21 sep 2016 06:00

21 sep 2016 06:00

Budget utan allvar och ansvar

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

En bra budget är som en bra regering, den tar samhällets problem på allvar och gör något åt dem. Efter att finansminister Magdalena Andersson (S) har presenterat budgetpropositionen i sin helhet står det klart att ingen av dem lever upp till kraven.

Inte ens regeringen tror på sin politik längre. Utbildningskontrakten skrotas helt och traineejobben skärs ned ordentligt. Det är två av regeringens mer profilerade satsningar, ingen har levt upp till de fåfänga förhoppningarna och det är inte förvånande att de läggs på hyllan.

Att regeringen kommer att missa sitt eget mål om EU:s lägsta arbetslöshet är också bortom tvivel. Ändå vidhåller Andersson att målet är bra, att det är något att ständigt jobba mot. Det är dock endast tomma ord. I praktiken är det inte jobben som regeringen prioriterar utan sin egen version av jämställdhet. Budgeten har kontrollerats för effekterna på jämställdheten. Till exempel motiveras höjningen av alkoholskatten bland annat med att män dricker och därmed utjämnas inkomstskillnaderna mellan könen.

Av budgeten framgår att det offentligfinansierade sparandet minskar de kommande åren. När finansministern får frågan vad det beror på svarar hon att statens sparande kommer att öka och att det minskade sparandet beror på kommunerna. Att kommunernas möjligheter till detta kraftigt har beskurits av en statlig bestämd migrationspolitik var inget hon nämnde.

Regeringen försöker däremot göra ett stort nummer av de tio miljarderna som går till kommunerna. Då staten, genom Migrationsverket, redan är skyldig kommunerna ungefär lika mycket är det ynkligt att kalla det en satsning. Att pengarna inte fördelas främst till de kommuner som har tagit emot asylsökande, de som har gjort vad staten bett om och nu möts av stora kostnader, är också anmärkningsvärt.

Budgeten präglas även av en överdrivet positiv syn på arbetsmarknadens utveckling. Det verkar som att regeringen hoppas att jobben ska komma av sig själva. 5 000 statliga beredskapsjobb fram till 2020 kommer knappast att räcka. Det behövs många gånger fler enkla arbetstillfällen och i en mångfald av branscher.

Värst är dock att regeringen ignorerar rikets säkerhet. Varken Polisen eller Försvaret får de pengar de behöver. Polisen får 100 miljoner kronor extra. Vad de pengarna är tänkta att åstadkomma är oklart. Att höja alla polisers löner med 2 000 kronor i månaden som ett första steg i att försöka stoppa personalflykten skulle kosta drygt 700 miljoner kronor per år.

Några försvarssatsningar att tala om blir det heller inte. Alla försvarsområden lider av allvarlig brist på material, personal och förmågor. Lönen för Försvarsanställda behöver öka, nedläggningarna upphöra och förmågor som luftvärn återskaffas. Regeringen meddelar i stället att den ska köpa in tolv extra artilleripjäser som dock inte kan bemannas och därför kommer att stå i förvar.

Budgetpropositionen tjänar endast till att visa hur ringa förståelse regeringen har för de allvarliga utmaningar Sverige står inför.

Daniel Persson

En bra budget är som en bra regering, den tar samhällets problem på allvar och gör något åt dem. Efter att finansminister Magdalena Andersson (S) har presenterat budgetpropositionen i sin helhet står det klart att ingen av dem lever upp till kraven.

Inte ens regeringen tror på sin politik längre. Utbildningskontrakten skrotas helt och traineejobben skärs ned ordentligt. Det är två av regeringens mer profilerade satsningar, ingen har levt upp till de fåfänga förhoppningarna och det är inte förvånande att de läggs på hyllan.

Att regeringen kommer att missa sitt eget mål om EU:s lägsta arbetslöshet är också bortom tvivel. Ändå vidhåller Andersson att målet är bra, att det är något att ständigt jobba mot. Det är dock endast tomma ord. I praktiken är det inte jobben som regeringen prioriterar utan sin egen version av jämställdhet. Budgeten har kontrollerats för effekterna på jämställdheten. Till exempel motiveras höjningen av alkoholskatten bland annat med att män dricker och därmed utjämnas inkomstskillnaderna mellan könen.

Av budgeten framgår att det offentligfinansierade sparandet minskar de kommande åren. När finansministern får frågan vad det beror på svarar hon att statens sparande kommer att öka och att det minskade sparandet beror på kommunerna. Att kommunernas möjligheter till detta kraftigt har beskurits av en statlig bestämd migrationspolitik var inget hon nämnde.

Regeringen försöker däremot göra ett stort nummer av de tio miljarderna som går till kommunerna. Då staten, genom Migrationsverket, redan är skyldig kommunerna ungefär lika mycket är det ynkligt att kalla det en satsning. Att pengarna inte fördelas främst till de kommuner som har tagit emot asylsökande, de som har gjort vad staten bett om och nu möts av stora kostnader, är också anmärkningsvärt.

Budgeten präglas även av en överdrivet positiv syn på arbetsmarknadens utveckling. Det verkar som att regeringen hoppas att jobben ska komma av sig själva. 5 000 statliga beredskapsjobb fram till 2020 kommer knappast att räcka. Det behövs många gånger fler enkla arbetstillfällen och i en mångfald av branscher.

Värst är dock att regeringen ignorerar rikets säkerhet. Varken Polisen eller Försvaret får de pengar de behöver. Polisen får 100 miljoner kronor extra. Vad de pengarna är tänkta att åstadkomma är oklart. Att höja alla polisers löner med 2 000 kronor i månaden som ett första steg i att försöka stoppa personalflykten skulle kosta drygt 700 miljoner kronor per år.

Några försvarssatsningar att tala om blir det heller inte. Alla försvarsområden lider av allvarlig brist på material, personal och förmågor. Lönen för Försvarsanställda behöver öka, nedläggningarna upphöra och förmågor som luftvärn återskaffas. Regeringen meddelar i stället att den ska köpa in tolv extra artilleripjäser som dock inte kan bemannas och därför kommer att stå i förvar.

Budgetpropositionen tjänar endast till att visa hur ringa förståelse regeringen har för de allvarliga utmaningar Sverige står inför.

Daniel Persson