01 dec 2015 06:00

01 dec 2015 06:00

Helskinnad men gråtfärdig

JENNI AHLIN

Jag tillhör den kategori människor som har lätt för att gråta – inte sällan framför tv:n. Tragiska nyheter, glada vinnare eller en juniorbagare som måste lämna tävlingen får ögonen att tåras. Och när jag sitter framför en riktigt romantisk film med lite sorgliga inslag, kan det vara bra att ha näsdukar till hands.

I höst har det varit en följetong som fått mig att lipa fler gånger än andra, och det är varken Downton Abbey eller Homeland, som annars tillhör favoriterna just nu. Nej, det är Morgans mission – programserien i SVT där skådespelaren Morgan Alling gett sig själv i uppdrag att stoppa mobbning och kränkande beteenden i en högstadieklass.

Klassen tycks inte vara värre än andra i årskurs åtta, utan fungerar mest som ett exempel. Det förekommer slitningar mellan olika grupperingar och konflikter mellan tjejer och killar. Enskilda individer känner sig utanför eller illa behandlade av andra elever.

Är det någon som inte känner igen sig? Eller är det bara jag som får flashbacks från min egen uppväxt – och då särskilt högstadietiden?

Varför gråter jag? Jag var inte mobbad och jag mobbade inte heller någon annan. Men jag minns hur det var att vara en del av kulturen och miljön. 100-tals hormonstinna och vilsna själar som vistades i samma korridorer dag ut och dag in.

I den världen kommer vissa i kläm. Det finns barn som inte vågar gå till skolan av rädsla för vad deras ”kamrater” ska säga om dem eller göra med dem. Bara tanken på det är så ledsam att det nästan är omöjligt att inte brista i gråt.

Jag tror inte att vår klass hade några större problem, tvärtom; jag minns sammanhållningen som ganska god, i alla fall oftast. Men det är ju min upplevelse: Någon annan kanske har helt andra minnen, och vad gör det mig till i så fall? Den tanken ger magont.

Oavsett om man gick i en problemklass eller inte fanns det ju tillfällen då man riskerade att bli utskrattad eller få nedlåtande kommentarer. Högläsning – djävulens påfund för den som har läs- och skrivsvårigheter. Idrotts- och simundervisning – ett utmärkt tillfälle att bli påmind om sina kroppsliga komplex. Rast – ”oj, fick inte du plats vid vårt bord i matsalen?”.

På den fronten har det inte hänt någonting, det framgick tydligt i Morgan Allings program. Och redan 1907 slog Hjalmar Söderberg fast att: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”

När jag gråter framför tv:n är det nog också tårar av lättnad: Tänk att man klarade sig helskinnad ur tonåren trots allt!

Jag tillhör den kategori människor som har lätt för att gråta – inte sällan framför tv:n. Tragiska nyheter, glada vinnare eller en juniorbagare som måste lämna tävlingen får ögonen att tåras. Och när jag sitter framför en riktigt romantisk film med lite sorgliga inslag, kan det vara bra att ha näsdukar till hands.

I höst har det varit en följetong som fått mig att lipa fler gånger än andra, och det är varken Downton Abbey eller Homeland, som annars tillhör favoriterna just nu. Nej, det är Morgans mission – programserien i SVT där skådespelaren Morgan Alling gett sig själv i uppdrag att stoppa mobbning och kränkande beteenden i en högstadieklass.

Klassen tycks inte vara värre än andra i årskurs åtta, utan fungerar mest som ett exempel. Det förekommer slitningar mellan olika grupperingar och konflikter mellan tjejer och killar. Enskilda individer känner sig utanför eller illa behandlade av andra elever.

Är det någon som inte känner igen sig? Eller är det bara jag som får flashbacks från min egen uppväxt – och då särskilt högstadietiden?

Varför gråter jag? Jag var inte mobbad och jag mobbade inte heller någon annan. Men jag minns hur det var att vara en del av kulturen och miljön. 100-tals hormonstinna och vilsna själar som vistades i samma korridorer dag ut och dag in.

I den världen kommer vissa i kläm. Det finns barn som inte vågar gå till skolan av rädsla för vad deras ”kamrater” ska säga om dem eller göra med dem. Bara tanken på det är så ledsam att det nästan är omöjligt att inte brista i gråt.

Jag tror inte att vår klass hade några större problem, tvärtom; jag minns sammanhållningen som ganska god, i alla fall oftast. Men det är ju min upplevelse: Någon annan kanske har helt andra minnen, och vad gör det mig till i så fall? Den tanken ger magont.

Oavsett om man gick i en problemklass eller inte fanns det ju tillfällen då man riskerade att bli utskrattad eller få nedlåtande kommentarer. Högläsning – djävulens påfund för den som har läs- och skrivsvårigheter. Idrotts- och simundervisning – ett utmärkt tillfälle att bli påmind om sina kroppsliga komplex. Rast – ”oj, fick inte du plats vid vårt bord i matsalen?”.

På den fronten har det inte hänt någonting, det framgick tydligt i Morgan Allings program. Och redan 1907 slog Hjalmar Söderberg fast att: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”

När jag gråter framför tv:n är det nog också tårar av lättnad: Tänk att man klarade sig helskinnad ur tonåren trots allt!