Utan tillgänglighet försvinner engagemanget

Sammanhållningen ska stärkas. Medborgarna och den så kallade eliten ska lösa biljett till samma båt och ro mot ett gemensamt mål.

Det är strategin inför valet och nödvändigt om vi ska slippa den splittring som föregick Brexit och valet av Trump. Land och stad, svensk och invandrare, hög- och låginkomsttagare. Alla, sida vid sida.

På Mariestads-Tidningen märkte vi av valvindarna i förra veckan när vi fick erbjudande om intervjuer med både Magdalena Andersson och Gustaf Fridolin .

Det är naturligtvis både bra och glädjande med ambitionen att bättre knyta ihop landet, även om de förslag som lagts inte räcker särskilt långt. Att bryta den starka urbanisering som utarmar statlig, kommunal, och landstingsservice i många landsändar och får människor att känna sig alienerade. Ur det perspektivet ska man se regeringens önskan att flytta ut myndigheter och satsa på infrastruktur utanför storstadsregionerna. Det är också i det ljuset man ska tyda Moderaternas förslag om strängare krav för att få medborgarskap. Det betyder något att vara svensk och det kräver något av alla. Vi håller ihop.

Det går visserligen att raljera om hur man aktivt drivit en politik som påskyndat utveckling mot ett segregerat Sverige genom exempelvis förslag om kilometerskatt på transporter och centralisering av redan fungerande myndigheter. Hur man pressat mindre kommuner, som redan går på knäna, att ta emot fler flyktingar samtidigt som de rikare stockholmsorterna sluppit med motiveringen bostadsbrist. Samtidigt är det bra att man nu säger sig vilja dra i bromsen.

Det som krävs för att återfå förtroende är en pragmatisk politik där människor upplever att sunt förnuft råder. Arbetet med planer och visioner måste fortsätta, men om de inte får praktisk bäring i verkligheten har de noll värde.

Kinnekullebanans osäkra framtid kan tjäna som ett infrastruktur-exempel för oss som bor här. Den är inte bara en förbindelse för arbetspendlare utan betydelsefull även för rekreation och nöje. Kommer vår lilla del av landet att förlora denna möjlighet framöver? Trots allt prat om allmänna kommunikationers betydelse för små orter.

Ett annat lokalt och högaktuellt exempel är färjan till Brommö. Nu vill inte Sveaskog vara ansvarig för driften längre och både kommunen och skogsbolaget hoppas att detta ska bli ett större ansvar för sommarstugeägarna. Det dryftades på ett informationsmöte i förra veckan. Mötet kan ni läsa mer om på sidan 4 och 5 i dagens tidning.

Det går att hitta flera artiklar i arkivet där politiker och tjänstemän sjungit Brommös lov både som exempel i biosfärområdet och som turistmagnet. Men i praktiken tycks det enklare att anslå pengar till biosfärkontoret än att praktiskt verka för människors fritid och möjlighet att ta del av vår fantastiska natur. Det är lätt att glömma att först när man upplever storheten i landskapet uppstår ett engagemang för hållbar utveckling.

Då gäller det att alla får plats på båten.

Karin Eriksson

10 sep 2017 13:48

10 sep 2017 13:48