01 mar 2016 06:00

13 mar 2016 16:42

Vi behöver väl inte vara lika?

KRÖNIKA: ALF EHN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Att vi ska få vara olika är en självklarhet.

Eller?

Vi som lever i en skyddad tillvaro borde tänka till. Vi som inte har några större problem förutom de traditionella i-landsbekymren med att mjölken tog slut i morse, att tidningen var försenad och att jag inte hunnit titta på de tv-program jag skulle hinna med innan de försvinner från SVT play.

Förra helgen såg jag musikalen ”Billy Elliot” på operan i Malmö. Den handlar om en grabb i norra England som inte uppskattar den boxningsträning pappan tvingar iväg honom på. I stället vill Billy dansa balett och han gör det, under ledning av en tuff och energisk instruktör, utan att pappan känner till det.

Billy vet att både pappan och, framför allt, den äldre brodern, skulle tolka balettintresset som att Billy är homosexuell. Kontrasten mot att träna boxning, dricka öl och vara en tuff grabb, är enorm.

Billy tiger, smyger i väg till balettövningarna, blir allt duktigare men när hemligheten avslöjas rasar pappans och brorsans vardag. Det blir ett väldigt liv och pappan gör allt för att få in Billy på ”rätt” bana, med boxningsträning och ett framtida yrke i gruvan. Skammen hos pappan och brodern är tydlig, ”balett är väl inget för en blivande karl och vad ska grannar och kompisar tycka”.

Så var det i gruvstrejkens England under mitten av 1980-talet, då historien utspelar sig, och så är det fortfarande.

Inte bara i England utan även hos oss.

Just nu.

2016.

Och det gäller inte bara killar som vill dansa balett, utan alla som på något sätt går utanför den ram och norm som har satt.

Är någon annorlunda skrämmer det många. Okunskap, rädsla och grupptryck skapar ofta förutfattade meningar om människor, både som individer och som grupp. De åsikterna kan framkalla oväntade och skrämmande sidor hos oss människor. Sidor som vi inte tror är möjliga.

Hur gick det då för Billy?

Alla ni som sett den engelska filmen, som musikalen bygger på, vet att pappan tänkte om, svalde skammen och förtreten och lät grabben söka in på en berömd balettskola. Resan till London blev möjlig då pappans strejkande gruvarbetarkompisar insåg att de kunde hjälpa en liten kille att förverkliga sin dröm.

Billy kom in på skolan och skapade sig en framtid. Pappan blev stolt och glad.

Men det var en saga, och de slutar ju alltid lyckligt.

I verkligheten är det tyvärr ofta annorlunda.

Att vi ska få vara olika är en självklarhet.

Eller?

Vi som lever i en skyddad tillvaro borde tänka till. Vi som inte har några större problem förutom de traditionella i-landsbekymren med att mjölken tog slut i morse, att tidningen var försenad och att jag inte hunnit titta på de tv-program jag skulle hinna med innan de försvinner från SVT play.

Förra helgen såg jag musikalen ”Billy Elliot” på operan i Malmö. Den handlar om en grabb i norra England som inte uppskattar den boxningsträning pappan tvingar iväg honom på. I stället vill Billy dansa balett och han gör det, under ledning av en tuff och energisk instruktör, utan att pappan känner till det.

Billy vet att både pappan och, framför allt, den äldre brodern, skulle tolka balettintresset som att Billy är homosexuell. Kontrasten mot att träna boxning, dricka öl och vara en tuff grabb, är enorm.

Billy tiger, smyger i väg till balettövningarna, blir allt duktigare men när hemligheten avslöjas rasar pappans och brorsans vardag. Det blir ett väldigt liv och pappan gör allt för att få in Billy på ”rätt” bana, med boxningsträning och ett framtida yrke i gruvan. Skammen hos pappan och brodern är tydlig, ”balett är väl inget för en blivande karl och vad ska grannar och kompisar tycka”.

Så var det i gruvstrejkens England under mitten av 1980-talet, då historien utspelar sig, och så är det fortfarande.

Inte bara i England utan även hos oss.

Just nu.

2016.

Och det gäller inte bara killar som vill dansa balett, utan alla som på något sätt går utanför den ram och norm som har satt.

Är någon annorlunda skrämmer det många. Okunskap, rädsla och grupptryck skapar ofta förutfattade meningar om människor, både som individer och som grupp. De åsikterna kan framkalla oväntade och skrämmande sidor hos oss människor. Sidor som vi inte tror är möjliga.

Hur gick det då för Billy?

Alla ni som sett den engelska filmen, som musikalen bygger på, vet att pappan tänkte om, svalde skammen och förtreten och lät grabben söka in på en berömd balettskola. Resan till London blev möjlig då pappans strejkande gruvarbetarkompisar insåg att de kunde hjälpa en liten kille att förverkliga sin dröm.

Billy kom in på skolan och skapade sig en framtid. Pappan blev stolt och glad.

Men det var en saga, och de slutar ju alltid lyckligt.

I verkligheten är det tyvärr ofta annorlunda.