04 apr 2017 06:00

04 apr 2017 06:00

Dags för ett nytt kapitel

JENNI AHLIN

”Kom inte dragandes med att du gillar att skriva. Det är sååå trist! Jag hade hoppats att du ville bli journalist för att du ville förändra världen.”

Jag satt i en anställningsintervju och hade uppenbarligen just fått underkänt på den främsta anledningen till att jag sökte vikariatet som journalist på Mariestads-Tidningen.

Men journalist var ju verkligen mitt drömjobb. Och jag älskade ju verkligen att skriva. Minns att jag blev lite förbryllad. Om jag hade velat förändra världen hade jag väl fortsatt på den politiska banan, tänkte jag.

Nåväl, jag fick vikariatet i alla fall. Under sex månader skulle jag prova på den där drömmen. Min främsta merit var dock varken skrivandet eller det politiska engagemanget, utan ”lokalkännedom”. Jag kunde mitt Mariestad, vilket skulle underlätta jobbet, ansågs det.

Så måndagen den 13 augusti 1990 gick den då 21-åriga Jenni försiktigt in genom dörren till Mariestads-Tidningens redaktion. Nervös, men förväntansfull.

”Åk ut och gör någonting på cirkusen. Förutsättningslöst.” Så löd den första arbetsordern. Cirkus Scott var i stan, så jag och fotograf-Micke åkte dit för att spegla vardagen bland elefanter och akrobater. Det blev min allra första artikel i denna tidning. Inte särskilt bra, ser jag när jag läser den i dag. Men jag var stolt!

Den jag vikarierade för (för övrigt samma person som gjorde anställningsintervjun) sade upp sig bara ett par veckor in i mitt vikariat. Från den 1 september var jag fast anställd! Det var inte fy skam i början av 1990-talet; strax därpå slog lågkonjunkturen till och jag minns att en stor del av de första årens artiklar handlade om arbetslöshet, sysselsättningsprojekt och arbetsmarknadsåtgärder.

Det har blivit många reportage sedan dess. Oräkneliga ord har använts. Det är fortfarande dem jag brinner för – det skulle han veta, mannen som gjorde anställningsintervjun. Kärleken till språket är min drivkraft. Älskar att formulera mig, att försöka välja rätt ord för varje tillfälle, att vända och vrida på meningarna tills de känns okej. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Samtidigt är orden helt ointressanta om de inte berättar någonting. Under årens lopp har jag fått äran att skriva om många intressanta händelser och personer. Alla människor har en spännande berättelse, det vet jag säkert efter mina 26,5 år på MT.

Men berättelser behöver drivas framåt. Ibland måste ett nytt kapitel skrivas. I mitt fall påbörjas nästa avsnitt om några dagar. Än så länge är framtiden ett oskrivet blad, men där finns förhoppningsvis plats för nya ord och meningar som vill formuleras.

Jag satt i en anställningsintervju och hade uppenbarligen just fått underkänt på den främsta anledningen till att jag sökte vikariatet som journalist på Mariestads-Tidningen.

Men journalist var ju verkligen mitt drömjobb. Och jag älskade ju verkligen att skriva. Minns att jag blev lite förbryllad. Om jag hade velat förändra världen hade jag väl fortsatt på den politiska banan, tänkte jag.

Nåväl, jag fick vikariatet i alla fall. Under sex månader skulle jag prova på den där drömmen. Min främsta merit var dock varken skrivandet eller det politiska engagemanget, utan ”lokalkännedom”. Jag kunde mitt Mariestad, vilket skulle underlätta jobbet, ansågs det.

Så måndagen den 13 augusti 1990 gick den då 21-åriga Jenni försiktigt in genom dörren till Mariestads-Tidningens redaktion. Nervös, men förväntansfull.

”Åk ut och gör någonting på cirkusen. Förutsättningslöst.” Så löd den första arbetsordern. Cirkus Scott var i stan, så jag och fotograf-Micke åkte dit för att spegla vardagen bland elefanter och akrobater. Det blev min allra första artikel i denna tidning. Inte särskilt bra, ser jag när jag läser den i dag. Men jag var stolt!

Den jag vikarierade för (för övrigt samma person som gjorde anställningsintervjun) sade upp sig bara ett par veckor in i mitt vikariat. Från den 1 september var jag fast anställd! Det var inte fy skam i början av 1990-talet; strax därpå slog lågkonjunkturen till och jag minns att en stor del av de första årens artiklar handlade om arbetslöshet, sysselsättningsprojekt och arbetsmarknadsåtgärder.

Det har blivit många reportage sedan dess. Oräkneliga ord har använts. Det är fortfarande dem jag brinner för – det skulle han veta, mannen som gjorde anställningsintervjun. Kärleken till språket är min drivkraft. Älskar att formulera mig, att försöka välja rätt ord för varje tillfälle, att vända och vrida på meningarna tills de känns okej. Ibland lyckas jag, ibland inte.

Samtidigt är orden helt ointressanta om de inte berättar någonting. Under årens lopp har jag fått äran att skriva om många intressanta händelser och personer. Alla människor har en spännande berättelse, det vet jag säkert efter mina 26,5 år på MT.

Men berättelser behöver drivas framåt. Ibland måste ett nytt kapitel skrivas. I mitt fall påbörjas nästa avsnitt om några dagar. Än så länge är framtiden ett oskrivet blad, men där finns förhoppningsvis plats för nya ord och meningar som vill formuleras.