19 jan 2016 06:00

19 jan 2016 06:00

Bruce och rörtången

TOMAS HÖGLUND

Det är tidig måndag morgon. Hustrun och barnen har gett sig av till jobb och skola. Med min fyrbenta kompis Tosca på stolen tätt intill köksbordet avnjuts kaffe och lokaltidningen. Kvalitetstid med andra ord.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Plötsligt bryts husfriden av ett ynkligt jamande. Ljudet är dovt och det är svårt att i ett första skede lokalisera varifrån det kommer. Efter en stunds tystnad hörs jamandet på nytt. Tosca, som vid det här laget har öronen på helspänn, far fram som en oljad blixt över golvet.

Källarens skrymslen och vrår söks igen. Garderober öppnas, liksom dörren till krypvinden i ett försök att finna den förmodade instängda katten. Men icke; någon katt finns inte innanför husets fyra väggar.

Måndag blir tisdag och historien upprepas då morgonkaffet på nytt ackompanjeras av ett hjärtskärande jamande. Samma procedur som dagen innan tar vid, men sökandet är lika fruktlöst.

Mysteriet får dock sin förklaring när jag lite senare tar en sväng ut till soptunnan och hör katten. I mörkret under den välvda skorstenshuven sticker två lysande kattögon fram. I ett par dagar har den lille katten alltså legat och tryckt på skorstenen, därav det dova ljudet som smugit sig in via murstocken.

Hur katten tagit sig upp på taket förtäljer inte historien, men nu har den uppenbarligen inte mod att ta sig ner för egen maskin. Försiktigt kravlar jag mig upp för takstegen i hopp om att undsätta den nödställde. Katten däremot är inte alls med på noterna. När jag sträcker fram handen fräser den bestämt ifrån vilket leder till att räddningsaktionen avbryts.

Tisdag blir onsdag. Den lille katten sitter alltjämt kvar uppe på taket och skickar ut ömkliga rop på hjälp med jämna mellanrum. En flukt på byns lokala Facebook-sida – där det titt som tätt görs inlägg om bortsprungna husdjur – leder inte gåtan närmre sin lösning. Grannar i kvarteret tillfrågas, men ingen saknar katten på taket.

Och nya försök att själv hjälpa katten ner känns lönlöst med tanke på första försöket.

Men så under förmiddagen stannar rörmokar'n, boendes ett par gator bort, upp på garageuppfarten. Några veckor tidigare har hans kollega utfört ett jobb hos oss och glömt kvar en rörtång. Samtidigt som verktyget överlämnas till sin rättmätige ägare frågar jag lite skämtsamt om han inte är intresserad en katt också.

”Men det är ju Bruce! Vad i hela världen gör han där uppe?”, utbrister hantverkaren.

Raskt kilar han upp på taket och hämtar ner sin katt som utan protester hoppar in famnen – räddad från sitt lilla äventyr på vårt hustak.

Plötsligt bryts husfriden av ett ynkligt jamande. Ljudet är dovt och det är svårt att i ett första skede lokalisera varifrån det kommer. Efter en stunds tystnad hörs jamandet på nytt. Tosca, som vid det här laget har öronen på helspänn, far fram som en oljad blixt över golvet.

Källarens skrymslen och vrår söks igen. Garderober öppnas, liksom dörren till krypvinden i ett försök att finna den förmodade instängda katten. Men icke; någon katt finns inte innanför husets fyra väggar.

Måndag blir tisdag och historien upprepas då morgonkaffet på nytt ackompanjeras av ett hjärtskärande jamande. Samma procedur som dagen innan tar vid, men sökandet är lika fruktlöst.

Mysteriet får dock sin förklaring när jag lite senare tar en sväng ut till soptunnan och hör katten. I mörkret under den välvda skorstenshuven sticker två lysande kattögon fram. I ett par dagar har den lille katten alltså legat och tryckt på skorstenen, därav det dova ljudet som smugit sig in via murstocken.

Hur katten tagit sig upp på taket förtäljer inte historien, men nu har den uppenbarligen inte mod att ta sig ner för egen maskin. Försiktigt kravlar jag mig upp för takstegen i hopp om att undsätta den nödställde. Katten däremot är inte alls med på noterna. När jag sträcker fram handen fräser den bestämt ifrån vilket leder till att räddningsaktionen avbryts.

Tisdag blir onsdag. Den lille katten sitter alltjämt kvar uppe på taket och skickar ut ömkliga rop på hjälp med jämna mellanrum. En flukt på byns lokala Facebook-sida – där det titt som tätt görs inlägg om bortsprungna husdjur – leder inte gåtan närmre sin lösning. Grannar i kvarteret tillfrågas, men ingen saknar katten på taket.

Och nya försök att själv hjälpa katten ner känns lönlöst med tanke på första försöket.

Men så under förmiddagen stannar rörmokar'n, boendes ett par gator bort, upp på garageuppfarten. Några veckor tidigare har hans kollega utfört ett jobb hos oss och glömt kvar en rörtång. Samtidigt som verktyget överlämnas till sin rättmätige ägare frågar jag lite skämtsamt om han inte är intresserad en katt också.

”Men det är ju Bruce! Vad i hela världen gör han där uppe?”, utbrister hantverkaren.

Raskt kilar han upp på taket och hämtar ner sin katt som utan protester hoppar in famnen – räddad från sitt lilla äventyr på vårt hustak.