13 dec 2016 06:00

13 dec 2016 06:00

Låt inte Polisen förfalla

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Kris och apati. Så beskrev polisforskaren Rolf Granér tidigare i höst tillståndet för den svenska polisen. Det borde ha väckt viss uppståndelse men den typen av beskrivningar har blivit så vanliga att de knappt gör något intryck alls. Den krisande polisen är det nya normalläget.

När DN tidigare i år lät Brottsförebyggande rådet ta fram statistik över brottsuppklarningen, vilket Polisen själv har slutat med, visade det sig att bara två procent av skadegörelsebrotten klaras upp 2015 (30/8). För bostadsinbrotten var det 3,5 procent. Bara var åttonde misshandel klarades upp. Detta borde i sig vara tillräckligt för att rikspolischefen ska sitta löst till.

Poliser har dessutom under året slagit larm om hur brott som inte anses tillräckligt allvarliga måste prioriteras bort i hög utsträckning. ”Det händer dagligen att vi inte rapporterar olovliga körningar, brott mot knivlagen eller får strunta i att rapportera drograttfyllor”, sade en Stockholmspolis till Aftonbladet (9/3). En man som jobbat som polis i södra Sverige sade: ”Om många vardagsbrott nedprioriteras? Pröva alla så är det närmre sanningen.”

Mycket talar också för att anmälningsbenägenheten är på väg nedåt. Fenomenet är föga förvånande störst långt bort från städerna. Det är inte svårt att förstå varför. När en påverkad man i Mellerud stal alkohol från Systemet larmades Polisen – som inte kom. 45 minuter senare gjorde han samma sak igen. Han störde ordningen i flera butiker vars personal ringde Polisen –som inte kom. Mannen våldgästade så en restaurang och kastade ett bord mot ett fönster. Personalen ringde Polisen – som inte kom. Till slut segnade mannen ned på torget intill och en ambulans kom som sedan tillkallade Polis. Efter flera timmar och åtskilliga larm. Monica Lindberg vid Mellerudspolisen konstaterade för Provinstidningen Dalsland: ”Hade de skickat en bil första gången, så hade vi sluppit alla de andra grejerna. Men vi har ju bara en bil i Dalsland” (13/10).

Den stora omorganiseringen har inte hjälpt till. Polisförbundet frågade landets kommunalråd och oppositionsråd om de anser att den nya organisationen har lyckats med visionen om fler poliser närmare medborgarna. Endast 14 procent var positiva. Tre gånger så många, 43 procent, ansåg att omorganisationen har haft en negativ inverkan på Polisens arbete i kommunen.

Förtroendet för Polisen sjunker på alla punkter. Allmänhetens förtroende pekar nedåt och detsamma gäller bland poliserna själva. Den enda instans som vid detta lag kan sägas ha förtroende för rikspolischef Dan Eliasson är regeringen som genom ansvarigt statsråd inrikesminister Anders Ygeman (S) kontinuerligt uttalar sitt stöd.

Det är av yttersta vikt att Polisen fungerar samt har allmänhetens förtroende. Båda dessa förhållanden är nu i farozonen. De ansvariga för detta är Anders Ygeman och Dan Eliasson. Eftersom de inte klarar av att göra något åt situationen bör som minst en av dem lämna plats åt ny talang.

Daniel Persson

Kris och apati. Så beskrev polisforskaren Rolf Granér tidigare i höst tillståndet för den svenska polisen. Det borde ha väckt viss uppståndelse men den typen av beskrivningar har blivit så vanliga att de knappt gör något intryck alls. Den krisande polisen är det nya normalläget.

När DN tidigare i år lät Brottsförebyggande rådet ta fram statistik över brottsuppklarningen, vilket Polisen själv har slutat med, visade det sig att bara två procent av skadegörelsebrotten klaras upp 2015 (30/8). För bostadsinbrotten var det 3,5 procent. Bara var åttonde misshandel klarades upp. Detta borde i sig vara tillräckligt för att rikspolischefen ska sitta löst till.

Poliser har dessutom under året slagit larm om hur brott som inte anses tillräckligt allvarliga måste prioriteras bort i hög utsträckning. ”Det händer dagligen att vi inte rapporterar olovliga körningar, brott mot knivlagen eller får strunta i att rapportera drograttfyllor”, sade en Stockholmspolis till Aftonbladet (9/3). En man som jobbat som polis i södra Sverige sade: ”Om många vardagsbrott nedprioriteras? Pröva alla så är det närmre sanningen.”

Mycket talar också för att anmälningsbenägenheten är på väg nedåt. Fenomenet är föga förvånande störst långt bort från städerna. Det är inte svårt att förstå varför. När en påverkad man i Mellerud stal alkohol från Systemet larmades Polisen – som inte kom. 45 minuter senare gjorde han samma sak igen. Han störde ordningen i flera butiker vars personal ringde Polisen –som inte kom. Mannen våldgästade så en restaurang och kastade ett bord mot ett fönster. Personalen ringde Polisen – som inte kom. Till slut segnade mannen ned på torget intill och en ambulans kom som sedan tillkallade Polis. Efter flera timmar och åtskilliga larm. Monica Lindberg vid Mellerudspolisen konstaterade för Provinstidningen Dalsland: ”Hade de skickat en bil första gången, så hade vi sluppit alla de andra grejerna. Men vi har ju bara en bil i Dalsland” (13/10).

Den stora omorganiseringen har inte hjälpt till. Polisförbundet frågade landets kommunalråd och oppositionsråd om de anser att den nya organisationen har lyckats med visionen om fler poliser närmare medborgarna. Endast 14 procent var positiva. Tre gånger så många, 43 procent, ansåg att omorganisationen har haft en negativ inverkan på Polisens arbete i kommunen.

Förtroendet för Polisen sjunker på alla punkter. Allmänhetens förtroende pekar nedåt och detsamma gäller bland poliserna själva. Den enda instans som vid detta lag kan sägas ha förtroende för rikspolischef Dan Eliasson är regeringen som genom ansvarigt statsråd inrikesminister Anders Ygeman (S) kontinuerligt uttalar sitt stöd.

Det är av yttersta vikt att Polisen fungerar samt har allmänhetens förtroende. Båda dessa förhållanden är nu i farozonen. De ansvariga för detta är Anders Ygeman och Dan Eliasson. Eftersom de inte klarar av att göra något åt situationen bör som minst en av dem lämna plats åt ny talang.

Daniel Persson