10 nov 2015 05:00

10 nov 2015 11:00

Glöm aldrig John Hron

John Hron är död sedan 20 år tillbaka, men minnet efter honom lever vidare.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

För alltid.

Att glömma vore omänskligt.

Kungälvskillen John Hron var 14 år och skulle börja åttan när han mördades den 16 augusti 1995. Han sparkades, slogs och torterades till döds av högerextremister.

John var en välvuxen stolt, duktig tonåring som klarade 120 kilo i bänkpress och veckan innan hade han tagit medalj på ungdoms-SM i kanot. Hela livet låg framför honom, men han var också utsatt av mobbare – utan föräldrarnas vetskap.

John skulle bara tälta och grilla korv med en kompis vid Ingetorpssjön i Kode. Han hade inte gjort något ont. John vägrade bara att säga att han älskade nazister och dog för att det fanns idioter utan spärrar.

Mördarna var två 18-åringar, en 17-åring och en 15-åring.

 

Själv kan jag knappt hålla tillbaka tårarna när jag läser om hans öde. Obduktionsbilderna på den döde tonåringen, som ligger ute på nätet, ger en inblick om vilken rå, skrämmande tortyrmisshandel han utsattes för.

Ondskan bakom denna mardröm var brutal, hänsynslös och bristen på empati uppseendeväckande.

 

Efter att ha misshandlats flydde John, som var en duktig simmare, ut i vattnet, men kom tillbaka när skinheadsen hotade att döda hans kompis.

John hörde sin kompis böna och be: ”Snälla, snälla kom tillbaka annars dödar de mig”. Han gjorde det för sin kompis – och dog på grund av detta beslut.

Johns sargade kropp kastades i sjön och sjönk till slut till sjöbotten. Vid strandkanten stod en av hans banemän lugnt kvar och rullade en cigarett.

Det är för grymt för att vara sant. Men tyvärr...

 

Jag har själv barn i samma ålder. Att som förälder tvingas se sitt barn skändat, sparkat, bränt och kastat i sjön för att sedan drunkna nej, för guds skull låt det inte vara sant.

Jag känner bara: Stanna världen för jag vill kliva av!

 

Nu har 20 år passerat. Tiderna är bistra och hatet dallrar i luften, men vi är alla skyldiga John Hron en tjänst. Vi har alla ansvar för att detta inte ska hända igen.

För Johns föräldrar, som hållit mängder av föreläsningar inför ungdomar om mordet, finns ingen tröst. Smärtan, förlusten och saknaden är förstås obeskrivlig. Pappan försökte till och med ta livet av sig när han fann livet meningslöst och har vittnat om detta i en tidningsartikel.

Föräldrarna har tvingats se sin sons grav angripas av hatet. Flera gånger efter mordet har graven skändats vid Ytterby kyrkogård.

Hatet flödar fortfarande.

En av mördarna dömdes till åtta års fängelse, men släpptes fri efter sex. För de andra tre blev det följande domar: En dömdes till tio månaders fängelse, en annan till fyra månader och en blev helt frikänd.

Mördarna är sedan länge fria från straffet efter mordet, men bär med sig sin tunga last. De har säkert sina demoner på besök under vargtimmarna.

För oss andra finns det bara en sak: Tänd ett ljus för John och låt det aldrig hända igen!

 

För alltid.

Att glömma vore omänskligt.

Kungälvskillen John Hron var 14 år och skulle börja åttan när han mördades den 16 augusti 1995. Han sparkades, slogs och torterades till döds av högerextremister.

John var en välvuxen stolt, duktig tonåring som klarade 120 kilo i bänkpress och veckan innan hade han tagit medalj på ungdoms-SM i kanot. Hela livet låg framför honom, men han var också utsatt av mobbare – utan föräldrarnas vetskap.

John skulle bara tälta och grilla korv med en kompis vid Ingetorpssjön i Kode. Han hade inte gjort något ont. John vägrade bara att säga att han älskade nazister och dog för att det fanns idioter utan spärrar.

Mördarna var två 18-åringar, en 17-åring och en 15-åring.

 

Själv kan jag knappt hålla tillbaka tårarna när jag läser om hans öde. Obduktionsbilderna på den döde tonåringen, som ligger ute på nätet, ger en inblick om vilken rå, skrämmande tortyrmisshandel han utsattes för.

Ondskan bakom denna mardröm var brutal, hänsynslös och bristen på empati uppseendeväckande.

 

Efter att ha misshandlats flydde John, som var en duktig simmare, ut i vattnet, men kom tillbaka när skinheadsen hotade att döda hans kompis.

John hörde sin kompis böna och be: ”Snälla, snälla kom tillbaka annars dödar de mig”. Han gjorde det för sin kompis – och dog på grund av detta beslut.

Johns sargade kropp kastades i sjön och sjönk till slut till sjöbotten. Vid strandkanten stod en av hans banemän lugnt kvar och rullade en cigarett.

Det är för grymt för att vara sant. Men tyvärr...

 

Jag har själv barn i samma ålder. Att som förälder tvingas se sitt barn skändat, sparkat, bränt och kastat i sjön för att sedan drunkna nej, för guds skull låt det inte vara sant.

Jag känner bara: Stanna världen för jag vill kliva av!

 

Nu har 20 år passerat. Tiderna är bistra och hatet dallrar i luften, men vi är alla skyldiga John Hron en tjänst. Vi har alla ansvar för att detta inte ska hända igen.

För Johns föräldrar, som hållit mängder av föreläsningar inför ungdomar om mordet, finns ingen tröst. Smärtan, förlusten och saknaden är förstås obeskrivlig. Pappan försökte till och med ta livet av sig när han fann livet meningslöst och har vittnat om detta i en tidningsartikel.

Föräldrarna har tvingats se sin sons grav angripas av hatet. Flera gånger efter mordet har graven skändats vid Ytterby kyrkogård.

Hatet flödar fortfarande.

En av mördarna dömdes till åtta års fängelse, men släpptes fri efter sex. För de andra tre blev det följande domar: En dömdes till tio månaders fängelse, en annan till fyra månader och en blev helt frikänd.

Mördarna är sedan länge fria från straffet efter mordet, men bär med sig sin tunga last. De har säkert sina demoner på besök under vargtimmarna.

För oss andra finns det bara en sak: Tänd ett ljus för John och låt det aldrig hända igen!

 

  • Per Warvlin