20 jun 2016 18:08

21 jun 2016 10:27

Vacklande förtroende för rättsskipningen

LEDARE

13 år gammal och på tröskeln till tonåren. Det borde få vara en tid av oskyldiga svärmerier och drömmar inför framtiden. De flesta kan nog le vid minnet av de tankar och funderingar som färgade världen när man gick i årskurs sju.

Att då utsättas för en våldtäkt krossar brutalt den känslan och skakar om hela tillvaron.

Inget barn skulle behöva råka ut för detta.

När det ofattbara ändå inträffar är förhoppningsvis förlitan på rättsstaten stark. Den som har följt reaktionerna efter domen gällande våldtäkten i Sjöhagaparken inser att den tilliten har fått sig en rejäl törn.

Jag har full förståelse för den upprördhet och ilska som följt efter domen mot en, enligt passet, 19-årig man som våldtagit ett barn. Det ska ge ett kännbart straff att våldta en 13-åring. 18 månaders skyddstillsyn är i det avseendet ytterst tveksamt även om man måste ha respekt för att straffrätt bygger på svåra överväganden. De flesta önskar dessutom att brottsoffret kunde få en viss tidsfrist innan hon riskerar att springa på sin förövare på stan.

Nu hävdar visserligen gärningsmannen att han skulle vara född 1999 istället för 1996, men även med den justeringen skulle straffet kunna ifrågasättas. Det är högst otillfredsställande att det ännu inte finns några klara regler för åldersbestämning när en brottsling hävdar på mer eller mindre osäker grund att han är yngre än vad som tidigare framkommit. Det är också underligt att åklagaren drog tillbaka sitt yttrande om utvisning och att detta därför aldrig kunde prövas av tingsrätten.

Misstron får dessutom konsekvenser långt bortom de enskilda individerna.

Vi har överlåtit rättsskipningen åt staten eftersom vi förlitar oss på att det blir ett både tryggare och rättssäkrare samhälle. Staten har ett våldsmonopol. När känslan av otrygghet ökar ropar därför många efter fler poliser för att kunna upprätthålla den säkerhet man har rätt att förvänta sig. Det kan handla om unga kvinnors möjlighet att tryggt kunna vistas i det offentliga rummet. Att gå på konserter och diskotek utan att bli antastade. Att kunna flörta utan att det ska tolkas som ett klartecken för samlag. Men frågan är om fler poliser verkligen skulle göra annat än marginell nytta när brottslingar som grips och döms för grova sexuella brott kommer undan med en förhållandevis mild tillrättavisning. Det så viktiga förtroendet för rättskipningen och ordningsmakten vacklar när människor börjar tvivla på vems sida rättsstaten egentligen står på.

Det finns redan närmast laglös mark i vissa förorter dit polis eller räddningstjänst inte vågar sig in utan förstärkning, samtidigt har delar av Sveriges landsbygd nästan övergivits och ligor kan härja tämligen ostört.

Mot den bakgrunden är det inte längre lika lätt att förfasa sig över medborgargarden och önskemål om att ta lagen i egna händer, även om resultatet vore skrämmande. Frågan kan kokas ner till den oroväckande undran om Sverige blivit moraliskt korrumperat?

Det är knappast moraliskt att inte agera kraftfullt i en omoralisk värld. Det kan nämligen få till följd att de mest omoraliska krafterna ges fritt spelrum.

Det samhället vill ingen ha.

Karin Eriksson

Att då utsättas för en våldtäkt krossar brutalt den känslan och skakar om hela tillvaron.

Inget barn skulle behöva råka ut för detta.

När det ofattbara ändå inträffar är förhoppningsvis förlitan på rättsstaten stark. Den som har följt reaktionerna efter domen gällande våldtäkten i Sjöhagaparken inser att den tilliten har fått sig en rejäl törn.

Jag har full förståelse för den upprördhet och ilska som följt efter domen mot en, enligt passet, 19-årig man som våldtagit ett barn. Det ska ge ett kännbart straff att våldta en 13-åring. 18 månaders skyddstillsyn är i det avseendet ytterst tveksamt även om man måste ha respekt för att straffrätt bygger på svåra överväganden. De flesta önskar dessutom att brottsoffret kunde få en viss tidsfrist innan hon riskerar att springa på sin förövare på stan.

Nu hävdar visserligen gärningsmannen att han skulle vara född 1999 istället för 1996, men även med den justeringen skulle straffet kunna ifrågasättas. Det är högst otillfredsställande att det ännu inte finns några klara regler för åldersbestämning när en brottsling hävdar på mer eller mindre osäker grund att han är yngre än vad som tidigare framkommit. Det är också underligt att åklagaren drog tillbaka sitt yttrande om utvisning och att detta därför aldrig kunde prövas av tingsrätten.

Misstron får dessutom konsekvenser långt bortom de enskilda individerna.

Vi har överlåtit rättsskipningen åt staten eftersom vi förlitar oss på att det blir ett både tryggare och rättssäkrare samhälle. Staten har ett våldsmonopol. När känslan av otrygghet ökar ropar därför många efter fler poliser för att kunna upprätthålla den säkerhet man har rätt att förvänta sig. Det kan handla om unga kvinnors möjlighet att tryggt kunna vistas i det offentliga rummet. Att gå på konserter och diskotek utan att bli antastade. Att kunna flörta utan att det ska tolkas som ett klartecken för samlag. Men frågan är om fler poliser verkligen skulle göra annat än marginell nytta när brottslingar som grips och döms för grova sexuella brott kommer undan med en förhållandevis mild tillrättavisning. Det så viktiga förtroendet för rättskipningen och ordningsmakten vacklar när människor börjar tvivla på vems sida rättsstaten egentligen står på.

Det finns redan närmast laglös mark i vissa förorter dit polis eller räddningstjänst inte vågar sig in utan förstärkning, samtidigt har delar av Sveriges landsbygd nästan övergivits och ligor kan härja tämligen ostört.

Mot den bakgrunden är det inte längre lika lätt att förfasa sig över medborgargarden och önskemål om att ta lagen i egna händer, även om resultatet vore skrämmande. Frågan kan kokas ner till den oroväckande undran om Sverige blivit moraliskt korrumperat?

Det är knappast moraliskt att inte agera kraftfullt i en omoralisk värld. Det kan nämligen få till följd att de mest omoraliska krafterna ges fritt spelrum.

Det samhället vill ingen ha.

Karin Eriksson