31 jul 2017 06:00

31 jul 2017 06:00

Ta parti för väljarna

Allt färre är medlemmar i politiska partier. De senaste 20 åren har antalet halverats, till dagens runt 250 000 medlemmar i riksdagspartierna. För 25 år sedan hade enbart Socialdemokraterna över 261 000 medlemmar (DN 3/3).
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Tappet har dock inte skapat någon ekonomisk kris för partierna, som i stället förlitar sig allt mer på statliga anslag – en oroande utveckling. Medlemsavgifter står nu bara för några få procent av intäkterna.

Men även om det skattefinansierade partistödet har gjort medlemmar överflödiga för partiernas ekonomi finns det en fara att det uppstår underskott i andra led. När medlemmarna blir färre riskerar partierna att inte längre vara representativa för väljarna.

Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, beskriver hur minskande medlemsantal stöper om politiken i grunden (Altinget 21 juni). Han förklarar att medlemmarna som är kvar är mer extrema än partiets väljare, något som gäller såväl höger- som vänsterpartier. ”Det blir ett demokratiskt problem. Vem är det som de ska representera?”, frågar Hagevi. Ska riksdagspartierna främst representera väljarna eller medlemmarna?

Utvecklingen att medlemmarna – de redan frälsta – intar ytterlighetspositioner som väljarna inte identifierar sig med kan även drivas på av att det våras för den politiska supporten.

I den brittiska affärstidningen Financial Times (22 juli) drar sportjournalisten Simon Kuper paralleller mellan den politiska hejarklacken och den som syns på idrotts- eller musikevenemang. Politiska anhängare börjar i högre grad likna fotbollssupportern som håller stenhårt på sitt lag. Att följa en politisk idol ger en identitet och grupptillhörighet i en allt mer rotlös tid. Ett debattklimat på sociala medier som liknar boxningsmatcher gynnar även utvecklingen mot att en del karismatiska ledare får en stark och oresonlig supporterskara, som Donald Trump i USA. I alla fall fram till den dag då lyckan vänder.

Om idolen sviker kan supportrar lämna snabbt och söka sig till en annan vinnare inom politik, idrott eller någon annan sfär. Centerpartiets framgångar i svensk opinion visar också att framgång föder framgång.

När medlemmarna blir färre i partierna öppnar det för att politiska förflyttningar drivna av supporters eller hårdnackade medlemmar kan ske kvickt. De tidigare trögrörliga partierna blir lätt- och snabbfotade.

Ytterligare bidragande till förändringen är att de politiska ungdomsförbundens får allt mer att säga till om, tack vare att de har goda medlemssiffror. Ungdomsförbunden är viktiga av många anledningar men de kan ofta driva ytterlighetspositioner som inte representerar partiets väljare i stort.

Totalt sett blir det flera samverkande rörelser som riskerar att skapa ett växande glapp mellan partierna och väljarna. Boten mot legitimitetsproblemet är fler partimedlemmar. Lyckligtvis är det inte särskilt dyrt att investera i demokratin och gå med i ett parti.

Edvard Hollertz

Tappet har dock inte skapat någon ekonomisk kris för partierna, som i stället förlitar sig allt mer på statliga anslag – en oroande utveckling. Medlemsavgifter står nu bara för några få procent av intäkterna.

Men även om det skattefinansierade partistödet har gjort medlemmar överflödiga för partiernas ekonomi finns det en fara att det uppstår underskott i andra led. När medlemmarna blir färre riskerar partierna att inte längre vara representativa för väljarna.

Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, beskriver hur minskande medlemsantal stöper om politiken i grunden (Altinget 21 juni). Han förklarar att medlemmarna som är kvar är mer extrema än partiets väljare, något som gäller såväl höger- som vänsterpartier. ”Det blir ett demokratiskt problem. Vem är det som de ska representera?”, frågar Hagevi. Ska riksdagspartierna främst representera väljarna eller medlemmarna?

Utvecklingen att medlemmarna – de redan frälsta – intar ytterlighetspositioner som väljarna inte identifierar sig med kan även drivas på av att det våras för den politiska supporten.

I den brittiska affärstidningen Financial Times (22 juli) drar sportjournalisten Simon Kuper paralleller mellan den politiska hejarklacken och den som syns på idrotts- eller musikevenemang. Politiska anhängare börjar i högre grad likna fotbollssupportern som håller stenhårt på sitt lag. Att följa en politisk idol ger en identitet och grupptillhörighet i en allt mer rotlös tid. Ett debattklimat på sociala medier som liknar boxningsmatcher gynnar även utvecklingen mot att en del karismatiska ledare får en stark och oresonlig supporterskara, som Donald Trump i USA. I alla fall fram till den dag då lyckan vänder.

Om idolen sviker kan supportrar lämna snabbt och söka sig till en annan vinnare inom politik, idrott eller någon annan sfär. Centerpartiets framgångar i svensk opinion visar också att framgång föder framgång.

När medlemmarna blir färre i partierna öppnar det för att politiska förflyttningar drivna av supporters eller hårdnackade medlemmar kan ske kvickt. De tidigare trögrörliga partierna blir lätt- och snabbfotade.

Ytterligare bidragande till förändringen är att de politiska ungdomsförbundens får allt mer att säga till om, tack vare att de har goda medlemssiffror. Ungdomsförbunden är viktiga av många anledningar men de kan ofta driva ytterlighetspositioner som inte representerar partiets väljare i stort.

Totalt sett blir det flera samverkande rörelser som riskerar att skapa ett växande glapp mellan partierna och väljarna. Boten mot legitimitetsproblemet är fler partimedlemmar. Lyckligtvis är det inte särskilt dyrt att investera i demokratin och gå med i ett parti.

Edvard Hollertz