05 okt 2016 06:00

05 okt 2016 06:00

Polisen behövs i hela landet

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Polisnärvaron utanför storstäderna är mycket låg. För att larma om detta reste nyligen kommunalråd från 18 Norrlandskommuner till Stockholm för att prata med inrikesminister Anders Ygeman (S) och riksdagens justitieutskott. ”Det största hotet just nu är om folk slutar anmäla brott utifrån att man inte tycker det är någon idé, för att det händer ingenting”, sade AnnSofie Andersson, kommunalråd i Östersund, till TV4 (3/10).

Hennes oro är inte tagen ur luften. Regelbunden lokal polisnärvaro är en av de viktigaste faktorerna för att trygghet ska kunna upprätthållas. Utan polis på plats för att stävja brotten tappar folk förtroendet för ordningsmakten lokalt. Kriminella ligor tillåts härja fritt och lokalbefolkningen organiserar medborgargarden i polisens frånvaro, något som flera kommunalråd varnar för.

Nedprioriteringen av tryggheten har pågått under många år. På landsbygden och i mindre orter är förtroendet för den lokala polisen nu bara hälften så stort som i Stockholm, Göteborg och Malmö. Polisstationer har lagts ned och bemanningen har minskat. Den omorganisering av Polisen som rikspolischef Dan Eliasson lett skulle råda bot på detta. Istället blev det tvärt om. Polismyndigheten har kommit ännu längre från medborgarna och beslutsfattandet har centraliserats än mer. Pengar har fått flyttas från den operativa verksamheten, vilket inneburit färre närvarande poliser. Brottsuppklaringen har fallit till 14 procent.

Orsakerna till problemen är flera. Antalet utsatta områden har ökat vilket kräver att mer resurser avsätts dit. Förtroendet för rikspolischefen och polisledningen rasar. Arbetssituationen är dålig inom Polisen och många poliser ute i landet känner frustration för att de inte räcker till. Samtidigt som arbetet är utsatt är lönen dålig, vilket gör att många poliser söker sig bort från yrket. Inrikesminister Ygeman har dock inte åstadkommit något för att förbättra situationen. Regeringen vägrar konsekvent att kalla det hela en kris.

De rödgrönas handlingsförlamning i polisfrågan har fått många kommunpolitiker runt om i landet att reagera. De 18 Norrlandskommunerna som vänt sig till Inrikesminister Ygeman vill få tillbaka polisens lokala kommunikationscentraler samt få en acceptabel polisnärvaro. De menar att det i Stockholm finns en blindhet inför problemets omfattning. Åke Nilsson, kommunalråd i Vilhelmina, beskriver en situation med ”en patrull mellan Östersund och Arvidsjaur, 45 mil. Det är klart att det är glest då”.

Andra kommuner har efterfrågat möjligheten att själva anställa poliser, när Polismyndigheten sviker. Kommunalrådet i Växjö, Bo Frank (M), är en av de som står bakom idén: ”Fortsätter utarmningen av poliser är det nära till hands att fullt ut kommunalisera polisen. Hade polisen varit kommunal kan jag utan tvekan säga att vi inte hade haft polisbrist.”

För att ett samhälle ska fungera krävs lag och ordning. För detta krävs poliser, både i staden och på landsbygden. Att regeringen underprioriterar denna statliga kärnuppgift är oförsvarligt.

Tony Gunnarsson

Polisnärvaron utanför storstäderna är mycket låg. För att larma om detta reste nyligen kommunalråd från 18 Norrlandskommuner till Stockholm för att prata med inrikesminister Anders Ygeman (S) och riksdagens justitieutskott. ”Det största hotet just nu är om folk slutar anmäla brott utifrån att man inte tycker det är någon idé, för att det händer ingenting”, sade AnnSofie Andersson, kommunalråd i Östersund, till TV4 (3/10).

Hennes oro är inte tagen ur luften. Regelbunden lokal polisnärvaro är en av de viktigaste faktorerna för att trygghet ska kunna upprätthållas. Utan polis på plats för att stävja brotten tappar folk förtroendet för ordningsmakten lokalt. Kriminella ligor tillåts härja fritt och lokalbefolkningen organiserar medborgargarden i polisens frånvaro, något som flera kommunalråd varnar för.

Nedprioriteringen av tryggheten har pågått under många år. På landsbygden och i mindre orter är förtroendet för den lokala polisen nu bara hälften så stort som i Stockholm, Göteborg och Malmö. Polisstationer har lagts ned och bemanningen har minskat. Den omorganisering av Polisen som rikspolischef Dan Eliasson lett skulle råda bot på detta. Istället blev det tvärt om. Polismyndigheten har kommit ännu längre från medborgarna och beslutsfattandet har centraliserats än mer. Pengar har fått flyttas från den operativa verksamheten, vilket inneburit färre närvarande poliser. Brottsuppklaringen har fallit till 14 procent.

Orsakerna till problemen är flera. Antalet utsatta områden har ökat vilket kräver att mer resurser avsätts dit. Förtroendet för rikspolischefen och polisledningen rasar. Arbetssituationen är dålig inom Polisen och många poliser ute i landet känner frustration för att de inte räcker till. Samtidigt som arbetet är utsatt är lönen dålig, vilket gör att många poliser söker sig bort från yrket. Inrikesminister Ygeman har dock inte åstadkommit något för att förbättra situationen. Regeringen vägrar konsekvent att kalla det hela en kris.

De rödgrönas handlingsförlamning i polisfrågan har fått många kommunpolitiker runt om i landet att reagera. De 18 Norrlandskommunerna som vänt sig till Inrikesminister Ygeman vill få tillbaka polisens lokala kommunikationscentraler samt få en acceptabel polisnärvaro. De menar att det i Stockholm finns en blindhet inför problemets omfattning. Åke Nilsson, kommunalråd i Vilhelmina, beskriver en situation med ”en patrull mellan Östersund och Arvidsjaur, 45 mil. Det är klart att det är glest då”.

Andra kommuner har efterfrågat möjligheten att själva anställa poliser, när Polismyndigheten sviker. Kommunalrådet i Växjö, Bo Frank (M), är en av de som står bakom idén: ”Fortsätter utarmningen av poliser är det nära till hands att fullt ut kommunalisera polisen. Hade polisen varit kommunal kan jag utan tvekan säga att vi inte hade haft polisbrist.”

För att ett samhälle ska fungera krävs lag och ordning. För detta krävs poliser, både i staden och på landsbygden. Att regeringen underprioriterar denna statliga kärnuppgift är oförsvarligt.

Tony Gunnarsson