29 apr 2016 06:00

29 apr 2016 06:00

Inte alltid lätt med ett enkelt handslag

LEDARE

Nyheter som inte är tillräckligt intressanta för svenska medier dyker ibland upp i Facebook-flödet.

Så har exempelvis några amerikanska vänner delat inlägg om affärskedjan Targets beslut att män som är transgender, det vill säga personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön, har rätt att välja damernas omklädningsrum och toaletter. Det är en bra tanke att alla ska känna sig inkluderade.

Men beslutet har också väckt protester. Kritikerna påpekar att deras farhågor inte handlar om personer som verkligen är transgender utan andra män som kan tänkas utnyttja beslutet för att lura sig in på damernas och sexuellt trakassera kvinnor och barn. Jag har förståelse även för denna inställning, inte minst när jag läser länkade artiklar om just trakasserier i omklädningsrum. Men att dra denna invändning så långt att man tvingar en person som är transgender att använda fel omklädningsrum känns ändå galet.

Ett parti som marknadsfört sig som öppet och stödjande inom HBTQ-frågor är Miljöpartiet. Partiet vill exempelvis att brottet hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla även transpersoner.

Jag funderar på hur inkludering av transpersoner passar in i den svenska debatten om hänsyn till en annan minoritet, konservativa muslimer. Om en person med biologiskt kvinnligt kön men med manlig könsidentitet väljer att sträcka fram handen till hälsning och mottagaren inte tar den. Är det då diskriminering och kan anmälas?

Jag kan hålla med om att frågan är att hårdra ett resonemang, men exemplet pekar ändå på svårigheten att förhålla sig till en komplex värld. De flesta inser säkert att det på individnivå är mer respektfullt att vara villig att skaka hand med den man möter oavsett om det är en hon, han eller hen.

I Sverige är vägran att ta någons hand dessutom en stark markering för avståndstagande. Så var det exempelvis när Åsa Romson valde att inte skaka hand med på Jimmy Åkesson som brukligt är efter en partiledardebatt. Vad miljöpartisten Yasri Kahn lägger för betydelse i en utebliven handskakning vet jag ingenting om, men han var naturligtvis medveten om att det i Sverige både bryter mot god etikett och mot ett respektfullt bemötande. Var och en har självklart rätt att vägra hälsa, men konsekvenserna som följer av att bryta mot normala hälsningsritualer kan knappast vara en överraskning för en politiker.

Sverige är ett sekulärt land där inga religiösa normer får tvingas på någon annan. Det visar sig bland annat vid skolavslutningar i kyrkan där prästen närmast belagts med munkavle för att inte råka nämna ordet Gud. Skolavslutningshysterin är i mina ögon överdriven, men man ska samtidigt komma ihåg att våra normer skapats genom månghundraårig kamp mot förtryck. Vi har frigjort oss från både kyrkans och adelns förtryck.

Skulle vi backa på de framsteg vi gjort inom jämställdhet med hänvisning till religiösa sedvänjor vore det ett rejält bakslag för hela samhället. Alla har rätt till sin religion i hemmet, kyrkan, moskén eller synagogan, men i övrigt gäller svensk lag.

Att kvinnor utestängs från arbete, fritid och utbildning i religionens namn går inte att förena med mänskliga rättigheter såsom vi känner dem. Det är ett betydligt större problem än svårigheten att tillgodose en minoritets rätt till könssegregering i det offentliga rummet.

Karin Eriksson

Så har exempelvis några amerikanska vänner delat inlägg om affärskedjan Targets beslut att män som är transgender, det vill säga personer som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön, har rätt att välja damernas omklädningsrum och toaletter. Det är en bra tanke att alla ska känna sig inkluderade.

Men beslutet har också väckt protester. Kritikerna påpekar att deras farhågor inte handlar om personer som verkligen är transgender utan andra män som kan tänkas utnyttja beslutet för att lura sig in på damernas och sexuellt trakassera kvinnor och barn. Jag har förståelse även för denna inställning, inte minst när jag läser länkade artiklar om just trakasserier i omklädningsrum. Men att dra denna invändning så långt att man tvingar en person som är transgender att använda fel omklädningsrum känns ändå galet.

Ett parti som marknadsfört sig som öppet och stödjande inom HBTQ-frågor är Miljöpartiet. Partiet vill exempelvis att brottet hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla även transpersoner.

Jag funderar på hur inkludering av transpersoner passar in i den svenska debatten om hänsyn till en annan minoritet, konservativa muslimer. Om en person med biologiskt kvinnligt kön men med manlig könsidentitet väljer att sträcka fram handen till hälsning och mottagaren inte tar den. Är det då diskriminering och kan anmälas?

Jag kan hålla med om att frågan är att hårdra ett resonemang, men exemplet pekar ändå på svårigheten att förhålla sig till en komplex värld. De flesta inser säkert att det på individnivå är mer respektfullt att vara villig att skaka hand med den man möter oavsett om det är en hon, han eller hen.

I Sverige är vägran att ta någons hand dessutom en stark markering för avståndstagande. Så var det exempelvis när Åsa Romson valde att inte skaka hand med på Jimmy Åkesson som brukligt är efter en partiledardebatt. Vad miljöpartisten Yasri Kahn lägger för betydelse i en utebliven handskakning vet jag ingenting om, men han var naturligtvis medveten om att det i Sverige både bryter mot god etikett och mot ett respektfullt bemötande. Var och en har självklart rätt att vägra hälsa, men konsekvenserna som följer av att bryta mot normala hälsningsritualer kan knappast vara en överraskning för en politiker.

Sverige är ett sekulärt land där inga religiösa normer får tvingas på någon annan. Det visar sig bland annat vid skolavslutningar i kyrkan där prästen närmast belagts med munkavle för att inte råka nämna ordet Gud. Skolavslutningshysterin är i mina ögon överdriven, men man ska samtidigt komma ihåg att våra normer skapats genom månghundraårig kamp mot förtryck. Vi har frigjort oss från både kyrkans och adelns förtryck.

Skulle vi backa på de framsteg vi gjort inom jämställdhet med hänvisning till religiösa sedvänjor vore det ett rejält bakslag för hela samhället. Alla har rätt till sin religion i hemmet, kyrkan, moskén eller synagogan, men i övrigt gäller svensk lag.

Att kvinnor utestängs från arbete, fritid och utbildning i religionens namn går inte att förena med mänskliga rättigheter såsom vi känner dem. Det är ett betydligt större problem än svårigheten att tillgodose en minoritets rätt till könssegregering i det offentliga rummet.

Karin Eriksson