17 maj 2016 06:00

17 maj 2016 06:00

Ett sjukt system

Svensk akutsjukvård har stora problem med produktiviteten jämfört med våra nordiska grannländer.

Det visar en ny rapport författad av professor Clas Rehnberg vid Karolinska institutet på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Behandling av hjärtinfarkter, stroke och olika former av cancerbehandling fungerar visserligen väl. Men i snitt är produktiviteten, i vilket bland annat patienters kontakt med läkare ingår, på svenska sjukhus hela 40 procent lägre än vid de finländska hospitalen, enligt rapporten. Givet att svenska akutsjukhus använder mest resurser inom vården är det ett underbetyg. Rehnberg pekar ut en väl fungerande och utbyggd primärvård, tillsammans med en hög andel läkarbesök på vårdcentralerna i stället för på sjukhusen, som avgörande för den finländska framgången. Samtidigt har vi i Sverige inte lyckats med att vare sig minska antalet patienter på sjukhusen eller bygga ut primärvården, trots idoga försök med både morot och piska från politiskt håll ända sedan 1980-talet. Faktum är att antalet allmänläkare minskat sedan millennieskiftet, samtidigt som antalet specialister på sjukhusen har ökat.

En viktig orsak till misslyckandet är den eviga strävan att centralisera alla verksamheter kring sjukhusen, på bekostnad av lasarett och vårdcentraler. Med argument om stordriftsfördelar har öppenmottagningar på landsbygden lagts ned till förmån för prestigefyllda storsjukhus i centralorterna. Tyvärr leder det till att patienter med åkommor som relativt enkelt skulle kunnat behandlas av primärvården ändå belastar akutsjukhusens mottagningar.

Vad som även är intressant med Rehnbergs rapport är att den visar att Finland satsar minst av alla nordiska länder på sjukvården, både sett som andel av BNP och utslaget per invånare, samtidigt som man har lägst andel läkare per 1000 invånare. Det visar att det här inte är en fråga om mer resurser utan en fråga om hur de bäst används. Därför var det glädjande att folkhälsominister Gabriel Wikström verkar vara inne på samma spår som rapportförfattaren. I en intervju med SvD (14/5) pratade han om landstingens fixering ”vid stora byggnader” och tendens att vilja knyta vårdverksamhet till sjukhusen. I stället förordade han en utbyggnad av primärvården. Däremot föll rapporten inte i särskilt god jord hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som hävdar att bilden av svensk akutsjukvård är för negativ.

Det är inte så konstigt att SKL förhåller sig skeptisk till slutsatserna, eftersom rapporten kan tolkas som kritik mot hur landstingen i dag styrs. Däremot är det viktigt att Wikström verkar ha en nykter syn på problemet inom svensk akutsjukvård och inte hemfallit åt SKL:s verklighetsbeskrivning. En utbyggd primärvård med fler allmänläkare och specialister på vårdcentralerna i stället för på storsjukhusen skulle samhället i stort tjäna på.

Erik Thyselius

Det visar en ny rapport författad av professor Clas Rehnberg vid Karolinska institutet på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Behandling av hjärtinfarkter, stroke och olika former av cancerbehandling fungerar visserligen väl. Men i snitt är produktiviteten, i vilket bland annat patienters kontakt med läkare ingår, på svenska sjukhus hela 40 procent lägre än vid de finländska hospitalen, enligt rapporten. Givet att svenska akutsjukhus använder mest resurser inom vården är det ett underbetyg. Rehnberg pekar ut en väl fungerande och utbyggd primärvård, tillsammans med en hög andel läkarbesök på vårdcentralerna i stället för på sjukhusen, som avgörande för den finländska framgången. Samtidigt har vi i Sverige inte lyckats med att vare sig minska antalet patienter på sjukhusen eller bygga ut primärvården, trots idoga försök med både morot och piska från politiskt håll ända sedan 1980-talet. Faktum är att antalet allmänläkare minskat sedan millennieskiftet, samtidigt som antalet specialister på sjukhusen har ökat.

En viktig orsak till misslyckandet är den eviga strävan att centralisera alla verksamheter kring sjukhusen, på bekostnad av lasarett och vårdcentraler. Med argument om stordriftsfördelar har öppenmottagningar på landsbygden lagts ned till förmån för prestigefyllda storsjukhus i centralorterna. Tyvärr leder det till att patienter med åkommor som relativt enkelt skulle kunnat behandlas av primärvården ändå belastar akutsjukhusens mottagningar.

Vad som även är intressant med Rehnbergs rapport är att den visar att Finland satsar minst av alla nordiska länder på sjukvården, både sett som andel av BNP och utslaget per invånare, samtidigt som man har lägst andel läkare per 1000 invånare. Det visar att det här inte är en fråga om mer resurser utan en fråga om hur de bäst används. Därför var det glädjande att folkhälsominister Gabriel Wikström verkar vara inne på samma spår som rapportförfattaren. I en intervju med SvD (14/5) pratade han om landstingens fixering ”vid stora byggnader” och tendens att vilja knyta vårdverksamhet till sjukhusen. I stället förordade han en utbyggnad av primärvården. Däremot föll rapporten inte i särskilt god jord hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som hävdar att bilden av svensk akutsjukvård är för negativ.

Det är inte så konstigt att SKL förhåller sig skeptisk till slutsatserna, eftersom rapporten kan tolkas som kritik mot hur landstingen i dag styrs. Däremot är det viktigt att Wikström verkar ha en nykter syn på problemet inom svensk akutsjukvård och inte hemfallit åt SKL:s verklighetsbeskrivning. En utbyggd primärvård med fler allmänläkare och specialister på vårdcentralerna i stället för på storsjukhusen skulle samhället i stort tjäna på.

Erik Thyselius