10 mar 2017 06:00

10 mar 2017 06:00

Svårare beviljas skyddsjakt

LEDARE

Regeringen gör vad den kan för att försvåra för tamdjursägare som drabbas av rovdjursangrepp att beviljas skyddsjakt. Genom att ge ekoturismen och naturvården två nya stolar i länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer förväntar sig regeringen att jägarintressets inflytande ska minska.

Skyddsjakt på rovdjur är en inflammerad fråga där politiken spelar en avgörande roll. Man skulle ju kunna tro att beslut om skyddsjakt, alltså jakt på särskilda individer som ställer till skada, är enkla att avgöra. Om det finns en risk för skada och denna skada är av någon på förhand bestämd betydelse, och det i övrigt är lämpligt, så borde tillstånd till skyddsjakt ges direkt. Möjligheten till skyddsjakt är ju per definition till för att begränsa skador.

Det har i flera fall visat sig vara mycket svårt att beviljas skyddsjakt. Till stor del på grund av att länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer, som är rådgivande och beslutsfattande i frågor såsom skyddsjakt på rovdjur och älgförvaltningen, sätter sig på tvären. I delegationerna representeras olika intressen: jägare, renskötare, skogsägare, lantbrukare, skogsnäring, friluftsliv, naturvårdsorganisationer, yrkesfiskare och fäbodbrukare med flera, och dessutom en skara politiker. Det är många röster som hörs.

Från och med den första april har regeringen bestämt att delegationerna ska utökas med två representanter från naturvården respektive natur- och ekoturismföretagen. Det innebär att viltförvaltningsdelegationerna ges ännu mer slagsida åt vad som lite slarvigt kan kallas naturintresset.

Kommer denna förändring göra det lättare eller svårare att beviljas skyddsjakt för exempelvis en varg som upprepade gånger river får för en lantbrukare? Givetvis kommer det bli svårare och det är hela poängen med förändringen som måste förstås som plåster på såren till MP som skadats rejält av regeringssamarbetet. S låter därför MP få en liten seger, som dessutom är billig för statskassan, att visa sina väljare.

Argumentet för att ge ekoturism och naturvård två platser är att jägarintresset anses vara oproportionerligt stort. Många delegater är jägare och sitter därför så att säga på två stolar. Detta kan vara ett problem. Inom skogsnäringen och markägarorganisationerna är det vanligt att jaktintresserade utses som representanter i viltdelegationerna. Detta är en förklaring till att det är häpnadsväckande svårt för markägare att beviljas skyddsjakt när kronhjortar och älgar är skadegörare.

Att utse för den egna näringen pålitliga representanter är dock upp till LRF och intresseorganisationerna. Det är inget som regeringen bör kompensera genom att utöka antalet platser i viltdelegationerna med röster för naturvården. Det stora problemet med skyddsjakten är att det blivit för mycket av en politisk fråga när det snarare borde vara en juridisk sådan: Om risk för skada av någon betydelse så jakt. Enkelt. Viltförvaltningen är redan nu alldeles för tillkrånglad med lager på lager av beslutsnivåer, politik och byråkrati.

Greger Ekman

Skyddsjakt på rovdjur är en inflammerad fråga där politiken spelar en avgörande roll. Man skulle ju kunna tro att beslut om skyddsjakt, alltså jakt på särskilda individer som ställer till skada, är enkla att avgöra. Om det finns en risk för skada och denna skada är av någon på förhand bestämd betydelse, och det i övrigt är lämpligt, så borde tillstånd till skyddsjakt ges direkt. Möjligheten till skyddsjakt är ju per definition till för att begränsa skador.

Det har i flera fall visat sig vara mycket svårt att beviljas skyddsjakt. Till stor del på grund av att länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer, som är rådgivande och beslutsfattande i frågor såsom skyddsjakt på rovdjur och älgförvaltningen, sätter sig på tvären. I delegationerna representeras olika intressen: jägare, renskötare, skogsägare, lantbrukare, skogsnäring, friluftsliv, naturvårdsorganisationer, yrkesfiskare och fäbodbrukare med flera, och dessutom en skara politiker. Det är många röster som hörs.

Från och med den första april har regeringen bestämt att delegationerna ska utökas med två representanter från naturvården respektive natur- och ekoturismföretagen. Det innebär att viltförvaltningsdelegationerna ges ännu mer slagsida åt vad som lite slarvigt kan kallas naturintresset.

Kommer denna förändring göra det lättare eller svårare att beviljas skyddsjakt för exempelvis en varg som upprepade gånger river får för en lantbrukare? Givetvis kommer det bli svårare och det är hela poängen med förändringen som måste förstås som plåster på såren till MP som skadats rejält av regeringssamarbetet. S låter därför MP få en liten seger, som dessutom är billig för statskassan, att visa sina väljare.

Argumentet för att ge ekoturism och naturvård två platser är att jägarintresset anses vara oproportionerligt stort. Många delegater är jägare och sitter därför så att säga på två stolar. Detta kan vara ett problem. Inom skogsnäringen och markägarorganisationerna är det vanligt att jaktintresserade utses som representanter i viltdelegationerna. Detta är en förklaring till att det är häpnadsväckande svårt för markägare att beviljas skyddsjakt när kronhjortar och älgar är skadegörare.

Att utse för den egna näringen pålitliga representanter är dock upp till LRF och intresseorganisationerna. Det är inget som regeringen bör kompensera genom att utöka antalet platser i viltdelegationerna med röster för naturvården. Det stora problemet med skyddsjakten är att det blivit för mycket av en politisk fråga när det snarare borde vara en juridisk sådan: Om risk för skada av någon betydelse så jakt. Enkelt. Viltförvaltningen är redan nu alldeles för tillkrånglad med lager på lager av beslutsnivåer, politik och byråkrati.

Greger Ekman