08 mar 2016 06:00

08 mar 2016 06:00

Vrid inte jämställdheten tillbaka

Om man inte upprätthåller en rättsstat där alla medborgare behandlas lika kommer den med mest makt och störst våldskapital alltid att få sista ordet. Så är det i länder utan en fungerande statsbildning och det är barn och kvinnor som drabbas hårdast.

I dag är det internationella kvinnodagen med fokus på jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Sverige kan i dessa sammanhang stoltsera med att vi ligger på fjärde plats på listan över världens mest jämställda länder. Det är bara Island, Finland och Norge som slår oss.

Jämställdheten har tjänat oss väl och det är ingen slump att vi har en god ekonomisk välfärd och hög konkurrenskraft. Det kan till stor del tillskrivas att både män och kvinnor bidrar till arbetskraften.

Just nu får vi förmodligen avundsjuka blickar från Japan vars ekonomi hackar och där varken negativ ränta, devalvering, skattehöjningar eller skattesänkningar hjälpt. Lösningen som återstår är, enligt premiärminister Shinzo Abe, jämställdhet. Fler kvinnor måste arbeta för att Japan ska komma ur sin ekonomiska stagnation. Men det har visat sig svårt i ett gammalt hierarkiskt samhälle även om de japanska kvinnorna har lika hög utbildning som sina svenska medsystrar. Premiärministern vill skynda på utvecklingen genom att lagstifta om att företag med över 300 anställda måste annonsera om hur många kvinnor de anställer och hur många som finns i ledande ställning. Det kan hjälpa kvinnor som söker jobb att välja rätt arbetsgivare. Vid statliga beställningar ska dessutom företag med många kvinnor kunna favoriseras. Allt för att få snurr på landets ekonomi.

Trots att vi med rätta kan sola oss lite i glansen av vår egen förträfflighet finns det anledning att betänka att jämställdhet inte är något som kan tas för givet. När samhället förändras måste vi också värna de framsteg vi gjort.

Det är inte minst viktigt när det gäller integration av de flyktingkvinnor som kommit till Sverige. Med en missriktad godhet så legitimerar det offentliga till viss del att kvinnor göms undan, trakasseras och inte får samma möjligheter med hänvisning till kulturella olikheter. Debatten har bland annat gällt könssegregering på badhus och skolor.

Den som har besökt ett starkt könssegregerat land vet hur ytterligheten ser ut. Det är ett samhälle där kvinnor inte bör synas eller ta plats. De blir andra klassens medborgare.

Ett konkret exempel på hur Sverige utmärker sig positivt fick jag i Afghanistan där svensk personal utbildade afghanska poliskvinnor i sjukvård på den svenska campen. Det var en bra dag och alla var nöjda, men när vi skulle gå till matsalen märkte vi hur en oro spred sig i gruppen. Ju längre måltiden fortgick desto lättare blev dock stämningen. När vi kom ut från matsalen var den närmast euforisk. Kvinnorna hade inte blivit uttittade, ingen hade tafsat på dem och ingen hade fällt några negativa kommentarer. De hade blivit behandlade precis som vilken människa/man som helst trots att de befann sig i en manlig miljö. De svenska soldaterna visade en självklar respekt som dessa kvinnor inte var vana vid.

Att kvinnor i Sverige badar på samma tid i badhuset som män, har gymnastik tillsammans med män och har tillträde till samma offentliga arenor som män handlar inte bara om kvinnors rätt. Det handlar lika mycket om att män får chans att vänja sig vid att se kvinnor som likvärdiga. Då behöver man inte vrida huvudet ur led så fort det dyker upp en kvinna utan slöja och med bar hud. Lika naturligt blir det att inte stirra på någon som väljer att täcka kroppen.

Det avgör varje enskild individ.

Karin Eriksson

Om man inte upprätthåller en rättsstat där alla medborgare behandlas lika kommer den med mest makt och störst våldskapital alltid att få sista ordet. Så är det i länder utan en fungerande statsbildning och det är barn och kvinnor som drabbas hårdast.

I dag är det internationella kvinnodagen med fokus på jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Sverige kan i dessa sammanhang stoltsera med att vi ligger på fjärde plats på listan över världens mest jämställda länder. Det är bara Island, Finland och Norge som slår oss.

Jämställdheten har tjänat oss väl och det är ingen slump att vi har en god ekonomisk välfärd och hög konkurrenskraft. Det kan till stor del tillskrivas att både män och kvinnor bidrar till arbetskraften.

Just nu får vi förmodligen avundsjuka blickar från Japan vars ekonomi hackar och där varken negativ ränta, devalvering, skattehöjningar eller skattesänkningar hjälpt. Lösningen som återstår är, enligt premiärminister Shinzo Abe, jämställdhet. Fler kvinnor måste arbeta för att Japan ska komma ur sin ekonomiska stagnation. Men det har visat sig svårt i ett gammalt hierarkiskt samhälle även om de japanska kvinnorna har lika hög utbildning som sina svenska medsystrar. Premiärministern vill skynda på utvecklingen genom att lagstifta om att företag med över 300 anställda måste annonsera om hur många kvinnor de anställer och hur många som finns i ledande ställning. Det kan hjälpa kvinnor som söker jobb att välja rätt arbetsgivare. Vid statliga beställningar ska dessutom företag med många kvinnor kunna favoriseras. Allt för att få snurr på landets ekonomi.

Trots att vi med rätta kan sola oss lite i glansen av vår egen förträfflighet finns det anledning att betänka att jämställdhet inte är något som kan tas för givet. När samhället förändras måste vi också värna de framsteg vi gjort.

Det är inte minst viktigt när det gäller integration av de flyktingkvinnor som kommit till Sverige. Med en missriktad godhet så legitimerar det offentliga till viss del att kvinnor göms undan, trakasseras och inte får samma möjligheter med hänvisning till kulturella olikheter. Debatten har bland annat gällt könssegregering på badhus och skolor.

Den som har besökt ett starkt könssegregerat land vet hur ytterligheten ser ut. Det är ett samhälle där kvinnor inte bör synas eller ta plats. De blir andra klassens medborgare.

Ett konkret exempel på hur Sverige utmärker sig positivt fick jag i Afghanistan där svensk personal utbildade afghanska poliskvinnor i sjukvård på den svenska campen. Det var en bra dag och alla var nöjda, men när vi skulle gå till matsalen märkte vi hur en oro spred sig i gruppen. Ju längre måltiden fortgick desto lättare blev dock stämningen. När vi kom ut från matsalen var den närmast euforisk. Kvinnorna hade inte blivit uttittade, ingen hade tafsat på dem och ingen hade fällt några negativa kommentarer. De hade blivit behandlade precis som vilken människa/man som helst trots att de befann sig i en manlig miljö. De svenska soldaterna visade en självklar respekt som dessa kvinnor inte var vana vid.

Att kvinnor i Sverige badar på samma tid i badhuset som män, har gymnastik tillsammans med män och har tillträde till samma offentliga arenor som män handlar inte bara om kvinnors rätt. Det handlar lika mycket om att män får chans att vänja sig vid att se kvinnor som likvärdiga. Då behöver man inte vrida huvudet ur led så fort det dyker upp en kvinna utan slöja och med bar hud. Lika naturligt blir det att inte stirra på någon som väljer att täcka kroppen.

Det avgör varje enskild individ.

Karin Eriksson