07 okt 2017 06:00

09 okt 2017 10:05

Låt inte Bodström bli landshövding

Utnämnandet av tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström till landshövding i Stockholms län har mötts av protester. Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, liksom 54 anställda på Pensionsmyndigheten, har begärt att utnämningen dras tillbaka. Regeringen trotsar dock kritikerna och visar återigen upp sin förmåga att försvara tanklösa beslut och utnämningar efter egen partifärg.

Anledningen till kritiken är att Bodström från maj 2016 till februari 2017 var styrelseledamot i fondbolaget Allra, som i början av året anklagades för att ha lurat sina sparare på 150 miljoner kronor. Fortfarande pågår en förundersökning mot Allra med brottsmisstanken grov trolöshet mot huvudman. Bodströms eventuella ansvar för skandalen är fortfarande inte klarlagt, varför kritikerna menar att regeringen åtminstone bör invänta polisutredningen innan man belönar honom med landshövdingeuppdraget.

Regeringen och Bodström själv är dock immuna mot den rimliga kritiken. Civilminister Ardalan Shekarabi (S), som mottog ett protestbrev från de 54 anställda på Pensionsmyndigheten, hävdar att uppdraget i Allra inte påverkar Bodströms möjlighet att leda länsstyrelsen i Stockholm. Detta motiverar ministern med att det gjorts en ”samlad bedömning”, vilket betyder att man inte vill redovisa sina egentliga skäl.

Bodström själv envisas med att påpeka att han är helt säker på att han inte gjort något fel då han satt i Allras styrelse, och betraktar sig som enbart ett vittne i polisutredningen. Att Bodströms hedersord skulle räcka för att klargöra hans roll i skandalen är inte bara naivt att tro, det vore också ett underkännande av vår rättsordning.

Försvaret av Bodström passar in i Socialdemokraternas mönster av att tillsätta partikamrater på diverse poster som ligger inom räckhåll. Detta är något som påpekats både från höger och vänster. Politisering av exempelvis utredningar och myndigheter undergräver deras trovärdighet och riskerar tilliten till det offentliga i stort.

Just landshövdingar har ofta en politisk karriär i bagaget, men i uppdraget ingår inte att representera partiet. Det är alltså inte fel i sig av regeringen att tillsätta en tidigare socialdemokratisk politiker som landshövding i Stockholm. Problemet är att det görs trots berättigad kritik mot Bodströms lämplighet.

Civilministern har efter ändlösa utspel om vinstbegränsningar i välfärden blivit slipad i konsten att försvara huvudlösa beslut. Han och regeringen har emellertid fortfarande chansen att ta sitt förnuft till fånga och dra tillbaka utnämningen av Bodström som landshövding. Medvetenheten om Socialdemokraternas tendens att sätta partikamrater på opolitiska uppdrag bör dock stanna hos både politiker och väljare.

Agnes Karnatz

Utnämnandet av tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström till landshövding i Stockholms län har mötts av protester. Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna, liksom 54 anställda på Pensionsmyndigheten, har begärt att utnämningen dras tillbaka. Regeringen trotsar dock kritikerna och visar återigen upp sin förmåga att försvara tanklösa beslut och utnämningar efter egen partifärg.

Anledningen till kritiken är att Bodström från maj 2016 till februari 2017 var styrelseledamot i fondbolaget Allra, som i början av året anklagades för att ha lurat sina sparare på 150 miljoner kronor. Fortfarande pågår en förundersökning mot Allra med brottsmisstanken grov trolöshet mot huvudman. Bodströms eventuella ansvar för skandalen är fortfarande inte klarlagt, varför kritikerna menar att regeringen åtminstone bör invänta polisutredningen innan man belönar honom med landshövdingeuppdraget.

Regeringen och Bodström själv är dock immuna mot den rimliga kritiken. Civilminister Ardalan Shekarabi (S), som mottog ett protestbrev från de 54 anställda på Pensionsmyndigheten, hävdar att uppdraget i Allra inte påverkar Bodströms möjlighet att leda länsstyrelsen i Stockholm. Detta motiverar ministern med att det gjorts en ”samlad bedömning”, vilket betyder att man inte vill redovisa sina egentliga skäl.

Bodström själv envisas med att påpeka att han är helt säker på att han inte gjort något fel då han satt i Allras styrelse, och betraktar sig som enbart ett vittne i polisutredningen. Att Bodströms hedersord skulle räcka för att klargöra hans roll i skandalen är inte bara naivt att tro, det vore också ett underkännande av vår rättsordning.

Försvaret av Bodström passar in i Socialdemokraternas mönster av att tillsätta partikamrater på diverse poster som ligger inom räckhåll. Detta är något som påpekats både från höger och vänster. Politisering av exempelvis utredningar och myndigheter undergräver deras trovärdighet och riskerar tilliten till det offentliga i stort.

Just landshövdingar har ofta en politisk karriär i bagaget, men i uppdraget ingår inte att representera partiet. Det är alltså inte fel i sig av regeringen att tillsätta en tidigare socialdemokratisk politiker som landshövding i Stockholm. Problemet är att det görs trots berättigad kritik mot Bodströms lämplighet.

Civilministern har efter ändlösa utspel om vinstbegränsningar i välfärden blivit slipad i konsten att försvara huvudlösa beslut. Han och regeringen har emellertid fortfarande chansen att ta sitt förnuft till fånga och dra tillbaka utnämningen av Bodström som landshövding. Medvetenheten om Socialdemokraternas tendens att sätta partikamrater på opolitiska uppdrag bör dock stanna hos både politiker och väljare.

Agnes Karnatz