25 mar 2016 06:00

25 mar 2016 06:00

Modernäring med mössan i hand

LEDARE

Trots att lantbrukets lönsamhet är svag så håller många bönder ut. En anledning till att många exempelvis står ut med att gå ut i ladugården för att mjölka kor före klockan fem på morgonen, ett nöje de med rådande mjölkpris får betala för, är friheten. Ofta är lantbrukare ganska nöjda med sitt jobb, eftersom de själva kan bestämma över sin dag.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Mitt i alla tvingande göromål på en gård finns det ändå en övergripande känsla av att jobba för sin egen skull och att styra över sin egen verksamhet. Skräcken för att tvingas ställa sig vid ett ”löpande band” gör nog att många håller ut trots att de aldrig kommer att komma upp i en industriarbetares lön.

Men paradoxalt nog har den frihetsälskande svenske odalmannens dagliga verksamhet aldrig varit så styrd av regler och politisk klåfingrighet. Varje år kommer det nya regler och restriktioner från EU som i sin tur förökas till ännu fler regler inom den svenska byråkratin. Vid EU-inträdet var den gemensamma jordbrukspolitiken fortfarande förhållandevis enkel och fungerade som en sorts ”botten i marknaden”. Stödsystemet var ägnat att garantera en minsta lönsamhet inom näringen.

Numer handlar stödsystemet mer om att genomdriva unionens miljöpolitik. Eftersom lantbruket med dagens lönsamhet knappast har råd att tacka nej till stöden får EU och den svenska staten en hävstång för att genomföra mängder av åtgärder som hade varit svåra att tvinga på ett lönsamt jordbruk.

Ibland blir hanteringen av lantbruksföretagen nästan parodisk. Den tidigare statsministern Göran Persson (S) hade en tradition av att justera statsbudgeten genom att hålla inne jordbruksstöden över nyår. Men även hans bravader bleknar i jämförelse med utbetalningarna av 2015 års stöd.

På grund av dåliga förberedelser och senfärdiga politiker så kommer stöden från förra året inte att betalas ut i sin helhet förrän i slutet av år 2016. Även om delutbetalningar skett tidigare under året talar vi alltså om ett helt års försening. Det kan dessutom bli värre eftersom årets stöd kan komma att prioriteras före de sista utbetalningarna av 2015 års stöd. Detta sker alltså mitt under brinnande mjölkkris.

En ännu mer bisarr illustration av byråkratins hantering av lantbruket är reglerna för det så kallade förgröningsstödet. Eftersom man kom på att främst franska bönder odlade för mycket av den lönsamma vetegrödan så passade EU:s jordbruksbyråkrati på att införa regler för att tvinga bönderna att odla flera olika grödor.

Ett av problemen var att besluten kring detta inte blev tagna förrän våren/sommaren förra året. Det innebar att de lantbrukare som höstsått sin mark skulle komma att få problem med regler som inte fanns när de satte sig i traktorn för att så.

Så här håller det på, varje år tillkommer nya regler som ska följas. Och eftersom bönderna i dagsläget behöver stöden har de inget annat val än att anpassa sig och sin verksamhet. Mot den bakgrunden kan man inte göra annat än att fastslå att den frie svenske odalmannen blott och bart är en myt.

Greger Ekman

Mitt i alla tvingande göromål på en gård finns det ändå en övergripande känsla av att jobba för sin egen skull och att styra över sin egen verksamhet. Skräcken för att tvingas ställa sig vid ett ”löpande band” gör nog att många håller ut trots att de aldrig kommer att komma upp i en industriarbetares lön.

Men paradoxalt nog har den frihetsälskande svenske odalmannens dagliga verksamhet aldrig varit så styrd av regler och politisk klåfingrighet. Varje år kommer det nya regler och restriktioner från EU som i sin tur förökas till ännu fler regler inom den svenska byråkratin. Vid EU-inträdet var den gemensamma jordbrukspolitiken fortfarande förhållandevis enkel och fungerade som en sorts ”botten i marknaden”. Stödsystemet var ägnat att garantera en minsta lönsamhet inom näringen.

Numer handlar stödsystemet mer om att genomdriva unionens miljöpolitik. Eftersom lantbruket med dagens lönsamhet knappast har råd att tacka nej till stöden får EU och den svenska staten en hävstång för att genomföra mängder av åtgärder som hade varit svåra att tvinga på ett lönsamt jordbruk.

Ibland blir hanteringen av lantbruksföretagen nästan parodisk. Den tidigare statsministern Göran Persson (S) hade en tradition av att justera statsbudgeten genom att hålla inne jordbruksstöden över nyår. Men även hans bravader bleknar i jämförelse med utbetalningarna av 2015 års stöd.

På grund av dåliga förberedelser och senfärdiga politiker så kommer stöden från förra året inte att betalas ut i sin helhet förrän i slutet av år 2016. Även om delutbetalningar skett tidigare under året talar vi alltså om ett helt års försening. Det kan dessutom bli värre eftersom årets stöd kan komma att prioriteras före de sista utbetalningarna av 2015 års stöd. Detta sker alltså mitt under brinnande mjölkkris.

En ännu mer bisarr illustration av byråkratins hantering av lantbruket är reglerna för det så kallade förgröningsstödet. Eftersom man kom på att främst franska bönder odlade för mycket av den lönsamma vetegrödan så passade EU:s jordbruksbyråkrati på att införa regler för att tvinga bönderna att odla flera olika grödor.

Ett av problemen var att besluten kring detta inte blev tagna förrän våren/sommaren förra året. Det innebar att de lantbrukare som höstsått sin mark skulle komma att få problem med regler som inte fanns när de satte sig i traktorn för att så.

Så här håller det på, varje år tillkommer nya regler som ska följas. Och eftersom bönderna i dagsläget behöver stöden har de inget annat val än att anpassa sig och sin verksamhet. Mot den bakgrunden kan man inte göra annat än att fastslå att den frie svenske odalmannen blott och bart är en myt.

Greger Ekman