08 apr 2016 06:00

08 apr 2016 06:00

Fler ifrågasätter samhällskontraktet

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I går presenterades Förtroendebarometern 2016.

Den visar att 61 procent av de tillfrågade i undersökningen hade förtroende för Skatteverket. Skulle frågan ha ställts efter onsdagens ”Uppdrag Granskning” hade resultatet förmodligen varit betydligt lägre. Förtroende tar tid att bygga upp, men kan raseras fort. Girighet och vänskapskorruption som avslöjats efter panamadokumenten har fått människor att öppet visa sin ilska och det har hittills kostat en statsministers avgång.

Det sticker förstås i ögonen att de som har det allra bäst också har möjlighet att gömma undan pengar från skattmasen, samtidigt som många andra sliter sig sjuka under skattetrycket.

När det gäller politiker eller fd politiker är tveksam skatteplanering naturligtvis extra klandervärt ur medborgarnas perspektiv. Politiker har makten att ta beslut om hur vi andra ska beskattas och dessutom mandat att bestämma hur dessa pengar ska spenderas. Intresset att lyssna på folkviljan har varit begränsat, såvida det inte är valår.

Men det är inte ett politiskt moras med några enstaka girigbukar som är det mest bekymmersamma i den här historien. Det är snarare en pågående urholkning av skattemoralen och en känsla av ett samhälle i sönderfall som är det allvarligaste hotet.

Sverige har ett av de högsta skattetrycken i världen. Tittar vi på hur andra länder klarar vård, skola, och omsorg så får många ut mer per inbetalad skattekrona. Här slukar den offentliga sektorn stor del av vår lön samtidigt som den inte klarar av att ge en vettig vård för människor i vissa delar av landet. Skolresultaten sjunker. Äldre människor tynar bort i ensamhet och riskerar att dö innan de hamnat på första plats i kön till äldreboende.

Ringer du vårdcentralen på morgonen är det inte ens säkert att du blir uppringd samma dag. Väntetiderna till folktandvården har varit årslånga under en tid.

Mariestads-Tidningen har skrivit om flera fall där planerade operationer fått ställas in på grund av personalbrist.

Att i detta läge få rapporter om hur makthavare smiter från skatter och säkrar privata lösningar för sin egen vård och omsorg borgar inte för något större förtroende för samhällskontraktet.

Det är medelklassen som i huvudsak betalat allas kalas och välfärd. Hittills har det skett utan några större klagomål, men när den förväntade servicen blir allt mer tveksam och den offentliga sektorn mest liknar ett svart hål, där svaret på alla problem är krav på mer pengar, börjar även denna grupp att protestera. Samhällets service upplevs kosta mer än den smakar.

Malande misstankar om dålig förvaltning av skattepengarna får ytterligare näring. Hur skulle annars många friskolor kunna göra vinster på samma pengasumma som den offentliga skolan får utan att tappa kvalitet?

Det går inte heller att blunda för det faktum att invandrares direkta tillgång till hela välfärdspaketet måste diskuteras. Förslaget om att begränsa bidragsmöjligheter under ett antal introduktionsår är högst rimligt.

Alternativet vore att montera ner det offentliga så att var och en får klara sig på egen hand.

Jag tror inte att det är ett Sverige vi önskar i framtiden.

Det kan dock vara det Sverige vi får om vi inte tar demokratifrågor på större allvar.

Karin Eriksson

I går presenterades Förtroendebarometern 2016.

Den visar att 61 procent av de tillfrågade i undersökningen hade förtroende för Skatteverket. Skulle frågan ha ställts efter onsdagens ”Uppdrag Granskning” hade resultatet förmodligen varit betydligt lägre. Förtroende tar tid att bygga upp, men kan raseras fort. Girighet och vänskapskorruption som avslöjats efter panamadokumenten har fått människor att öppet visa sin ilska och det har hittills kostat en statsministers avgång.

Det sticker förstås i ögonen att de som har det allra bäst också har möjlighet att gömma undan pengar från skattmasen, samtidigt som många andra sliter sig sjuka under skattetrycket.

När det gäller politiker eller fd politiker är tveksam skatteplanering naturligtvis extra klandervärt ur medborgarnas perspektiv. Politiker har makten att ta beslut om hur vi andra ska beskattas och dessutom mandat att bestämma hur dessa pengar ska spenderas. Intresset att lyssna på folkviljan har varit begränsat, såvida det inte är valår.

Men det är inte ett politiskt moras med några enstaka girigbukar som är det mest bekymmersamma i den här historien. Det är snarare en pågående urholkning av skattemoralen och en känsla av ett samhälle i sönderfall som är det allvarligaste hotet.

Sverige har ett av de högsta skattetrycken i världen. Tittar vi på hur andra länder klarar vård, skola, och omsorg så får många ut mer per inbetalad skattekrona. Här slukar den offentliga sektorn stor del av vår lön samtidigt som den inte klarar av att ge en vettig vård för människor i vissa delar av landet. Skolresultaten sjunker. Äldre människor tynar bort i ensamhet och riskerar att dö innan de hamnat på första plats i kön till äldreboende.

Ringer du vårdcentralen på morgonen är det inte ens säkert att du blir uppringd samma dag. Väntetiderna till folktandvården har varit årslånga under en tid.

Mariestads-Tidningen har skrivit om flera fall där planerade operationer fått ställas in på grund av personalbrist.

Att i detta läge få rapporter om hur makthavare smiter från skatter och säkrar privata lösningar för sin egen vård och omsorg borgar inte för något större förtroende för samhällskontraktet.

Det är medelklassen som i huvudsak betalat allas kalas och välfärd. Hittills har det skett utan några större klagomål, men när den förväntade servicen blir allt mer tveksam och den offentliga sektorn mest liknar ett svart hål, där svaret på alla problem är krav på mer pengar, börjar även denna grupp att protestera. Samhällets service upplevs kosta mer än den smakar.

Malande misstankar om dålig förvaltning av skattepengarna får ytterligare näring. Hur skulle annars många friskolor kunna göra vinster på samma pengasumma som den offentliga skolan får utan att tappa kvalitet?

Det går inte heller att blunda för det faktum att invandrares direkta tillgång till hela välfärdspaketet måste diskuteras. Förslaget om att begränsa bidragsmöjligheter under ett antal introduktionsår är högst rimligt.

Alternativet vore att montera ner det offentliga så att var och en får klara sig på egen hand.

Jag tror inte att det är ett Sverige vi önskar i framtiden.

Det kan dock vara det Sverige vi får om vi inte tar demokratifrågor på större allvar.

Karin Eriksson