30 jun 2016 06:00

30 jun 2016 06:48

Olle vill berätta om fler oförrätter

GULLSPÅNG: Nu har Höijer åter fattat pennan

Olle fortsätter ge ut böcker, gör upp med sina spöken.
– Jag är nog en ganska bitter man, säger han.

När Olle Höijer påtar i sitt trädgårdsland, till synes obekymrad, är det som i Olle Adolphsons sång Trubbel. Sommaren lyser vacker men likafullt ”är det hopplöst trist och grått i mitt bröst.”

– Jag har haft två djupa depressioner i mitt liv, plus två stora ryggoperationer, det har färgat mitt liv.

– Det är mina tre söner som gör livet värt att leva. I övrigt är det tunt.

Ny bok

Olle Höijer kom med en självbiografisk bok vårvinter 2015, ”Cirkushunden”, om hans år i Somalia samt hans kanslitid i Gullspångs IF. Två perioder i hans liv som inte var helt igenom lyckliga. Och nu filar han på ytterligare en bok, nu om uppväxtåren.

– Sommaren 1956, det år jag skulle fylla tio, cyklade jag till simskolan i Skagersvik. Jag stod på bryggan, mager och liten, plötsligt knuffade en lite äldre pojke i mig i vattnet. Det var djupt och jag kunde inte simma. När jag kom upp skrek jag åt honom ”vad gör du, jävla idiot”. Då ser jag att det närmast mig står en lärare. En stor äldre karl från Otterbäcken: ”Är du inskriven hos mig?”, frågar han. ”Ja”, svarar jag sanningsenligt. Då ger han mig en så kraftig örfil att jag stupar i backen. När jag cyklar hem får jag stanna och kräkas. Det var ingen man berättade hemma.

Det är ett typexempel menar Olle Höijer.

– Jag har alltid haft svårt för översittare.

Det var knappa förhållanden när Olle växte upp. Med fem syskon och med bara en förälder som förvärvsarbetade, som det ofta var på den tiden, betydde det små omständigheter och ärvda kläder.

Egentligen inget konstigt, det var fler familjer i samma sits. Likafullt kändes det när en idrottsledare frågade efter Olles telefonnummer och han fick svara: ”vi har ingen telefon”.

När Olle sedan började jobba, som springpojke hos Ahlgrens, såg han till att familjen fick en telefon.

– Det var Gullspångs första snabbköp, och mitt jobb vara bland annat att köra hem varor till damerna, en knodd. Telefonen kostade 300 kronor. Det minns jag för det var jag som betalade.

Grovarbetare

Olle Höijer bjuder på en annan episod från skoltiden.

– När höstterminen började skulle man visa upp betyget med målsmans underskrift. Namn och titel. Fröken som kom från storstaden höll upp mitt och frågade: ”Grovarbetare, vad är det?” Klassen skrattade.

I ungdomen kretsade allt kring idrott. Olle var lovande i flera sporter. Framförallt i fotboll och 1968 värvades han till Sandvikens IF.

– Jag var 21 år, tyvärr blev det inte någon bra vistelse och när chansen kom flyttade jag. Min dröm, sedan barnsben var att spela med Degerfors. Trots att både Örebro SK och AIK var intresserade flyttade jag till Degerfors. Men hösten 1970 kom första depressionen, och jag slutade med fotbollen.

Idag ångrar Olle bittert att han inte vårdade sin fotbollskarriär.

– Jag har alltid varit rebellisk samtidigt som jag haft otur med kvinnor. Det har lett till att jag gått in i depressioner. Att det i sin tur gjorde att jag fick sluta med fotbollen känns bittert. Jag vet att Orvar Bergmark hade med mitt namn i sin bok över lovande talanger. Orvar var förbundskapten för landslaget.

Hur togs Cirkushunden emot?

– Bra, de första hundra är slut, jag väntar på ytterligare 100 böcker. De kommer i dagarna. Och den ska vara fri från stavfel, säger Olle leende och förklarar:

– Inför den andra tryckningen skickade jag manuskriptet till en korrekturläsare. Men samtidigt kostar det pengar att ge ut böcker, jag betalar allt ur egen ficka.

Men ingen kan väl gå genom livet utan att ha något att se fram emot, glädjeämnen?

– Utöver sönerna så är det resorna i Latinamerika, sedan slutet på 1990-talet har jag varit där åtta-nio gånger.

När Olle Höijer påtar i sitt trädgårdsland, till synes obekymrad, är det som i Olle Adolphsons sång Trubbel. Sommaren lyser vacker men likafullt ”är det hopplöst trist och grått i mitt bröst.”

– Jag har haft två djupa depressioner i mitt liv, plus två stora ryggoperationer, det har färgat mitt liv.

– Det är mina tre söner som gör livet värt att leva. I övrigt är det tunt.

Ny bok

Olle Höijer kom med en självbiografisk bok vårvinter 2015, ”Cirkushunden”, om hans år i Somalia samt hans kanslitid i Gullspångs IF. Två perioder i hans liv som inte var helt igenom lyckliga. Och nu filar han på ytterligare en bok, nu om uppväxtåren.

– Sommaren 1956, det år jag skulle fylla tio, cyklade jag till simskolan i Skagersvik. Jag stod på bryggan, mager och liten, plötsligt knuffade en lite äldre pojke i mig i vattnet. Det var djupt och jag kunde inte simma. När jag kom upp skrek jag åt honom ”vad gör du, jävla idiot”. Då ser jag att det närmast mig står en lärare. En stor äldre karl från Otterbäcken: ”Är du inskriven hos mig?”, frågar han. ”Ja”, svarar jag sanningsenligt. Då ger han mig en så kraftig örfil att jag stupar i backen. När jag cyklar hem får jag stanna och kräkas. Det var ingen man berättade hemma.

Det är ett typexempel menar Olle Höijer.

– Jag har alltid haft svårt för översittare.

Det var knappa förhållanden när Olle växte upp. Med fem syskon och med bara en förälder som förvärvsarbetade, som det ofta var på den tiden, betydde det små omständigheter och ärvda kläder.

Egentligen inget konstigt, det var fler familjer i samma sits. Likafullt kändes det när en idrottsledare frågade efter Olles telefonnummer och han fick svara: ”vi har ingen telefon”.

När Olle sedan började jobba, som springpojke hos Ahlgrens, såg han till att familjen fick en telefon.

– Det var Gullspångs första snabbköp, och mitt jobb vara bland annat att köra hem varor till damerna, en knodd. Telefonen kostade 300 kronor. Det minns jag för det var jag som betalade.

Grovarbetare

Olle Höijer bjuder på en annan episod från skoltiden.

– När höstterminen började skulle man visa upp betyget med målsmans underskrift. Namn och titel. Fröken som kom från storstaden höll upp mitt och frågade: ”Grovarbetare, vad är det?” Klassen skrattade.

I ungdomen kretsade allt kring idrott. Olle var lovande i flera sporter. Framförallt i fotboll och 1968 värvades han till Sandvikens IF.

– Jag var 21 år, tyvärr blev det inte någon bra vistelse och när chansen kom flyttade jag. Min dröm, sedan barnsben var att spela med Degerfors. Trots att både Örebro SK och AIK var intresserade flyttade jag till Degerfors. Men hösten 1970 kom första depressionen, och jag slutade med fotbollen.

Idag ångrar Olle bittert att han inte vårdade sin fotbollskarriär.

– Jag har alltid varit rebellisk samtidigt som jag haft otur med kvinnor. Det har lett till att jag gått in i depressioner. Att det i sin tur gjorde att jag fick sluta med fotbollen känns bittert. Jag vet att Orvar Bergmark hade med mitt namn i sin bok över lovande talanger. Orvar var förbundskapten för landslaget.

Hur togs Cirkushunden emot?

– Bra, de första hundra är slut, jag väntar på ytterligare 100 böcker. De kommer i dagarna. Och den ska vara fri från stavfel, säger Olle leende och förklarar:

– Inför den andra tryckningen skickade jag manuskriptet till en korrekturläsare. Men samtidigt kostar det pengar att ge ut böcker, jag betalar allt ur egen ficka.

Men ingen kan väl gå genom livet utan att ha något att se fram emot, glädjeämnen?

– Utöver sönerna så är det resorna i Latinamerika, sedan slutet på 1990-talet har jag varit där åtta-nio gånger.