28 apr 2016 06:00

28 apr 2016 06:00

Vraket studsade nerför berget

KRÖNIKA

Tillhör ni den skara som brukar hyra bil utomlands på semestern?
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Vi har gjort det ganska många gånger. Bland de mest minnesvärda är bilen som familjen hyrde på den grekiska ön Kreta för många, många år sedan och uthyraren var en bybo med sitt eget stall av fordon.

Det finns bilar, dåliga bilar och det finns vrak.

Den här lilla Fiaten tillhör definitiv den sistnämna kategorin. Jag vill minnas att den var röd under all rost och att den var i uselt skick var det ingen tvekan om. När jag skulle öppna dörren på förarsidan fick jag handtaget i handen. Att vi hyrde den överhuvudtaget är en gåta, men hur som helst... vi slängdes oss in i plåtburken och gav oss upp i bergen, långt bortom alla civilisation.

Bilen tuffade på med två vuxna och två mindre killar i baksätet. Vi njöt av stunden, trots att vi egentligen hade kört vilse. Efter ett tag blev vägarna sämre och sämre – till slut riktigt usla. På en stenig sidoväg långt däruppe i bergen beordrade jag familjen att kliva ur när vi skulle åka nerför en brant. Skulle bilen ramla över kanten var det bara jag som skulle följa med.

När de hoppade ur bilen dök det upp en svärm av stora, skräckinjagande bålgetingar – de absoluta största jag sett i hela mitt liv. Jagade av dessa monster hoppade de snabbt in i bilen och vi skuttade ner för den steniga bergsvägen.

Bilen flög som i julaftonsfilmen Musse Pigg på camping ner för den bergsbranten – men allt gick bra. Vi slapp att bli sönderbitna av bålgetingarna eller ligga mosade i en bergsravin.

– Puuuhh, det var verkligen nära ögat. Nu åker vi ner på normala vägar, konstaterade min sambo märkbart berörd av händelsen.

På väg ner mot Elafonissi i långsam takt stannade vi till för att köpa olivolja och honung av en gammal man längs vägkanten. Mannen berättade att han en gång sålt sina produkter till Olof Palme som också turistat på ön.

Nere i Elafonissi, där vattnet var förföriskt turkost, och solen gassade som ett bloss på himlen. Efter några timmars härlig saltstänkt bad vid en superstrand tog vi plats vid en servering inte långt ifrån havet.

Nu var det dags att käka lite souvlaki – grillat kött med rullat pitabröd och tzatziki – igen. När ljuvligheterna kom in blev det ytterligare en överraskning, speciellt för sambon. Hon öppnade rullen på glänt och fick en härlig överraskning. I hennes souvlaki-kött var det stora, långa grishår och i det ögonblicket försvann matlusten på någon sekund. Vi andra skrattade skadeglatt och käkade vidare.

Den lilla Fiaten tog oss efter en mödosam resa hem till vår trevliga bostad i Chania. Efter en händelserikdag smakade kvällens iskall öl på en taverna lite extra gott och stjärnorna tindrade magiskt på kvällshimlen.

Vi har gjort det ganska många gånger. Bland de mest minnesvärda är bilen som familjen hyrde på den grekiska ön Kreta för många, många år sedan och uthyraren var en bybo med sitt eget stall av fordon.

Det finns bilar, dåliga bilar och det finns vrak.

Den här lilla Fiaten tillhör definitiv den sistnämna kategorin. Jag vill minnas att den var röd under all rost och att den var i uselt skick var det ingen tvekan om. När jag skulle öppna dörren på förarsidan fick jag handtaget i handen. Att vi hyrde den överhuvudtaget är en gåta, men hur som helst... vi slängdes oss in i plåtburken och gav oss upp i bergen, långt bortom alla civilisation.

Bilen tuffade på med två vuxna och två mindre killar i baksätet. Vi njöt av stunden, trots att vi egentligen hade kört vilse. Efter ett tag blev vägarna sämre och sämre – till slut riktigt usla. På en stenig sidoväg långt däruppe i bergen beordrade jag familjen att kliva ur när vi skulle åka nerför en brant. Skulle bilen ramla över kanten var det bara jag som skulle följa med.

När de hoppade ur bilen dök det upp en svärm av stora, skräckinjagande bålgetingar – de absoluta största jag sett i hela mitt liv. Jagade av dessa monster hoppade de snabbt in i bilen och vi skuttade ner för den steniga bergsvägen.

Bilen flög som i julaftonsfilmen Musse Pigg på camping ner för den bergsbranten – men allt gick bra. Vi slapp att bli sönderbitna av bålgetingarna eller ligga mosade i en bergsravin.

– Puuuhh, det var verkligen nära ögat. Nu åker vi ner på normala vägar, konstaterade min sambo märkbart berörd av händelsen.

På väg ner mot Elafonissi i långsam takt stannade vi till för att köpa olivolja och honung av en gammal man längs vägkanten. Mannen berättade att han en gång sålt sina produkter till Olof Palme som också turistat på ön.

Nere i Elafonissi, där vattnet var förföriskt turkost, och solen gassade som ett bloss på himlen. Efter några timmars härlig saltstänkt bad vid en superstrand tog vi plats vid en servering inte långt ifrån havet.

Nu var det dags att käka lite souvlaki – grillat kött med rullat pitabröd och tzatziki – igen. När ljuvligheterna kom in blev det ytterligare en överraskning, speciellt för sambon. Hon öppnade rullen på glänt och fick en härlig överraskning. I hennes souvlaki-kött var det stora, långa grishår och i det ögonblicket försvann matlusten på någon sekund. Vi andra skrattade skadeglatt och käkade vidare.

Den lilla Fiaten tog oss efter en mödosam resa hem till vår trevliga bostad i Chania. Efter en händelserikdag smakade kvällens iskall öl på en taverna lite extra gott och stjärnorna tindrade magiskt på kvällshimlen.

  • Per Warvlin