27 apr 2017 06:00

27 apr 2017 06:00

Feministisk utrikespolitik för vem?

Saudiarabien, ett land där kvinnor enligt lag är underordnade män, tar nu plats i FN:s kvinnokommission, CSW. Det är inte svårt att förstå varför landet gärna vill vara med, CSW både sätter målen för FN:s jämställdhetsarbete och kontrollerar att medlemsstaterna lever upp till dem. För ett land där en våldtagen tonårig flicka dömdes till hårdare spöstraff än hennes våldtäktsmän, eftersom hon inte hade med sig en man när hon var ute, kan det vara behändigt att ha ett finger med i spelet från början.

Det är svårare att se vad Sverige har att tjäna på arrangemanget. För det står klart bortom rimligt tvivel att Sverige är ett av de 47 länder som röstade för Saudiarabien. Beviset ligger i regeringens självpåtagna tystnad. Att gömma omröstningen bakom utrikessekretessen är helt frivilligt och inte på något sätt tvingande. Det sker i sådana här fall när man inte vill stå för något man har gjort.

Och det kan man väl också förstå. Det är inte vackert när en regering som konsekvent kallar sig världens första feministiska regering och gärna och ofta talar om sin feministiska utrikespolitik röstar för att ge ett av världens mest brutala patriarkat plats i en kvinnokommission. Vem skulle vilja stå för det?

Hade det förhållit sig så att Sverige inte röstat för Saudiarabien hade regeringen omedelbart talat om det.

Saudiarabien har också löpt som en röd tråd genom hela den feministiska utrikespolitiken. Den ursprungliga tanken verkar ha varit att låta Margot Wallström (S) vara utrikesminister på samma sätt som Carl Bildt (M) var det, det vill säga att utrikesministern är Sveriges utrikespolitik. Det dröjde inte länge innan det visade sig vara en dum idé. Kompetensen fanns helt enkelt inte och inom kort hade alla Mellanösternkonfliktens sidor vänt sig mot Sverige. Övriga ministrar fick åka på en förlåt oss-resa till Saudiarabien och prata näringslivssamarbete och kungen tvingades skicka ett brev innan saken var överspelad.

Snart stod det också klart att den feministiska regeringen avsåg att ta plats i FN:s Säkerhetsråd. Därifrån skulle den svenska jämställdheten kunna spridas över världen på allvar. Det lyckades också och med stor säkerhet röstade Saudiarabien för Sverige. Men till vilket pris?

Det är nu inte märkligt att Sverige också gör upp med länder som Saudiarabien. Utrikespolitik har alltid handlat om kohandel och så kommer det alltid att vara. Länder har olika intressen och för att ta vara på svenska intressen krävs ibland att man kliar också den saudiska ryggen. Regeringens fel består i att den låtsas som att det inte är så, vilket är förljuget och när verkligheten kommer kraschande som en objuden gäst åskådliggörs hyckleriet.

Situationen förvärras därtill av att regeringen har satt jämställdhet och feminism som sitt enda övergripande mål. Samtidigt är det just det man verkar ha lättast att sälja ut när möjligheten ges.

Frågan regeringen måste svara på är vad platsen i Säkerhetsrådet egentligen är värd om det krävdes att några av världens mest utsatta kvinnor såldes ut för den.

Daniel Persson

Saudiarabien, ett land där kvinnor enligt lag är underordnade män, tar nu plats i FN:s kvinnokommission, CSW. Det är inte svårt att förstå varför landet gärna vill vara med, CSW både sätter målen för FN:s jämställdhetsarbete och kontrollerar att medlemsstaterna lever upp till dem. För ett land där en våldtagen tonårig flicka dömdes till hårdare spöstraff än hennes våldtäktsmän, eftersom hon inte hade med sig en man när hon var ute, kan det vara behändigt att ha ett finger med i spelet från början.

Det är svårare att se vad Sverige har att tjäna på arrangemanget. För det står klart bortom rimligt tvivel att Sverige är ett av de 47 länder som röstade för Saudiarabien. Beviset ligger i regeringens självpåtagna tystnad. Att gömma omröstningen bakom utrikessekretessen är helt frivilligt och inte på något sätt tvingande. Det sker i sådana här fall när man inte vill stå för något man har gjort.

Och det kan man väl också förstå. Det är inte vackert när en regering som konsekvent kallar sig världens första feministiska regering och gärna och ofta talar om sin feministiska utrikespolitik röstar för att ge ett av världens mest brutala patriarkat plats i en kvinnokommission. Vem skulle vilja stå för det?

Hade det förhållit sig så att Sverige inte röstat för Saudiarabien hade regeringen omedelbart talat om det.

Saudiarabien har också löpt som en röd tråd genom hela den feministiska utrikespolitiken. Den ursprungliga tanken verkar ha varit att låta Margot Wallström (S) vara utrikesminister på samma sätt som Carl Bildt (M) var det, det vill säga att utrikesministern är Sveriges utrikespolitik. Det dröjde inte länge innan det visade sig vara en dum idé. Kompetensen fanns helt enkelt inte och inom kort hade alla Mellanösternkonfliktens sidor vänt sig mot Sverige. Övriga ministrar fick åka på en förlåt oss-resa till Saudiarabien och prata näringslivssamarbete och kungen tvingades skicka ett brev innan saken var överspelad.

Snart stod det också klart att den feministiska regeringen avsåg att ta plats i FN:s Säkerhetsråd. Därifrån skulle den svenska jämställdheten kunna spridas över världen på allvar. Det lyckades också och med stor säkerhet röstade Saudiarabien för Sverige. Men till vilket pris?

Det är nu inte märkligt att Sverige också gör upp med länder som Saudiarabien. Utrikespolitik har alltid handlat om kohandel och så kommer det alltid att vara. Länder har olika intressen och för att ta vara på svenska intressen krävs ibland att man kliar också den saudiska ryggen. Regeringens fel består i att den låtsas som att det inte är så, vilket är förljuget och när verkligheten kommer kraschande som en objuden gäst åskådliggörs hyckleriet.

Situationen förvärras därtill av att regeringen har satt jämställdhet och feminism som sitt enda övergripande mål. Samtidigt är det just det man verkar ha lättast att sälja ut när möjligheten ges.

Frågan regeringen måste svara på är vad platsen i Säkerhetsrådet egentligen är värd om det krävdes att några av världens mest utsatta kvinnor såldes ut för den.

Daniel Persson