09 maj 2017 06:00

09 maj 2017 06:00

Franska valets kranka blekhet

Resonemanget inför presidentvalet i Frankrike var att en olycka sällan kommer ensam. Efter att väljarna i Storbritannien röstat för ett utträde ur EU och Donald Trump valts till USA:s president sågs Nationella frontens Marine Le Pen som den högst tänkbara tredje olyckan för den samarbetsinriktade ordningen i västvärlden. Nu blev det inte så, i stället gav den sista valomgången att mittenkandidaten Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Ett valresultat som efter de sista dagarna var väntat. Och efterlängtat.

Genom valet har Frankrike och Europa styrt bort från en oroligare väg, i alla fall tillfälligt. Den populistiska rörelsens framgångar, som Marine Le Pen representerar, är sammanflätad med en växande kritik mot EU och drar Europa åt en riktning som passar ett allt mer aggressivt Ryssland. För tvåhundra år sedan beskrevs en sådan, om än mer, omdanade utveckling i en av Esaias Tegnérs dikter: ”Europas gamla form ej längre hålla vill, den nya skapelsen med svärdet yxas till. Vad troner störtas om! Vad riken sönderstyckas! Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.”

Svenska akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl påtalade för några år sedan att ingen längre vill eller förmår att leva sig in i det nödläge som på 1800-talet gjorde Tegnérs språk berättigat. Men sedan Brexit-omröstningen har Tegnérs förhånade ord återfått en viss aktualitet, även om vapenskramlet främst märkts i Ukraina.

Emmanuel Macrons seger ger dock ingen anledning till att ta blåsa faran över. Utfallet av presidentvalet är också en seger för Marine Le Pen. Nationella fronten befäster positionen som landets oppositionsparti, även om Macrons seger blev stor och det låga valdeltagandet gav partiet ett litet mandat för politiken.

Att vara i opposition är en roll som passar missnöjespartier som Nationella fronten. Valvinst skulle ha betytt att partiet tvingats ta ansvar, kompromissa och ställas till svars. Verklighetens blekhet är inget som behöver tas hänsyn till i opposition. Däremot är det vad som väntar Emmanuel Macron. Efter att ha svurits in som president måste han börja kampanja igen för att föra fram sitt nystartade parti i valet till parlamentet, som avgörs redan i juni.

Mot Macron står då François Baroin som ska leda Republikanska partiets kampanj inför parlamentsvalet. När mycket pekar mot att Republikanerna vinner i juni bör det leda till att Baroin utses till premiärminister. Som konstaterats i Fokus (5/5) är det en mardröm för Macron. Baroin ses som Republikanernas framtidslöfte och han lär göra varje dag till en maktkamp mellan presidenten och premiärministern. Undertiden kan Marine Le Pen och Nationella fronten lägga upp nya strategier och göra det som partiet gör bäst – kritisera utan att behöva ta ansvar.

Trots orosmomenten betyder ändå utfallet av det franska presidentvalet att det finns hopp för en klok förnyelse av politiken och att den europeiska gemenskapen fortsatt värnas.

Edvard Hollertz

Resonemanget inför presidentvalet i Frankrike var att en olycka sällan kommer ensam. Efter att väljarna i Storbritannien röstat för ett utträde ur EU och Donald Trump valts till USA:s president sågs Nationella frontens Marine Le Pen som den högst tänkbara tredje olyckan för den samarbetsinriktade ordningen i västvärlden. Nu blev det inte så, i stället gav den sista valomgången att mittenkandidaten Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Ett valresultat som efter de sista dagarna var väntat. Och efterlängtat.

Genom valet har Frankrike och Europa styrt bort från en oroligare väg, i alla fall tillfälligt. Den populistiska rörelsens framgångar, som Marine Le Pen representerar, är sammanflätad med en växande kritik mot EU och drar Europa åt en riktning som passar ett allt mer aggressivt Ryssland. För tvåhundra år sedan beskrevs en sådan, om än mer, omdanade utveckling i en av Esaias Tegnérs dikter: ”Europas gamla form ej längre hålla vill, den nya skapelsen med svärdet yxas till. Vad troner störtas om! Vad riken sönderstyckas! Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.”

Svenska akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl påtalade för några år sedan att ingen längre vill eller förmår att leva sig in i det nödläge som på 1800-talet gjorde Tegnérs språk berättigat. Men sedan Brexit-omröstningen har Tegnérs förhånade ord återfått en viss aktualitet, även om vapenskramlet främst märkts i Ukraina.

Emmanuel Macrons seger ger dock ingen anledning till att ta blåsa faran över. Utfallet av presidentvalet är också en seger för Marine Le Pen. Nationella fronten befäster positionen som landets oppositionsparti, även om Macrons seger blev stor och det låga valdeltagandet gav partiet ett litet mandat för politiken.

Att vara i opposition är en roll som passar missnöjespartier som Nationella fronten. Valvinst skulle ha betytt att partiet tvingats ta ansvar, kompromissa och ställas till svars. Verklighetens blekhet är inget som behöver tas hänsyn till i opposition. Däremot är det vad som väntar Emmanuel Macron. Efter att ha svurits in som president måste han börja kampanja igen för att föra fram sitt nystartade parti i valet till parlamentet, som avgörs redan i juni.

Mot Macron står då François Baroin som ska leda Republikanska partiets kampanj inför parlamentsvalet. När mycket pekar mot att Republikanerna vinner i juni bör det leda till att Baroin utses till premiärminister. Som konstaterats i Fokus (5/5) är det en mardröm för Macron. Baroin ses som Republikanernas framtidslöfte och han lär göra varje dag till en maktkamp mellan presidenten och premiärministern. Undertiden kan Marine Le Pen och Nationella fronten lägga upp nya strategier och göra det som partiet gör bäst – kritisera utan att behöva ta ansvar.

Trots orosmomenten betyder ändå utfallet av det franska presidentvalet att det finns hopp för en klok förnyelse av politiken och att den europeiska gemenskapen fortsatt värnas.

Edvard Hollertz