24 maj 2016 04:00

07 jun 2016 07:20

Gå rätt och absolut inte mot rött

ALF EHN

Jag går ofta mot rött ljus.

Om det inte finns små barn i närheten, naturligtvis. Då blir jag för några ögonblick en ögontjänare i trafiken.

Jag tror de flesta tänker likadant. När mina barn var små och vi skulle passera ett övergångsställe hoppades jag varje gång att ingen stressad person skulle gå mot rött, utan respektera den röda gubben som tydligt visade att bilarna skulle köra först.

De gånger någon syndade och bröt mot lagen, kom frågorna från barnen lika säkert som att räkningarna brukar dimpa ned i lådan med jämna mellanrum. Du vet om att de kommer, det är bara frågan om hur stora de är, eller som i det här fallet, hur invecklade frågorna är.

”Varför måste vi vänta när andra går?”

”Varför kom inte polisen och tog honom som gick mot rött?”

”Om polisen hade tagit honom, hade de slängt honom i fängelset?”

Och så vidare.

Alla som upplevt varianten av tusen frågor vet vad jag menar.

Det ger mig extra motivation att inte gå mot rött ljus i onödan.

Men man lär sig aldrig fullt ut.

En morgon förra veckan var jag stressad. Jag hade en bokad tid 8.00 och tre minuter innan, cirka fem minuters gångväg från mitt mål, passerade jag ett övergångsställe. Det var inga bilar i närheten, och trots att den röda gubben i trafikljuset med sin färg tydligt visade vad jag skulle göra, klev jag över gatan.

I ärlighetens namn tänkte jag inte så mycket på det.

Inte förrän precis när jag hade kommit över gatan.

Där stod det två tjejer, uppskattningsvis runt tio år, och glodde på mig. De väntade laglydigt på att det skulle bli grönt och precis när jag passerade dem, sökte en av dem min blick.

Hon blängde och väste, mycket bestämt och auktoritärt:

”Du går mot rött! Gubbe!”

Snacka om att bli tagen på bar gärning.

Det fanns inget försvar. Med skammens rodnad stannade jag till och bad, utan att skylla på något, om ursäkt.

Jag möttes av två överlägsna miner, men skyndade vidare till mitt möte.

Jag gick dock inte tillräckligt snabbt för att undgå:

”Där fick han!”.

Hiss:

Alla de som sprang Göteborgsvarvet i lördags, jag gjorde det inte.

Diss:

Ishockey -VM började (Sveriges kvartsfinal mot Kanada) och tog slut samma kväll.

Jag går ofta mot rött ljus.

Om det inte finns små barn i närheten, naturligtvis. Då blir jag för några ögonblick en ögontjänare i trafiken.

Jag tror de flesta tänker likadant. När mina barn var små och vi skulle passera ett övergångsställe hoppades jag varje gång att ingen stressad person skulle gå mot rött, utan respektera den röda gubben som tydligt visade att bilarna skulle köra först.

De gånger någon syndade och bröt mot lagen, kom frågorna från barnen lika säkert som att räkningarna brukar dimpa ned i lådan med jämna mellanrum. Du vet om att de kommer, det är bara frågan om hur stora de är, eller som i det här fallet, hur invecklade frågorna är.

”Varför måste vi vänta när andra går?”

”Varför kom inte polisen och tog honom som gick mot rött?”

”Om polisen hade tagit honom, hade de slängt honom i fängelset?”

Och så vidare.

Alla som upplevt varianten av tusen frågor vet vad jag menar.

Det ger mig extra motivation att inte gå mot rött ljus i onödan.

Men man lär sig aldrig fullt ut.

En morgon förra veckan var jag stressad. Jag hade en bokad tid 8.00 och tre minuter innan, cirka fem minuters gångväg från mitt mål, passerade jag ett övergångsställe. Det var inga bilar i närheten, och trots att den röda gubben i trafikljuset med sin färg tydligt visade vad jag skulle göra, klev jag över gatan.

I ärlighetens namn tänkte jag inte så mycket på det.

Inte förrän precis när jag hade kommit över gatan.

Där stod det två tjejer, uppskattningsvis runt tio år, och glodde på mig. De väntade laglydigt på att det skulle bli grönt och precis när jag passerade dem, sökte en av dem min blick.

Hon blängde och väste, mycket bestämt och auktoritärt:

”Du går mot rött! Gubbe!”

Snacka om att bli tagen på bar gärning.

Det fanns inget försvar. Med skammens rodnad stannade jag till och bad, utan att skylla på något, om ursäkt.

Jag möttes av två överlägsna miner, men skyndade vidare till mitt möte.

Jag gick dock inte tillräckligt snabbt för att undgå:

”Där fick han!”.

Hiss:

Alla de som sprang Göteborgsvarvet i lördags, jag gjorde det inte.

Diss:

Ishockey -VM började (Sveriges kvartsfinal mot Kanada) och tog slut samma kväll.