29 mar 2016 04:00

29 mar 2016 08:24

Planerna på en härlig dag grusades av dimma

ALF EHN

Tranor är fascinerande fåglar och deras ankomst till Skaraborg är ett härligt vårtecken.

Förra veckan åkte vi bil vid sjön Vikens norra del. Där, mitt på en plöjd åker, spatserade två tranor. De skred stolt fram och letade efter något att äta. De verkade hitta något, för de tog god tid på sig och brydde sig inte ett dyft om att trafiken passerade tio meter från dem.

Två tranor låter inte mycket. Vid Hornborgasjön brukar det ju vara tusentals när säsongen är i full gång. Hur de ansvariga räknar och hur tillförlitlig räkningen är överlåter jag åt andra att bedöma. Men många är de.

Två var som sagt inte många men det var fler än vi såg en kylig morgon på 1970-talet då vi skolelever packades in i en buss och kördes i väg till Hornborgasjön. Vi åkte i svinottan, men trots att alla var trötta så var det förväntansfull stämning. Under några veckor hade vi fått lära oss allt vi behövde om tranor. Vi hade sett dem på film, läst om dem i olika böcker och vår lärare berättade entusiastiskt om fåglarna, som vi uppfattade som mystiska.

Vi hade fått låna med oss var sin kikare. Nu skulle vi minsann kolla på fåglarna på nära håll.

När vi kom fram till sjön, på platsen där informationscentret Trandansen byggdes flera år senare, var det fortfarande mörkt.

När det började ljusna kom dimman. Det var ungefär som att kika rakt in i ett paket mjölk.

”Det spricker snart upp”, sa vår lärare.

Vi trodde på honom.

Någon timma senare började vi bli rastlösa. Dimman hade till och med tätnat. Vi hörde tranor, såg konturer men inte mer. Det var som att titta på en dåligt inställd svart/vit tv-sändning.

”Det spricker snart upp”, sa läraren på nytt.

Nu började vi tveka och började fundera om det inte hade varit bättre med en historielektion. Det såg ut som 1632. I Lützen när Gustaf II Adolf blev skjuten.

Vår lärare, som började bli frustrerad, skickade in oss i bussen . Vi skulle åka till ett annat ställe, som låg lägre och där dimman inte var lika tät.

Trodde han.

När vi kom fram var det samma mjölklika utsikt. Vi såg fortfarande inga tranor, skymtade bara konturerna och hörde dem.

”Nu måste det spricka upp snart”, försökte läraren när vi varit på den nya platsen under en halvtimma.

Ingen, troligtvis inte han själv heller, trodde på hans väderprognos. Efter ytterligare någon halvtimmas planlöst stirrande in i dimman, fick vi gå upp i bussen, utan att ha sett en enda trana.

 

Hiss: Våren är på väg. Åtminstone i almanackan!

Diss: Vart är vår värld på väg. När ska våldet ta slut?

Förra veckan åkte vi bil vid sjön Vikens norra del. Där, mitt på en plöjd åker, spatserade två tranor. De skred stolt fram och letade efter något att äta. De verkade hitta något, för de tog god tid på sig och brydde sig inte ett dyft om att trafiken passerade tio meter från dem.

Två tranor låter inte mycket. Vid Hornborgasjön brukar det ju vara tusentals när säsongen är i full gång. Hur de ansvariga räknar och hur tillförlitlig räkningen är överlåter jag åt andra att bedöma. Men många är de.

Två var som sagt inte många men det var fler än vi såg en kylig morgon på 1970-talet då vi skolelever packades in i en buss och kördes i väg till Hornborgasjön. Vi åkte i svinottan, men trots att alla var trötta så var det förväntansfull stämning. Under några veckor hade vi fått lära oss allt vi behövde om tranor. Vi hade sett dem på film, läst om dem i olika böcker och vår lärare berättade entusiastiskt om fåglarna, som vi uppfattade som mystiska.

Vi hade fått låna med oss var sin kikare. Nu skulle vi minsann kolla på fåglarna på nära håll.

När vi kom fram till sjön, på platsen där informationscentret Trandansen byggdes flera år senare, var det fortfarande mörkt.

När det började ljusna kom dimman. Det var ungefär som att kika rakt in i ett paket mjölk.

”Det spricker snart upp”, sa vår lärare.

Vi trodde på honom.

Någon timma senare började vi bli rastlösa. Dimman hade till och med tätnat. Vi hörde tranor, såg konturer men inte mer. Det var som att titta på en dåligt inställd svart/vit tv-sändning.

”Det spricker snart upp”, sa läraren på nytt.

Nu började vi tveka och började fundera om det inte hade varit bättre med en historielektion. Det såg ut som 1632. I Lützen när Gustaf II Adolf blev skjuten.

Vår lärare, som började bli frustrerad, skickade in oss i bussen . Vi skulle åka till ett annat ställe, som låg lägre och där dimman inte var lika tät.

Trodde han.

När vi kom fram var det samma mjölklika utsikt. Vi såg fortfarande inga tranor, skymtade bara konturerna och hörde dem.

”Nu måste det spricka upp snart”, försökte läraren när vi varit på den nya platsen under en halvtimma.

Ingen, troligtvis inte han själv heller, trodde på hans väderprognos. Efter ytterligare någon halvtimmas planlöst stirrande in i dimman, fick vi gå upp i bussen, utan att ha sett en enda trana.

 

Hiss: Våren är på väg. Åtminstone i almanackan!

Diss: Vart är vår värld på väg. När ska våldet ta slut?