsartiklar. Jag tvivlar på att rumsgrannen blir någon med Dylan-intresse, men man vet aldrig, det kan också finnas andra beröringspunkter som klickar.

Efter 40 år i tidningsbranschen tillhör man de äldre i skyttegraven och det finns fantastiskt många minnen att förtälja. Ärligt talat var det roligare förr på redaktionerna, där originalen tilläts husera fritt, men vi har fortfarande – utan tvekan – världens roligaste jobb. Vi får ju dagligen träffa alla er därute med era märkliga historier, projekt och livsöden.

Det känns alltid vemodigt att skiljas från någon – för trots allt har vi kämpat tillsammans i de journalistiska skyttegravarna under en lång tid. Vi har sett död, elände och mött personliga tragedier, men även sprudlande glädje, lycka och extas. Vi ridit ut stormar, skrattat, grälat, gråtit, festat, käkat och fikat tillsammans under många år.

Att jobba på en arbetsplats är dela andra människors liv. Där ventileras både det ena och andra. Man lever ständigt parallellt med de andras liv och får uppdateringar om kollegornas hälsotillstånd och hur det är med deras barn, barnbarn och föräldrar.

Det kan också handla om problem med hus, värmepumpar, bilar, gräsklippare och allt annat – både gott och ont – som livet för med sig. Det delas tips om resor, mat och drycker. Att arbeta tillsammans innebär att man har ett stort socialt liv tillsammans. Jag har själv kunna lättat hjärtat för arbetskamraterna om mina strapatser i livets snårskog. De har fått vara en ventil och ett stöd när det varit rejäl uppförsbacke.

Det bästa med ett jobb är helt klart arbetskamraterna. Hur skulle det vara utan dom?

I slutet av september var det avslutningsfest för murveln C. Lundh som den här veckan blev pensionär och tog steget in i en ny tillvaro. Han tömde sitt arbetsrum på saker. Jag tog honom i hand och önskade honom lycka till. Ännu en i plutonen lämnade skyttegraven.

Våra korta samtal under arbetsdagarna handlade oftast om musik: Springsteen, Dylan, gitarrackord, men även resor, film och historiska böcker. Jag hade hyfsad koll på vad som var på gång och vad han hade för planer.

– Du jag såg en bra film igår, den måste du se.

– Har läst den boken? Har du varit i det landet, den staden?

De där korta dagliga samtalen, så kallad lägeskontroller, kommer jag att sakna.

Jag kommer sakna Christer som arbetskamrat, precis som många av de andra som lämnat oss. Listan kan göras lång. Ingen nämnd ingen glömd. Mer än att var och en av dom har lämnat ett minne i mitt hjärta.

Snart sitter det en ny reporterkollega på hans plats och kämpar med det dagliga verket att snickra ihop tidningsartiklar. Jag tvivlar på att rumsgrannen blir någon med Dylan-intresse, men man vet aldrig, det kan också finnas andra beröringspunkter som klickar.

Efter 40 år i tidningsbranschen tillhör man de äldre i skyttegraven och det finns fantastiskt många minnen att förtälja. Ärligt talat var det roligare förr på redaktionerna, där originalen tilläts husera fritt, men vi har fortfarande – utan tvekan – världens roligaste jobb. Vi får ju dagligen träffa alla er därute med era märkliga historier, projekt och livsöden.